Om samlande

Jag kollar på Oprah. Det handlar om hoarders, folk som hamstrar saker tills de knappt kommer in genom dörren. Jag tittar och tänker: hur fan kan man låta det gå så långt? Kommer det inte en dag när man tänker: Ah, jag borde kanske ta och städa lite? Kylen är ju trots allt full med larver.

Äckligt.

Sedan ser jag mig omkring och inser att

1) jag aldrig öppnar garderobsdörren, eftersom det skulle vara lika med självmord. Det är så mycket bråte där inne att jag ryser bara jag tänker på det.

2) jag lägger saker överallt. Överallt. Jag har en skrivmaskin på ett bord i sovrummet som ligger begravd under en massiv hög kläder. Jag tror i alla fall att den står där. Har inte sett den på ett tag.

3) min kyl är i akut behov av rengöring. Det finns mat där som snart kryper ut av sig självt.

4) det står kaffekoppar över-bloody-allt.

5) det står kassar fulla av pant lite varstans.

6) soporna ofta står kvar tills någon förbarmar sig över dem.

Osv. Osv.

Det är väl inte lika illa däran jämfört med de där gästerna som sitter i Oprahs ergonomiskt anpassade läderfåtöljer, men ändå. Jag passerade lätt gränsen för gris för länge sedan. Jag ser mig själv om 30 år, ståendes i min överfulla lya som luktar surt av kattpiss och gammal sopsås. Ett kamerateam i köket dokumenterar svineriet till någon pratshow som leds av en botoxad Carolina Gynning. Där står jag i min fläckiga och trasiga pyjamas som jag fick för 20 år sedan och visar glatt upp min vidriga kyl.

"Kål är bra, väldigt förlåtande! Titta här, utsidan är rutten, men insidan är fin."

Nu ska jag städa.

Aaarrrgh!

Jaha.
Tydligen vill mitt modem inte koppla upp sig med mitt nuvarande operativsystem.
Måtte djävulen ta OS X!
Och Telia!
Jag har inte lust att pröjsa 1700 spänn för en uppgradering.
*gråter*

Så rätt

Hur många kan briljera med en Eiffeltornslampa i sovrummet?
Oh.
Oh.
Oh.
Jag!
Jag vet vad ni tänker.
Hon har ingen smak.
Och det stämmer.
Det har jag inte.
Ha!

För att jag är värd det

Klockan är 00.03 och jag står och bakar brownies.
Socker, gott folk.
Socker!

forts.

...och sedan kommer det in en tant som blir arg på mig personligen för att vi inte har block som är estetiskt tilltalande tätt följt av äldre man med galen blick som snorar på disken och frågar efter hälsoböcker. När jag visar honom hälsohyllan stirrar han på mig en lång stund och säger till slut:

men det här handlar väl inte om krig?

Sedan ställer han sig och bara tittar på mig och mumlar något ohörbart.

Vad är det här? Dårarnas afton?

Jag tar med pepparspray nästa gång.

365 stiltips för män

När man står i en kall liten bokhandel alldeles ensam på kvällen och det kommer in en stor karl och skriker att man är utomordentligt värdelös och kan dra åt helvete för att man inte låter honom byta en bok vars bytestid gått ut för länge sedan - då är man inte särskilt kaxig. Då bränner tårarna bakom ögonlocken och man mumlar jag gör ju bara mitt jobb och får till svar att man inte är vatten värd och smockan riktigt hänger i luften. En stor kraftig mansnäve som gör sig beredd att krossa käken på en. På grund av en bok. 365 stiltips för män. Han gör sig beredd att hoppa över disken och slå ner mig på grund av en jädra bok. Jag räcker över ett tillgodokvitto med darrande händer och han kallar mig subba. Jag ber honom skriva på och han säger att jag kan dra åt helvete. Igen och igen och igen. Och jag orkar inte replikera. Jag brukar vara rätt bra på att göra det, men plötsligt blir jag väldigt liten och ynklig. Dörrarna susar igen bakom honom och jag står kvar med boken i handen och tänker: han kanske väntar på mig när jag låser och dödar mig.

Just nu vill jag inte jobba här.

Glödlampa

Klockan 04.30 sätter jag mig käpprätt upp i sängen och ropar AHA!

Torsdag.

Mad Men. Säsong 3.

Det är skönt att seniliteten går upp och ner.