Nare. Mitt i sommaren. Snart börjar det väl snöa också. Inget förvånar mig längre. Mina läppar är som sandpapper. Pojkvän ryggar tillbaka som vore det böldpest jag hade på munnen och inte lite skorv.
- Du, det är NARE. Inte herpes.
- Håll dig borta! Håll dig booorta! Rör mig inte.
- Ge mig en puss nu.
- Skriiik!
Jag brukar alltid förvänta mig sämsta möjliga utgång när jag ska göra något. Förväntar man sig jämt det värsta blir man ju aldrig besviken. Det gäller tentor, när jag öppnar min lönespec och väger mig. Nu var det ju i och för sig länge sedan jag vägde mig. Jag tror inte på sådan skit. Vågar är djävulens otyg. När jag går förbi vågen på SATS vill jag bara hoppa sönder den. Jag skulle nog kunna åsamka den rätt rejäl skada utan några större problem. I alla fall. Så när jag går upp imorgon och gör min fonetiktenta förväntar jag mig att det ska gå käpprätt åt helvete. Tyvärr lär det nog göra det också.
Vem behöver googla Harry Potter spoilers alternativt gnaga av sig naglarna av upphetsning inför vad som komma skall (tänkte sätta mig med bokuslingen så fort tentorna är avklarade) när min pojkväns min efter att han läst ut boken säger allt allt allt. För i helvete. Det är därför JAG ska läsa spännande böcker först. Han bara sabbar allt med sina jäkla... miner.
- Varför ser du så konstig ut?
- Alltså...
- Vaaaad? Säääg!
- Nä. Du får läsa själv.
- Dör Harry? Dör han? Han dör väl inte? Då vill jag inte jag läsa. Dör han? Va? Dör han verkligen?
- Jag tänkte kolla på tv nu.
- Dör han? Dör han? Va? Döööör han? Dör Hermione? I så fall är det lugnt.
- Jag hör inte tv:n.
- Ro hit den där boken.
*blädder, blädder, blädder*
- Flickvän?
- Amen jaaaaa?
- Det där är lite tragiskt. Läsa slutet först.
- Skulle inte du se på tv?
Pojkväns systerdotter fyller år och det rådde stor beslutsångest om vad man skulle köpa för present. Skräniga leksaker som aldrig slutar låta har aldrig varit och kommer aldrig att bli min kopp te. Mina ungar ska få leka med bomullstussar. Euroshoppers. Strosade omkring i helveteshålet Femmanhuset och fick plötsligt syn på... Lottas Bamsen!
- Pojkvän! Kolla in!
- Hon har redan typ tusen gosedjur. Hon behöver inga fler.
- Vad? Vem? Vad snackar du om? Den är ju till mig.
- Vill du ha en gris utan ben? Som ser ut att ha blivit uppsprättad och sedan slarvigt ihopsydd?
- Vadå utan ben? Det är ju BAMSEN!
- 149 spänn för en gris utan ben? Det är ju rena rånet.
- BAMSEN!
- Du är ju inte riktigt... Herrregud, Scarface-glasunderlägg!
Presenten, ja. En bok som kvackar. Jättehögt. Och en skrikande hund. Skit samma. Jag behöver ändå inte höra på eländet. Nu ska jag och Bamsen gå och nana kudden.
Inatt drömde jag att jag gick omkring i engelskakorridoren och grinade. Jag bara gick där och skrek och bölade. Min kollega Timvikarien drömde att hon tappade alla sina tänder. Men det ska ju betyda något bra, sa jag. Nej, sa en annan kollega. Det betyder att någon ska dö.
Eftersom jag bakar ytterst sällan (ostkaka undantaget) hemma, är det lite förvånande att jag bakar i princip varje dag på jobbet. På morgonen är det alltid gröt till frukost och istället för att hysta det som blir över har jag börjat göra bröd med grötbas. Så fruktansvärt husligt att jag knappt vet vart jag ska ta vägen. Jag går nuförtiden även under benämningen "hon som bakar". Bättre det än "hon som smygröker på toaletten". Den senaste månaden har jag bakat (observera pluraländelsen - jävlar i havet vad jag bakar)
chokladpaj
maränger
kladdkakor
en satans massa bröd
ljuvliga citronscones (de hette faktiskt så)
pavlova
vanliga tråkiga sockerkakor
chokladkakor
banankakor
rabarberpaj utan rabarber
