Kalla mig slaskhinken

Första steget i riktningen mot ett hälsosammare liv:

sluta äta chokladbollar mitt i natten.

...

Äh, vad fan.

En blogg. Till.

På sistone har jag känt ett allt starkare behov av att utrycka mig i bild istället för i skrift. Därför har jag startat upp en liten fotoblogg. Om någon vill ha adressen, maila mig. Jag är nog inte redo att lägga ut den här. Än. Men lite feedback är ju alltid kul. Bekräftelsejunkie som jag är.

mskeepyourdistance (snabel-a) hotmail (punkt) com

Go on.
Det hade varit roligt att se åtminstone ett mail i inkorgen när jag kommer hem från pissdisken på caféet ikväll.
Gärna från någon annan än min mamma.

Min fix

Det finns bloggar som jag inte vill läsa, men det går bara inte att sluta. Jag dras till dem likt flugor till skit. De ger mig nada och jag stör mig hejdlöst på såväl särskrivningar som barnsliga kommentarer, men jag kan ändå inte låta bli. Det är värre knark. Jag äcklar mig själv. Just say no, kan man tycka. Men nej. Inte.

Sviterna efter

Inatt drömde jag att en fästing stor som min knytnäve krälade runt på golvet. Jag kommer aldrig kunna få ner en matbit igen. Åtminstone inte saker som påminer om fästingar i utseendet.
Stora, saftiga bigarråer. Vindruvor. Fyllda chokladkulor. Linser. (Inte för att jag äter linser så jädra ofta, men ändå) Blåbär. För att inte tala om kebabpizza som för evigt kommer associeras med blääää.
Ja. Det var väl ett axplock.

Urk

Min pojkvän plockade precis bort världens största fästing från benet och satte sig därefter ner och åt pizza. Allt medan jag jobbade hårt för att hålla nere min.

- Ska du inte äta mer?
- Jag är nöjd, tack.

Hopesansa

Jo, alltså.
De är ju så fina.
Men förr eller senare måste jag inse faktum.
Jag och klackar är inte kompatibla.
Bloppis nästa.
Tror jag.
(strl 40, grå)

Kej, dårå

Jag älskar att vara vuxen.
Sitta uppe klockan 3 på natten och kolla på Tarzan.
Slösurfa.
Äta chips.
Mmmm...
Vuxen.
Jo, jag gillar det nog ändå.

Mooooo

Vad är grejen med tyskar och älgar?
Det frågar jag mig varje gång jag säljer en älgkasse.
Eller älgnyckelring.
Eller... andra älgiga saker.
Visst kan man jämföra med eiffeltornsnyckelringar och andra trevliga (ehm) souvenirer som inhandlas när man turistar runt, men, alltså.
Älgar.
Det måste vara hornen.
Jo.
Så är det nog.

Det är jag och Annie Leibovitz

Kamerastatus: Ganska bra.
Antal böcker jag lånat på biblioteket som rör foto, foto och foto: många, många, många...
Det var väl ambitiöst av lilla mig?
Här svarar ni "ja".
Ja, djävulen, vad jag ska bli grym på att fota.
Vänta och se.
200 bilder på min stortå so far.
Fotoblogg nästa!

Paniken. Paniken.

För övrigt låste jag ute mig på jobbet häromdagen.
Glasdörrarna till bokhandeln gick igen mitt framför näsan på mig när jag skulle hämta posten.
Väääääs.
Ungefär så låter det när glasdörrarna går igen.
En minut innan öppning.
Nycklarna och mobilen på tryggt avstånd (läs: i butiken).
Då gäller det att hålla huvudet kallt.
Inte börja gråta.
Inte fräsa åt förbipasserande tyskar.
Inte försöka bända upp dörrarna med fingrarna.
Så här i efterhand kan jag skratta lite åt det.
Väldigt, väldigt lite.