Om samlande

Jag kollar på Oprah. Det handlar om hoarders, folk som hamstrar saker tills de knappt kommer in genom dörren. Jag tittar och tänker: hur fan kan man låta det gå så långt? Kommer det inte en dag när man tänker: Ah, jag borde kanske ta och städa lite? Kylen är ju trots allt full med larver.

Äckligt.

Sedan ser jag mig omkring och inser att

1) jag aldrig öppnar garderobsdörren, eftersom det skulle vara lika med självmord. Det är så mycket bråte där inne att jag ryser bara jag tänker på det.

2) jag lägger saker överallt. Överallt. Jag har en skrivmaskin på ett bord i sovrummet som ligger begravd under en massiv hög kläder. Jag tror i alla fall att den står där. Har inte sett den på ett tag.

3) min kyl är i akut behov av rengöring. Det finns mat där som snart kryper ut av sig självt.

4) det står kaffekoppar över-bloody-allt.

5) det står kassar fulla av pant lite varstans.

6) soporna ofta står kvar tills någon förbarmar sig över dem.

Osv. Osv.

Det är väl inte lika illa däran jämfört med de där gästerna som sitter i Oprahs ergonomiskt anpassade läderfåtöljer, men ändå. Jag passerade lätt gränsen för gris för länge sedan. Jag ser mig själv om 30 år, ståendes i min överfulla lya som luktar surt av kattpiss och gammal sopsås. Ett kamerateam i köket dokumenterar svineriet till någon pratshow som leds av en botoxad Carolina Gynning. Där står jag i min fläckiga och trasiga pyjamas som jag fick för 20 år sedan och visar glatt upp min vidriga kyl.

"Kål är bra, väldigt förlåtande! Titta här, utsidan är rutten, men insidan är fin."

Nu ska jag städa.

Aaarrrgh!

Jaha.
Tydligen vill mitt modem inte koppla upp sig med mitt nuvarande operativsystem.
Måtte djävulen ta OS X!
Och Telia!
Jag har inte lust att pröjsa 1700 spänn för en uppgradering.
*gråter*

Så rätt

Hur många kan briljera med en Eiffeltornslampa i sovrummet?
Oh.
Oh.
Oh.
Jag!
Jag vet vad ni tänker.
Hon har ingen smak.
Och det stämmer.
Det har jag inte.
Ha!

För att jag är värd det

Klockan är 00.03 och jag står och bakar brownies.
Socker, gott folk.
Socker!

forts.

...och sedan kommer det in en tant som blir arg på mig personligen för att vi inte har block som är estetiskt tilltalande tätt följt av äldre man med galen blick som snorar på disken och frågar efter hälsoböcker. När jag visar honom hälsohyllan stirrar han på mig en lång stund och säger till slut:

men det här handlar väl inte om krig?

Sedan ställer han sig och bara tittar på mig och mumlar något ohörbart.

Vad är det här? Dårarnas afton?

Jag tar med pepparspray nästa gång.

365 stiltips för män

När man står i en kall liten bokhandel alldeles ensam på kvällen och det kommer in en stor karl och skriker att man är utomordentligt värdelös och kan dra åt helvete för att man inte låter honom byta en bok vars bytestid gått ut för länge sedan - då är man inte särskilt kaxig. Då bränner tårarna bakom ögonlocken och man mumlar jag gör ju bara mitt jobb och får till svar att man inte är vatten värd och smockan riktigt hänger i luften. En stor kraftig mansnäve som gör sig beredd att krossa käken på en. På grund av en bok. 365 stiltips för män. Han gör sig beredd att hoppa över disken och slå ner mig på grund av en jädra bok. Jag räcker över ett tillgodokvitto med darrande händer och han kallar mig subba. Jag ber honom skriva på och han säger att jag kan dra åt helvete. Igen och igen och igen. Och jag orkar inte replikera. Jag brukar vara rätt bra på att göra det, men plötsligt blir jag väldigt liten och ynklig. Dörrarna susar igen bakom honom och jag står kvar med boken i handen och tänker: han kanske väntar på mig när jag låser och dödar mig.

Just nu vill jag inte jobba här.

Glödlampa

Klockan 04.30 sätter jag mig käpprätt upp i sängen och ropar AHA!

Torsdag.

Mad Men. Säsong 3.

Det är skönt att seniliteten går upp och ner.

Torsdag

Häromdagen skrev jag på min Facebook-status att jag vill att det ska bli torsdag. Nu.

Idag sitter jag och stirrar på sidan och försöker komma underfund med varför jag skrev så.

Vad händer på torsdag?

Vad?

Vaaad??

Jag menar, det måste ju ha varit såpass viktigt att jag bemödade mig att skriva det som status.

Nåväl.

Jag antar att det är officiellt nu.

Jag har blivit senil.

2009

Folk summerar 2009 till höger och vänster. Skulle jag sätta mig ner och försöka plita ner vad som varit bra med 2009 skulle det bli en förbannat kort summering. Låt mig förtydliga. 2009 sög. Jag kan inte betona det nog. 2009 var en röv. Milt sagt. Min sambo förlorade jobbet. Jag fick mindre timmar i bokhandeln. Jag kom på kant med delar av familjen. Jag var konstant trött, hur mycket jag än sov. Jag slutade mer eller mindre att träna. Jag isolerade mig med bilder och jobb hela sommaren och glömde bort att bara vara. Jag kom ofta på mig själv med att sitta och stirra rakt fram och tänka på allt som jag kunde gjort bättre. Jag gick runt med en konstant klump av ångest i magen. Jag skar av mig halva fingret (nästan). Min sambo fick svininfluensan bara dagar före julafton och låg däckad. Osv. Osv.

Det enda positiva med 2009 var att jag utvecklades som fotograf. Men det har varit en skumpig färd. Det har gått ömsom upp, ömsom ner och jag har vid flera tillfällen funderat på om jag verkligen passar för det här. Tänk om det bara är ytterligare en sak som jag fått för mig att jag ska göra. Någonstans vet jag att det inte är så, men jag har så lätt för att gräva ner mig. Så lätt för att tvivla och trycka ner mig själv och inte se det positiva. Minsta lilla motgång känns ända in i själen. Det har inte varit en räkmacka direkt, men jag har lärt mig oerhört mycket. Jag har insett att jag måste ta för mig mer. Våga mer. Inte ge upp.

Och jag är frisk. Mina närmaste är friska. Min sambo har fått ett nytt jobb. Jag kom över min sprutskräck. Bröllopsbokningarna för 2010 blir allt fler. Det finns folk som peppar och bryr sig och även om jag inte kan ta det till mig alla gånger, uppskattar jag det väldigt mycket.

Det finns en ljuspunkt långt långt där borta.

2010.

Alrighty then.

Vi kör.

F-f-f-f-freeeezing

Jag jobbar i en liten bokhandel ibland. Jag trivs verkligen där. Den är inte större än att man kan gå in och vända, men jag tycker att det är en del av charmen. Vad som ICKE är en del av sagda charm är bristen på allt vad värme heter. Det är så kallt att man nästan dör. Tre tröjor till trots. Värmen är på för fullt, men det märks inte. Jag kan inte röra händerna. Jag räknar kallt (ha!) med att mina fingrar kommer att falla av innan stängningsdags. Jag har hyfsat kass blodcirkulation som det är. Att jobba i bloody Sibirien gör inte saken bättre. Eller att jag tvättade håret och sedan promenerade till jobbet. Blött hår fryser till is. Snabbt. Och ser mycket roligt ut.

Mad Men

Jag brukar vara lite sen med att gilla saker som andra hajpar. Det dröjde innan jag tog till mig Prison Break. Twilight. True Blood. Getost. Mojitos. London.

Mad Men.

Oh. Mad Men. Denna fantastiska serie som jag missat totalt. Nu har jag snart sett halva andra säsongen och jag är väldigt väldigt fast. Jag skulle nog vilja gå så långt som att säga att det förmodligen är det bästa jag någonsin sett.

Tack Kanal 9 som kör Mad Men-maraton hela helgen.
Bless you.