Jag åkte till IKEA, fast besluten om att komma hem med ett klaffbord, stolar som tar minimalt med plats och inget plotter. Jag kom hem med ett stort runt bord som förmodligen kommer ta upp halva vardagsrummet, två gigantiska stolar (rumpan får i alla fall plats) som tillsammans med bordet förmodligen kommer ta upp HELA vardagsrummet samt en massa onödigt plotter. Man ska inte drälla runt på IKEA. Det slutar bara med att man kommer hem med en massa suffléskålar som aldrig kommer användas samt hundra burkar som heter Jörgen och Fritz. Och så har vi ju - ihopskruvandet. Bortsett från ihopmontering av möbler finns det ingen direkt könsfördelning i det här hemmet. Det stör mig något så kopiöst att jag sitter här istället för att skruva och ha mig. Jag kan skruva om jag vill. Jag vill göra det fullständigt klart. Men helvete. Det är ju så satans tråkigt. Jag hatar att skruva ihop saker. Jag kan öppna paketet, kontrollera att alla skruvar finns med, lusläsa beskrivningen av hur man sätter ihop skiten, shiiiiit, jag kan till och med påbörja hela mackemanget. Efter fem minuter börjar jag dock allt som oftast hyperventilera och svära och ha mig och sedan tas skruvar och muttrar och stolsben varsamt ifrån mig med orden: vad sägs om att jag tar över nu... Men! Jag satte precis ihop en dokumenthållare. Visst. Det är ganska lätt att sätta ihop IKEA's dokumenthållare. Man kan nog fixa IKEA's dokumenthållare med bindel för ögonen. Så det är väl inget att skryta om, direkt. Dessutom vinglar den lite när man ställer den plant. Jag hatar när saker och ting inte står stabilt. DET MÅSTE VARA STAAABILT!!! Jag satt och vickade maniskt på den och fnissade hysteriskt en stund. Sedan kastade jag den i golvet och skrek. Mina nerver är på tok för klena för sådant här.
