Kraaamp

- Flickvän! Du hasar så högljutt att jag blir tokig.
- Jag kan ju inte gå ordentligt. Jag kan inte lyfta fötterna från golvet. Då dör jag av smärta.
- Pisch pasch.
- Kan du bära mig?
- Nej.
- Snälla?
- Nej.
- Då lägger jag mig ner på golvet och skriker.
- Gör så.

Halleluja och aj som fan

Hemtentan inlämnad med en marginal på 3 minuter. Classy. Jag har svårt att förstå att jag faktiskt hann, att jag lyckades plita ihop två analyser som faktiskt går att läsa utan att man kräks. Stress är ett sjukt underskattat fenomen. Jag jobbar tokbra när det bara är timmar kvar på deadlinen. Sant, jag tror jag börjar känna av ett begynnande magsår, men det är väl smällar man får ta.

I min eviga strävan efter snyggare ben bar det iväg till gymmet igår. Jag tränar aldrig ben. Mitt förhållande till benmaskiner är ungefär jämförbart med att lägga handen på en kokhet spisplatta eller vaxa sig mellan skinkorna, men eftersom jag faktiskt börjar se resultat på överkroppen efter x antal månaders slit har jag beslutat mig för att sätta lite press (moahahaha, ordvits) även på benen. Det var ju inte så satans jobbigt när allt kom omkring, tänkte jag där jag stod på le gym och svingade benet fram och tillbaks i en av maskinerna som påminner oroväckande mycket om en tortyrmaskin från Medeltiden som jag såg på ett museum när jag var liten. Sqeeeze that ass, squuueeeeze that ass... Oh, the mänsklighet. Jag kom knappt ur sängen imorse. Jag kan inte gå ordentligt. Vaderna... Omigod... Vaderna. Jag dör. Pojkväns små käcka tillrop om att det blir värre fraaaamååååt natten - för att inte tala om imorgon (och inte kan jag jaga ifatt honom för att slå honom i huvudet heller), gör att jag seriously funderar på att göra slut på lidandet här och nu. Gnnnn...