Det är konstigt. Det är nästan som om jag känner er. Nästan. Bara för att jag läser era bloggar. Jag läser om era problem, era barn, era jobb, era kärleksbekymmer, era tankar och funderingar, er ångest, vilken musik ni gillar, vad ni käkat till middag... Ibland skriver ni om era fel och brister, ibland visar ni vad ni har på er för dagen. Ibland är ni topp tunnor rasande och kräks galla, ibland är ni hur lyckliga som helst. Jag läser och ibland lämnar jag en kommentar, ibland inte. Jag läser om er ilska, er sorg, er glädje, ert liv. Jag förundras över hur mycket ni lämnar ut er ibland, hur öppna ni är. Det är rätt fantastiskt egentligen. Jag tycker att jag är hyfsat öppen här, men det är ingenting - ingenting - mot vad vissa andra är. Jag läser det ni skriver, jag tar del av ert liv, jag tror att jag vet, att jag förstår mig på er. Bara för att jag läst några rader ni skrivit. Men det stämmer inte. Jag känner inte er. Och ni känner inte mig. Visst, ni känner till min toalettskräck, mitt chokladmissbruk, min besatthet av bikinis, min ångest när det gäller livet och vad jag egentligen vill, men ni känner mig inte. Egentligen. Ni läser. Ni skrattar lite. Ni nickar lite instämmande och håller med mig, känner igen er själva. Ni skriver några tröstande ord när jag behöver det. Ni skriver något snällt trots att ni inte behöver; bara för att visa att ni varit här. Och jag blir hur glad som helst när jag ser det - även om jag inte känner er. Och ni inte känner mig. I verkliga livet springer jag inte omkring med en blå hätta på huvudet. Jag har mörkt hår, inte vitt. Jag är 27, inte 155. Men ni kan inte veta med 100 % säkerhet om det är sant, även om jag bedyrar att så är fallet.
Jag är en person här och en person i det verkliga livet; det där livet där folk inte befinner sig bara en url bort. Ett klick bort. Det där... andra livet. Jag kan skriva precis vad jag vill eftersom jag vet att ni inte ser mig. Ni läser mig, men det är en helt annan femma. Men ni vet inte vem jag är. Jag kanske inte alls är 27 och har mörkt hår. Jag är kanske en medelålders man med begynnande flint som heter Kurt och jobbar på reningsverket. Kanske.
Därför är det så overkligt att träffa er i verkliga livet. Märkligt. Och lite otäckt. Nästan som att träffa en kändis som man bara läst om och sett på tv. Nästan så jag borde plocka fram autografblocket. Att dessutom duscha tillsammans (det var ett danspass, people, ett danspass, ffs...), det är ju så knäppt att jag knappt finner ord*. Ena stunden läser man varandras bloggar, andra stunden står man och småpratar i omklädningsrummet på Friskis & Svettis. Jävligt konstigt. Skumt. Och ändå - väldigt intressant att få se ett riktigt ansikte, en människa av kött och blod och inte en lustig liten avatar. Kul. Riktigt kul. Faktiskt. Och man kommer fram till att man inte vet var man har varandra. Att man inte vet någonting. Alls. Att man, tills man känner varandra lite bättre, egentligen bara har en blogg gemensamt. Inget annat. Personen bakom bloggen existerar inte i verkligheten, åtminstone inte tills man träffats, tills man tagit i hand och presenterat sig med sitt riktiga namn. Mycket märkligt. Och roligt. Men framför allt märkligt. Som en blind date. Nästan.
* Hur personen ifråga tolkade mitt nervösa: jaha, då ska vi vara nakna i duschen tillsammans, ehe..., det låg jag och funderade läääänge på inatt. Jaysus. Jag måste få en andra chans att framställa mig i bättre dager. Hör du mig!
