Mu punkt kom

Jag har visitkort nu.
Det stämmer, gott folk.
Visitkort.
Ha!

Härifrån.

On a different note

De senaste dagarna har jag kommit fram till följande:

Jag har inte gay-radar.
Jag ogillar per automatik barn till folk som jag ogillar.

Det var allt.

Bakfull

Jag har jobbat 29 timmar i sträck med en sömnpaus på lite drygt 3 timmar. Natt+dag+natt. Inte rosafluffigt redigeringsjobb. Jag har två hyfsat fysiskt ansträngande arbetsplatser också. Jag trodde att jag var färdig med äldreboendet, men det visade sig att jag saknade det. Kanske är det vana. När man jobbat på ett ställe i nästan 10 år är det svårt att klippa helt. Jag kommer alltid tillbaka. Och jag gillar det. Nätterna ger en dessutom möjligheten att verkligen sitta ner med de gamla (i alla fall de som är vakna) och bara prata. Det är kul att prata med äldre, hur corny det än låter. Det finns ett rivjärn till tant som är 103 år och fixar allt själv. Vi snackar 2 världskrig här. Respekt. Jag är snart 30 år och tar mig inte upp ur sängen. Sitter med laptopen i knät och känner mig allmänt bakfull. Nattjobb tenderar att ha den effekten. Kroppen är inte gjord för att springa runt i kalla korridorer klockan 04. I alla fall inte min. Dagen kommer att spenderas invirad i filt framför tv:n. Jag tycker att jag gjort mig förtjänt av det. Vissa lever upp det i Milano, andra slackar loss framför Änglar och Demoner. Oh, well.

Fototräff

Om jag skulle gå ut här och fråga om det fanns någon som kan tänkas vara intresserad av att träffas och nördprata foto och som kanske även skulle vara intresserad av något workshop-aktig längre fram...? Om jag skulle göra det (OM!) - finns det då något som helst intresse? Jag vänder mig till de som

har en digital (eller analog) systemkamera
har ett brinnande fotointresse
känner att de har erfarenheter och råd att dela med sig av
vill ta del av andras erfarenheter och råd

Platsen är Göteborg.
Vi träffas och har allmänt trevligt.
Nå?

Smakprov?

Vad är det med gratis smakprov som förvandlar människor till djur? Jag blir lika fascinerad varje gång jag går på matmässa. Man står i kö. Man betalar. Man kikar ut över havet av svettiga människokroppar. Lokaliserar någon vars käkar ser ut att röra sig (ett solklart tecken på något ätbart), kastar sig in i massan och armbågar sig fram till gratismaten. Det spelar ingen roll vad det är - korv, enbärsmust, sylt, chokladpellets, en stor skål med bajs... En knivsudd bajs åt alla. It's all good. Jag brukar titta föraktfullt på alla som står och trängs och intalar mig att jag är förmer är dem. Bönder! Sedan dyker jag ner i närmaste skål och glömmer allt vad svininfluensa heter. Efter det armbågar jag mig vidare till nästa anhalt. Jag skulle gissa att de flesta som går på mässor där det är mat involverat gör exakt samma sak. Jag menar, handen på hjärtat - hur många går egentligen ut från mässhelvetet med något köpt? Inte jag. Jäkligt sällan i alla fall. Om man började väga folk före och efter skulle nog biljettpriserna höjas avsevärt. Jag bara säger.

Lördag

Lördagmorgnar spenderas med fördel hemma hos fin vän. Man vräker i sig scones, dricker choklad-te, umgås med trevlig katt som beter sig som en hund, kollar bloggar, nördpratar kameror, bläddrar i fotoböcker och fascineras av allt naket (i fotoböckerna).
Sedan går man på chokladfestival och äter sig fördärvad.

Mmmm... Lördag.

*skriker som en fjortis*

Eftersom det refererades till en fransk klassisker i förra inlägget, känner jag att det är på sin plats med lite fulkultur.

Snart är det dags för premiären av New Moon.

Iiiiiiii....

À la recherche du glassbil perdu

Ni vet i "På jakt efter den tid som flytt", när Marcel Proust berättar hur barndomsminnena bara väller över honom när han biter i den där madeleinekakan? Exakt så känner jag när jag hör glassbilen.
Är jag ensam om det?

Aaaah... Daffyglass... The memories...

Vissa joggar, jag bakar

Häromkvällen fick jag spel kl 23.30 på natten och satte igång att baka kladdkaka. Inte för att jag var sugen på det. Inte för att jag väntade besök. Jag började bara baka. Grejen med kladdkakor är dock: jag kan aldrig få till dem. Kladdkakan är min nemesis. Mitt Everest. Får mig att slita mitt hår varje gång jag tar ut den ur ugnen. Min sambo avlägsnar sig lite diskret när han märker varthän det barkar. Det är på den nivån. Rädde sig den som kan.
Egentligen gillar jag inte ens kladdkaka. Jag har bara fått för mig att det är gott. Äter jag det när jag är bortbjuden brukar det vara just det - gott. När jag bakar tenderar den dock att bli skit. Torr. Äcklig. Ful. Ett monster. Ändå fortsätter jag baka i min strävan efter den perfekta kladdigheten. Som jag aldrig får till. Det slutar med att jag står och svär och häller diskmedel över den. Utöver det är jag fullständigt normal.

Jag kan inte förstå att jag just skrev om kladdkakor.
Det börjar onekligen gå utför här.
Hade det funnits en "mest tragisk"-kategori på Blog Awards hade jag vunnit. Lätt.

What's the time?

Ubunto time!

dum-dum-dum-dum-can't touch this...

And I love all things American

2 amerikanska polaroidälskande tjejer med coola tatueringar vill att jag ska fota deras bröllop i Stockholm nästa år. Jag frågade om de hade släkt här.

- Nope. We just love all things Swedish.

Jag är lite osäker på hur två tjejer från Atlanta fått nys om lilla mig.
Anyhoo.
Roligt.
Men det absolut roligaste är ändå att läsa mailen som de skickat översatta från engelska till svenska av Google Translator.
Priceless.

WTF?

Starbucks öppnar på Arlanda.
Sist jag kollade låg Arlanda i Stockholm.
Houston, we have a problem.

Mingel

Idag har jag minglat. Med andra bröllopsfotografer. Jag hade väldigt roligt och träffade flera fantastiskt fina människor. Alla hade visitkort utom jag. Classy.
Vi satt i en stor ring och skulle presentera oss själva. När turen närmade sig mig funderade jag på att lägga benen på ryggen. Inte en chans att jag skulle kunna presentera mig själv som bröllopsfotograf och komma undan med det. Jag är så fett avslöjad. Ingen fancy utbildning. Inga 20 år på nacken. Inga visitkort. Var är toaletten? Kanske kan sitta där och autistvagga medan de andra socialiserar.
Ja, eh, jag heter Camilla och jobbar som bröllops- och porträttfotograf. Bland annat. Jag fotar för att jag... tja... älskar det.
Tystnad.
Ingen kallade mig fejk.
Ingen skrattade.
Folk såg genuint intresserade ut.
Sedan gick turen vidare till nästa man.
Jag vände mig till tjejen bredvid och väste: Jag kom undan med det.
Hon såg helt oförstående ut.

Google translator

Mail från Atlanta, USA

Jag visade din webbsida till min brud att vara och hon flämtade och svimmade och var mycket upprörd. PS. Do you speak English?


Jag hoppas innerligt att det är positivt menat.

Att bo i bostadsrätt

Klockan är 11.45. Min sambo går ut på balkongen för att röka. Plötsligt ser jag bara halva hans huvud. Jag frågar vad han gör. Han väser något ohörbart. Jag ber honom upprepa.

- Men vad gör du?
- Shhhh...
- Varför sitter du på huk?
- ...
- Hallå?
- Städdag. Städdag. Göm dig!

Det stämmer gott folk. Vi är smitare. Resten av eftermiddagen spenderades på golvet.

- Kryp inte så högt, någon kan höra!
- Dämpa tv:n!
- Shhhh!


Nej. Ärligt. Det städades. Tills slut. Det går visst inte att smita hur många gånger som helst.
No mercy.
Thou shalt städa, dammit!

Det är jag och Peter Pan

Att fotografera bröllop är roligt.
Att fotografera barn är minst lika kul.
Det kan ha att göra med att jag fortfarande är ett stort barn själv.
Det kan vara så.
Hm.

Dagens kattstatus

Tjock.

Som bäst när det inte gäller

Just nu står det 3-0 Sverige-Albanien.
Så dags nu.

...

När min sambo är uttråkad städar han.
När jag är uttråkad äter jag.
Fascinerande.

Öppet brev till Kanal 5

Kära programansvarige på Kanal 5,

Du har säkert många fina idéer när det kommer till reality-tv.
Men Ullared?
Hur tänkte du där?
För helvete.

Truth be told, jag har aldrig varit där. Den lilla reklam jag såg för en stund sedan gör mig dock inte mer sugen. *ryyyys*


Vänliga hälsningar C.

Lugna bananer

Det är rätt lugnt just nu. På de flesta fronter.
Jag redigerar bilder.
Äter banankaka.
När jag har mycket att göra flyter saker och ting på bra. När saker och ting lugnar ner sig sitter jag ofta och strökollar i rosa, fluffiga kokböcker signerade damer med stora rumpor. Jag letar upp det mest kaloristinna receptet, knatar iväg till affären och köper 1000 gram smör, sedan går jag hem och bakar. Jag har aldrig förstått mig på folk som hävdar att man äter mindre när man stått och slavat i köket i x antal timmar. Stackars människor. Jag hör inte till dem. Jag bakar och äter. Som om det inte fanns någon morgondag. Olyckligtvis hör jag inte heller till de där människorna som kan äta hur mycket som helst utan att lägga på sig. Men det kan vi ta en annan gång.