Paniken. Paniken.

För övrigt låste jag ute mig på jobbet häromdagen.
Glasdörrarna till bokhandeln gick igen mitt framför näsan på mig när jag skulle hämta posten.
Väääääs.
Ungefär så låter det när glasdörrarna går igen.
En minut innan öppning.
Nycklarna och mobilen på tryggt avstånd (läs: i butiken).
Då gäller det att hålla huvudet kallt.
Inte börja gråta.
Inte fräsa åt förbipasserande tyskar.
Inte försöka bända upp dörrarna med fingrarna.
Så här i efterhand kan jag skratta lite åt det.
Väldigt, väldigt lite.