lördag 31 mars 2007

Bra att ha hemma. Just in case.

Det står en flaska Bollinger i kylen. Den inhandlades till min och pojkväns sexårsdag, men har fortfarande inte öppnats. Vi är liksom för snåla för att korka upp den. Den har legat på kylning i två månader. Den borde vara rätt kall nu. Bredvid den svindyra skumpan står en plastlåda med mögligt ris och en 1 år och 8 månader gammal burk Ajvar Relish. Classy. För att inte tala om den där skålen med plastfolie över. Jag vågar inte gå nära den. Kunde svurit på att den rörde sig förut. Jag ska nog göra rent kylen imorgon. Jag tror att Mr Bollinger börjar vantrivas.

UPDATE: Omigod. Det har bildats ett litet samhälle under ena grönsakslådan. Fascinerande.

Ett väldigt avancerat recept

Köp ett paket vaniljvisp och ett paket frysta hallon. Vispa vaniljvispen tills den är fluffig. Mixa med de frysta hallonen. In i frysen i 15-20 minuter eller ät pronto.

Volià. Nu har det här blivit en receptblogg också.

Skål för tusan!

Det hade varit nice att skriva att jag är tokupptagen med att festa loss, men så är inte fallet. Jag är tokupptagen med x antal böcker. När motivationen till att plugga väl är på topp är det bäst att passa på. Vem vet när det händer igen.

Att jag dessutom vill ha bra betyg för att impa på en söt lärare, det hör liksom inte hit. Host, host.

Så. Nu ska jag fortsätta läsa Enduring Love. Och In Country. Och Sula. Parallellt.

torsdag 29 mars 2007

Hit me

Så trött i huvudet. Bestämde mig igår för att det får vara slut på att skjuta (gode gud, min hjärna är så trött att den inte vet hur den ska formulera sig eller stava ord - skjuta? stjuta? omigod! det här är slutet) på allt skolarbete till... tja... senare. Jag har dragit igenom tre böcker på två dagar, analyserat sönder sagda böcker, skrivit summary, skrivit något som jag ännu inte är det på det klara med exakt vad är för något och dessutom kollat på x antal avsnitt av Twin Peaks. Man ska inte kolla på Twin Peaks när man inte kan tänka klart.

- Vad hände nu?
- Varför gjorde de så?
- Varför talar de baklänges?
- Vem är det där?
- Jag fattar inte.
- Vad lång han där snubben är.
- Mmm... Blåbärspaj.

Nu somnar jag. Nu. Nu. Nu. iegvn fdjkvhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhh

Förresten...

Jag vet inte hur stort intresset för instruktörsutbildningar är där ute (läs: bland de som trillar in hit), men om ni undrar något får ni gärna maila mig. Om det gäller aerobics eller gympa, alltså. Är det någon som är sugen på att utbilda sig till Body Pump- , Body Combat eller spinninginstruktör är nog Fredrik och Mel till större hjälp.

Eller så är det bara att fråga på här.

onsdag 28 mars 2007

Wonderful world of google

Ibland får jag för mig att kolla min statistik. På så sätt kan jag se vilka sökord folk har googlat på för att trilla in hit. Det är intressant läsning. Väldigt intressant läsning. Så här i efterhand kan jag tänka att jag aldrig borde ha skrivit det där inlägget om pandaporr. Men det är ju lätt att vara efterklok. Antar jag. Men nog blir man lite nervös när man ser att någon sökt på "hänga mig själv". Vad händer där ute egentligen? Hallå? För att inte tala om "josh groban ringsignal polyphonic". Vad är det för fel på folk?





Your not so friendly pizza man

I området där jag bor finns fyra pizzerior och en thai-restaurang. Jag räknar inte det grekiska stället eftersom personalen där är så oerhört snorkig. Och thaistället går också fetbort, eftersom deras mat till 99 % består av bambuskott. Rip off.
Kvar återstår - ze pizzas.
Under de fem år som jag bott här har pizzorna på samtliga ställen - utom ett - blivit sämre och sämre. Vi snackar knappt ätbar pizza. Pizza som är rent ut sagt äcklig. Jag är inte så kräsen när det gäller fet, flottig mat, men bränd pizza med äcklig fyllning? I think not. Men det finns en liten pizzabod där pizzorna är snudd på orgasmgoda - ibland. 5 gånger av 10 blir det tokfel, nästintill oätligt. Trots det går jag tillbaka - jag antar att 5 av 10 är bättre än 0 av 10... För när pizzan är god, då är den så satans god att man tar tillbaka alla svordomar och löften om att aldrig köpa pizza där igen. Förmodligen är den lille mannen som jobbar där fullständigt medveten om hur jäkla goda hans pizzor faktiskt är och väljer därför medvetet att jävlas med sina kunder. Som en liten reminder om att här ska inget tas för givet. När du minst anar det kommer en fulpizza. En sådan där med extra gammal och fet ost och skinka som legat i kylen sedan förra sommaren. Och lök - trots att du uttryckligen bett om nada lök. Dessutom - och här kommer ett riktigt stort aber - är han den otrevligaste pizzagubbe jag någonsin träffat. Jag har slutat beställa på plats och ringer nuförtiden in min beställning. Jag ringer - pojkvän hämtar. Minsta möjliga kontakt. Rätt schysst deal. Tills man öppnar pizzakartongen.

- Hej!
- Jaha.
- Jo, eh, jag skulle vilja beställa två pizzor för avhämtning.
- Suck.
- En si och så och en xxx utan lök, med vitlök och lite mindre ost.
- Suck.
- Går det bra?
- 10 minuter.

Sedan sitter man där med en si och typ så och en yyy med extra mycket lök (så finhackad att det är omöjligt att pilla bort skiten), extra ost och en klick bernaise. Jag kan se framför mig hur han står lutad med armbågarna mot bardisken och småskrattar när han tänker på hur briljant han är. Riktigt myser när han tänker på hur vi sitter hemma och grinar ner i våra äckliga pizzor och likt förbannat kommer tillbaka någon vecka senare för ytterligare förnedring.

Varje gång jag ringer och beställer pizza för avhämtning, sitter jag därför och ber lite innan. Det kan gå precis hur som helst. Men när pizzan väl är god, då spelar den där tråkiga attityden och de x antal äckliga pizzor man fått tvinga i sig tidigare ingen roll. Eller att han inte tvättar händerna innan. Jag vet att han inte tvättar händerna innan. Jag bara vet. Jag har ingen aning om vad snubben lägger i sina pizzor, om det rör sig om någon beroendeframkallande pizzadrog eller något i den stilen - allt jag vet är att jag gärna gamblar lite.

Off the record tror jag att han pysslar med mer än bara pizzor.
Men det är en helt annan story.

Pizzan idag?

Vidrig.

Princess A Little Less Cranky at your service

Men jag gillar fiskar runt halsen.

Och onsdagar. Onsdag --> pizzaday.

Det var allt.

Princess Cranky Pants at your service

Saker jag hatar # jag räknar inte längre:

Tro att jag börjar kl 9, när jag börjar kl 13. (Men.... Var är alla? Hallå?)

Att sitta i skolan och vänta till kl 13 bara för att få veta att jag väntat 4 timmar förgäves eftersom det inte är skola idag. Raaaaah!

Människor som sitter och sjunger - i biblioteket. (Vill du dö? Sjung en ton till. I dare you. Sjung. En. Ton. Till.)

När främmande människor kallar mig "kompisch", för att sekunden efter säga likadant till någon annan. Hörrödu, Punkt Se-utdelaren? Du kallar inte mig "kompisch" utan att mena det. Är vi kompischar eller inte? Passa dig, annars tar jag en City istället.

Svettiga fötter. Speciellt när det är mina egna svettiga fötter.

Hitta trevliga saker när jag inte har råd att köpa dem.

Människor som är glada och strosar runt i vårsolen med en glass i handen när jag är sur och vill klappa till någon. (Vill du ha en glasshatt? Om inte - wipe that smile off your face.)

Att jag fortfarande inte har den blekaste aning om vad mina finnar/bölder/utslag beror på. Jag hatar att vara jag. :(

tisdag 27 mars 2007

Oh, ye of little faith...

Gissa vem som slängde mobilen i väggen kl 06.00 imorse och ville dö?

Gissa vem som efter att pojkvän mumlat "jag sa ju det" kravlade sig ur sängen kl 06.01, kröp in i badrummet på alla fyra och ville fortfarande dö?

Gissa vem som var i simhallen kl 07.00 och kastade sig i det apkalla vattnet (h-h-h-h-holy mother of... gnnnn...)?

Gissa vem som glömde bort tiden och kom på kl 8.15 att FUCK JAG HAR TENTA OM 45 MINUTER OCH HAR INTE DUSCHAT ÄN MAAAAAH!

Gissa vem som fixade håret på tre röda (torkatorkatorkaplattaplattaplatta) och därefter sprintade till tentasalen efter att ha missat vagnen?

Gissa vem som tog en titt på provet och lämnade in blankt?

Gissa vem som åt en apdyr lunch som tröst (det dyraste ni har tack)?

Gissa vem som nääästan läst ut den där förpipplade boken? Sträckläsning. (Jag ber om ursäkt Mgr Ishiguro - du skriver strålande. Allvar.)


--> Jag Jag Jag <--

:)

PS. Världen ser helt annorlunda ut kl 6 på morgonen. Märkligt.

måndag 26 mars 2007

Säkert

Imorgon (läs: tisdag) ska jag gå upp kl 6, käka frukost, åka iväg till simhallen och plaska omkring i lite drygt en timme, skriva tenta kl 9, äta en jävligt billig lunch samt sträckläsa Remains of the (fucking) day av Kazuo (bastardo) Ishiguro som ska diskuteras på onsdag.

Med tanke på att jag oftast ligger i koma fram till kl 11, ska det bli himla intressant att se om jag fixar att gå upp när jag vanligtvis går och lägger mig.

And the bets are on.

hufslfhlhkmncmn

Har jag nämnt att jag är instruktör?

Nåväl. Jag är instruktör. Aerobicsinstruktör. Jag talar lite tyst om det eftersom jag inte är något direkt föredöme när det gäller kosthållning (Phhhahahaha!) och bra vanor. Jag springer på gym tre gånger i veckan och dansar lite då och då, men i övrigt är jag faktiskt rätt lat. Så jag håller käft om att jag är instruktör, även om jag älskar att hoppa runt och apa mig framför folk.

Hade pass idag. Råtta vad dåligt det gick. Tankarna var någon helt annanstans. Jag riktigt kände hur alla tyckte att jag var sämst i världen. Fuck. Jag hatar när jag inte kan prestera toppenbra. Inget mellanting. Det måste vara outstanding, annars duger det inte. Idag var det inte ens mediokert. Det var bara... bajs. Fan.

Och så tenta imorgon. Skjut mig.

Charlie

Efter att ha sett dokumentären om män som diggar silikondockor googlade jag sajten som sålde dem på nätet, men jag kunde liksom inte med att skriva ut adressen när jag skrev det där inlägget (scrolla). Tänk om någon halkar in på min blogg som av en slump. Nog för att jag inte har alla hästar hemma, men jag måste för fasiken dra gränsen någonstans. Men nu kvittar det. Nu öppnar vi burken och låter maskarna kräla ut.

Mina damer och herrar.

Får jag presentera...

Charlie.

Fjärrkontroll ingår ej. Beställ nu och få en nätbrynja på köpet. (Alla män har nätbrynja. Alla. Och alla tjejer är kåta. Alla.) De mer... vågade bilderna på Charlie får ni leta upp själva. DÄR drar jag faktiskt gränsen. Faktiskt.

Jag vet inte om man ska skratta eller gråta. Jesus. Men jag måste säga att han är väldigt vältränad för att vara en soffpotatis.

Det slutar bara med att någon springer omkring med en våffla på huvudet, så nej.

- Vill du ha våfflor idag igen?
- Vill du?
- Jag frågar dig.
- Och jag frågar dig.
- Kanske.
- Hmmm...

Vem behöver kabel när man har TV 4?

Det gick en dokumentär på fyran häromdagen. Om män som lever med dockor. Som i: lever med dockor. Som i: hej, det här är min flickvän Maja. Intressant. Man fick inblick i såväl tillverkningen av dockorna som i männens känslomässiga förhållande till dem. En hade sina dockor (en räcker ju inte på långa vägar) nedstoppade i lådor i garaget medan en annan hade... ett något djupare förhållande till sin. Han sov med henne. Pussade henne. Kallade henne älskling. Blev helt knäckt när han var tvungen att skiljas från henne i två veckor då hon skulle åka och pimpas upp en aning. Tydligen måste man byta ut lite dittan och dattan emellanåt och skruva åt lederna etc. De blir lätt... slappa. Av någon underlig anledning.





En av männen hade dessutom flickvän. En riktig flickvän. En sådan som pratar och lever och tänker. En sådan flickvän. Hon verkade relativt öppen och småskrattade lite när hon fick veta att hon inte var den enda kvinnan i hans liv. Sedan åt de middag tillsammans - med dockorna. Det såg väldigt mysigt ut, även om stämningen var lite... tryckt. En vecka senare gjorde de tydligen slut. Jag undrar varför. Och pojkvän undrade varför jag fotade tv:n. Hm. Det kan man fråga sig.


Köp nu och få handboken "80-talsvulgomake-up på en minut" på köpet.


Att ha sin docka hängandes i en kedja i taket rekommenderas inte när du väntar besök.





Hårdkokt, tack

Om jag ändå kunde lära mig att inte sätta mig vid datorn när jag kokar ägg. Vad fasen är löskokta ägg? Mina ägg är stendöda femton gånger om. Gulan är inte längre gul. Den är grönblå. Mina ägg kan med fördel användas som mordvapen. Jag hade lätt kunnat åsamka permanenta skador med mina ägg. 2 minuter. Inte 10. 2 minuter. Note to self: köp äggklocka.

söndag 25 mars 2007

Suck

Paris in the morning.

Uuuuuäääääää...

Paaariiiiis....

*snyftar okontrollerat*

lördag 24 mars 2007

Äggfria våfflor für alle!

Grattis på födelsedagen Fröken Lund!

Hurra!

Hurra!

Hurra!

Se. En massa att hurra för, ju. ;)

Bamse Remixed


share your files at box.net

Will work for cookies

Efter att ha suttit och pillat med ett personligt brev som jag ska skicka iväg till varenda jäkla butik i Göteborg (gode tid, jag vill verkligen inte torka bajs i sommar, jag har torkat min beskärda del av bajs för RESTEN AV LIVET, raaaaah! all heder åt de som står ut år efter år efter år, men jag pallar inte längre, jag PALLAR INTE LÄNGRE!!! hör du mig Gud? HÖR DU MIG??? jag vet att du hör mig, jag hör dig skrocka där uppe, din sadist) tog jag till slut hjälp av pojkvän. Och pojkvän hjälpte till. Det blev ett bra brev. Dock hans brev - inte mitt. Det jag skrev var tydligen för... vad var nu det där ordet... mmm... intetsägande. Någonting med att folk inte vill anställa någon som skriver "jobba" istället för "arbeta" och bla bla bla. Och inte fick jag skriva att jag bakar goda fredagskakor heller. Jag känner mig grovt förorättad. Han våldförde sig på mitt personliga brev. Det kommer aldrig bli sig likt igen. Borta är den uppsluppna tonen och det klämkäcka slutet. Nu låter det istället som om jag har ett kvastskaft i rumpan. Krystat värre. Men ett brev har jag i alla fall. Med en catchy liten rubrik. Efter att ha ratat:

Ge mig jobb! NU!
Ge mig jobb. Snälla. Jag kan torka bajs.
Jag är en jävel på att torka bajs. Anställ mig. NU!
Anställ mig. Annars dödar jag dig.
Jag gör vad som helst. VAD SOM HELST. Anställ mig.
Anställ mig för fan!
Galen kvinna söker jobb.
Galen kattkvinna söker jobb.
Jag har bilder på dig. Pinsamma bilder. Ge mig jobb. NU!
Jag kan jobba nästan gratis. Pretty please ge mig jobb...

...kom vi fram till att extraarbete sökes! (livlig diskussion om utropstecknet) kändes som det säkraste kortet. Tråkigt värre, men, men...

Maaah!

En bild säger mer än tusen ord. Tyvärr har jag ingen bild.

VÅFFLOR!!!

Kom ihåg att...

...stretcha nästa gång efter simning. Gnnn...

...skruva på korken på den svindyra ansiktskrämen ORDENTLIGT innan den läggs i necessären. Fuck a duck. :(

...börja plugga till tenta i god tid - inte frickin' 3 dagar innan. Raaaah!

...köpa fler fiskhalsband - fiskhalsband is the shit. Mm-hm.

...avloppa katten (avloppa? hm?)

... det inte finns något som helst ekonomiskt utrymme för några kläd- eller skoinköp den närmsta tiden. Eller fiskhalsband. Tänk räkningar. Tänk mat. Tänk biblioteksböter.

Sedan var det något mer jag skulle komma ihåg. Men det har jag glömt.

fredag 23 mars 2007

Kallsup

Efter jag vet inte hur många års tvekan och nej, jag tyvärr inte följa med och simma, beslutade jag igår kväll att nu, nu får det vara slut med att inte våga visa upp sig (mig) i baddräkt. Det är dags att ta tjuren vid hornen och.. knalla iväg till badet. Så jag gjorde det. I förmiddags. Tre gånger var jag nära att vända hem. Fem gånger var jag nära att spy. I don't do badhus. I don't do baddräkter - trots att jag hittat en som håller in... det mesta. Badkläder tar fram den osäkra lilla trettonåringen i mig. Hon som håller armarna korsade så ingen ska se alla valkar. Hon som tittar stadigt ner i marken för att slippa se hur alla tittar, tittar, tittar. På henne. Det tog en kvart innan jag vågade mig in genom dörren till badhuset. Jag vankade omkring på parkeringen utanför och såg ut som om jag tänkte sno någons bil alt. väntade på att det skulle gå förbi någon pensionär vars väska jag kunde rycka till mig. Ångesten. Ångesten. När jag stod inne i omklädningsrummet listade jag allsköns hemska saker jag bra mycket hellre skulle göra än visa upp mig i baddräkt inför 15 skolklasser. Som att gå till tandläkaren och göra ännu en rotfyllning. Duscha katten. Vaxa benen. Slå i stortån. Klämma tummen. Jagas av vargar. Vaxa benen samtidigt som jag jagas av vargar - sådana saker. Väl i duschen försökte jag peppa mig själv lite. Det gick väl sådär.

- Fuck, skärp dig nu. Det är ett satans badhus och du är INTE naken (här var jag tvungen att kolla så jag verkligen hade baddräkten på mig). Dessutom rör det sig om några meter - på sin höjd. Sedan är du framme vid bassängen och kan glida obemärkt ner i vattnet utan att någon så mycket som skymtar dina bleka lår. Det är fredag förmiddag. Ingen simmar på en fredag. Ingen. Och det är garanterat inga skolklasser här eftersom alla säkert skolkar. Säkert. Och det där inglasade kafét som vätter mot bassängen är säkert helt tomt. Säkert. Så. Ut med dig nu. Ut!

Jag öppnade dörren till simhallen försiktigt, så försiktigt. Jag spanade ut. Jag svalde. Jag rättade till baddräkten. Jag trippade ut. Jag började smyga mot bassängkanten. Jag halkade på en blöt fläck och landade på arslet framför 15 skolklasser och x antal badhusanställda i vita shorts. Men kafét var ialla fall tomt.

Klatch!

Solbränd kille i vita shorts och solbrillor på huvudet: Gick det bra?
Jag: Oopsi.
Mitt ego: UPP FORT SOM FAN!

Efter det var det liksom ingen större idé att smyga sig ner någonstans. Det var liksom lite... för sent. Men jag gjorde i alla fall en storartad entré. Och bortsett från en enormt tävlingsinriktad gubbe som gav mig små triumferande blickar varje gång han simmade om mig och bortsett från det faktum att jag svalde 3 liter klorvatten, så var det jäkligt skönt att simma. Det var som om all frustration bara blev mindre och mindre för varje simtag. Alla tankar bara försvann.

Jag verkar dock ha sträckt något i... knävecket. Och rumpan är lite öm. Men jag mår jävligt bra!

torsdag 22 mars 2007

Ego

Läser gamla inlägg, trots att jag lovade mig själv att inte göra det. Blir arg på mig själv. Igen. För att jag klagar. Och gnäller. Inte bara här, utan överhuvudtaget. Ständigt denna känsla av att det måste finnas något mer, det här kan inte vara allt som står på menyn, när börjar det riktiga livet, yada yada yada. När jag har så mycket att vara glad över. Läser andras bloggar och inser att saker och ting kunde vara så mycket värre. Jag ska aldrig använda ordet "deppig" igen. Jag är inte deppig. Jag är bara väldigt bortskämd. Det är ingen som trycker ner mig. Det är ingen som får mig att må skit. Jag har oändligt många valmöjligheter, även om jag är för feg för att utforska dem. Jag skäms när jag tänker på hur jävla jobbig jag måste vara att leva med; hur jobbigt det måste vara att leva med någon som inte vet vad hon vill. Denna konstanta känsla av rastlöshet som påverkar allt jag gör - lägenheter jag haft, kurser jag läst (mahahaha!), jobb som jag tröttnat på. Jag kan komma på mig själv med att längta efter ett vanligt nio till fem-jobb och allt det där andra som hör till, för att stunden efter känna hur paniken liksom väller upp inombords. Jag hatar det där. Jag hatar att ligga vaken på nätterna och fundera. Jag hatar att jag inte bara kan vara. Jag hatar att jag måste mala sönder allting och framför allt hatar jag den där idiotiska idén jag har om att jag måste uppleva saker och ting SJÄLV. Lugn. Jag vill bara bli lugn. Inombords. Jag vill sitta i soffan och känna lugn - inte panik.

Zen. Var sjutton hittar man det? Va?

Snark

Jag förstår inte. Sitter det någon och väljer ut de absolut tristaste (förutom Timmarna med Rita - den var himla bra) böckerna i världshistorien till den skönlitterära delen av engelskakursen? Det finns roligare böcker. Jag vet att det finns det. Till och med bleedin' Jane Austen hade varit bättre. Jag är inches från att somna. Inches. Väck mig när den här terminen är slut. Snark.

Camus! Hugo! Duras! Balzac! Sartre! Stendhal! Gary!

Jag saknar er så himla mycket.

Hör mitt chokladvrål

Chokladsugen.
Oh, så chokladsugen.
Och Mel gör inte saken bättre. Alls.

Musik für alle

Om det är någon som känner för att spara ner de små trudelutterna jag börjat lägga ut på bloggen är det bara att klicka på den där avlånga... saken... länken... blå saken... som är nedanför flashrutan. Om det är någon som vill, alltså. Fast... alla kanske inte diggar Rent lika mycket som jag... Eller Edith Piaf. Eller... Ja, ni fattar.

Min kriminella bana börjar.

Bejbi

Bling Bling Baby.

Till Miss E


share your files at box.net

För fa...

Grammatiktenta på måndag. Varför sitter jag här? 200 sidor kvar att läsa i Remains of the day som ska lämnas tillbaka... idag.
Remains too much for me too handle. Fuck.
Det blir med största sannolikhet engelska fortsättningskurs till hösten. Men jag tvivlar på att man kommer vara villig att anta någon som inte tagit sina poäng. Jag vet att jag kan knacka in allt som ska knackas in, men jag kommer inte över den sabla tröskeln. Det är något som håller mig tillbaka. Att läsa artiklar om hur man kan lyckas i livet utan någon som helst utbildning gör inte saken bättre. Jag ser framför mig hur jag hoppar av franskan och engelskan och sitter hemma i morgonrock och försöker spåna fram ett framgångsrikt koncept med katten som enda sällskap. Ingen vill umgås med mig längre eftersom jag slutat duscha och kamma mig. Det slutar med att jag hoppar från hustaket, övertygad om att jag är en havsörn.
Jag hatar sådana där artiklar. De får mig att tro att jag minsann också kan komma på något tokbra, men när jag väl sätter mig ner och funderar kan jag bara komma på saker som redan uppfunnits.

Kitchen Wizard
En sådan där mojäng som man kan göra gurkgirlander med
Handkräm som luktar ananas
Engångsrakhyvlar
Choklad

Se. Allt har redan uppfunnits. Allt.

onsdag 21 mars 2007

Kläder är rysligt överskattat

Hur mycket jag än vill, hur mycket jag än bönar och ber, även om jag så lovade bort mina barns ögon (jag har inga barn och godegudihimmelen, jag skulle aldrig lova bort deras ögon, ta i trä *knack knack knack*), så finns det inget som kan förändra det faktum att jag har 66,50 på kontot. Så - inga Madonnakläder för mig.

Fast det är klart. Kollektionen släpps ju även på nätet. Mmmm... Faktura. Att falla för frestelsen eller att inte falla för frestelsen.
Det är frågan.

Nej.

Neeej.

2 x Rosetta Sten

"Jag kommer att vara hos Malou von Sivers i Efter Tio imorgon och prata om min bloggroman Chefer från helvetet. Sedan hälsar jag på flickorna i Förkväll och pratar lite mer om den där. 2xRosetta i TV4 torsdagen den 22/3 alltså. :-)"

Missa inte för tusan! (Miss KYD's ant.)

Quasimodo sjunger en trudelutt


share your files at box.net

B-Day

Nu talar vi inte mer om bananer. Enough is enough is enough.

Så.






Banan.

Coming Soon!

Keep Your Distance Productions

presents

Banana Jones

Starring

Wentworth Miller
Kiefer Sutherland
Jake Gyllenhaal
Al Pacino
Mads Mikkelsen
Patrick Dempsey

m fl

Written, produced and directed by Miss Keep Your Distance

Katastrofen är ett faktum

Stora rubriker!

Banankonsumtionen minskar drastiskt!

Chiquita tar sig för pannan!

Världens bananleverantörer begår harakiri!

Affärerna svämmar över av ruttna bananer!


Maja, 13: Jag ska aldrig äta banan igen.

Lasse, 44: Det var bara en tidsfråga. Jag visste att den här dagen skulle komma. Jag läste om det på Miss Keep Your Distance's blogg.

Miss Keep Your Distance, 155: I told you so. Snart börjar det regna svavel också. Vänta och se.

tisdag 20 mars 2007

Jag sa ju det

Vad var det jag sa? Va? Va?

Helt plötsligt blev jag väldigt osugen på bananpannkakor. Bara så där.

Och tydligen fick min hjärna akut hjärnsläpp när jag skulle söka på ordet "banan" på GP's sajt. Kan bero på att jag strax innan, på samma sajt, såg en liten blänkare om den nya Indiana Jones-filmen. Klicka på bilden längst ner och skåda vad jag på fullaste allvar skrev in som sökord. GP kunde inte matcha min sökning. Men visst är det ett passande namn på nästa Indiana Jones-film? Jag tycker det.



Istället för bananpannkakor


share your files at box.net

Bajspannkakor

Det är något som inte står rätt till. Jag är konstant hungrig och sugen på pannkakor. Dock inte vilka pannkakor som helst, mind you. Bananpannkakor med nutella. Fan. Jag hade en nutella/
bananpannkaksperiod för lite drygt ett år sedan. Jag gick upp *host host* kilo. Jag skyller på att det var posttraumatisk stress efter att ha bott med en galen fransyska i fyra månader. Hon levde på pasta. Pasta till frukost, lunch och middag. Jag levde också på pasta. Pasta och pannkakor med nutella/banan. Mina muskler var helt förtvinade när jag kom hem. Eller, tja, förtvinade och förtvinade. De hade förvandlats till margarin. Fördelen med att inte bo ensam (maha! det finns fördelar!) är att det är svårt att behålla de där sunkiga vanorna. I alla fall när man lever med en träningsnarkoman. Men nu är suget tillbaka. Jag har försökt dricka smoothies, bälga i mig vatten och låtsas att nutellan egentligen är bajs, men det hjälper inte. Och jag har liksom inte fysiskt råd att börja hetsäta bananpannkakor igen, även om jag springer på gymmet 5 (3) dagar i veckan och småjoggar till spårvagnen varje dag. Det räcker att jag andas för att jag ska lägga på mig. Att köpa för små jeans i förhoppning om att jag kommer sporras att äta mindre skit hjälper liksom inte. Maaaaah!

Socker. Jag behöver socker.

Men när kissar de?

Är det bara jag som undrar varför Jack Bauer inte fått magsår än?

Eller som diskussionen gick här hemma:

- Varför kissar de aldrig? Det måste vara hemskt att hålla sig i 24 timmar.
- Och äter. De äter aldrig.
- Man kan gå 24 timmar utan att äta. Dock inte utan att kissa.
- När världen hotas av terrorister och det poppar upp svampmoln lite här och var, då tror jag att man glömmer att man är kissnödig.
- Tch. Inte jag.

Enough with the teachers already

Jag insåg precis att jag suttit och funderat på vad jag ska äta för snask i helgen i snart två timmar. I helgen. Det är tisdag idag. Och jag planerar redan lördagsgodis. Folks läppar rör sig, men allt jag hör är bla bla bla hallonpaj bla bla bla choklad bla bla bla dumlekolor. Inte för att det är så värst konstigt att tänka på godis och andra allmänt onyttiga saker, men det börjar ta upp lite väl mycket av min vakna tid. På nätterna drömmer jag att sitter i finkan och på dagarna fantiserar jag om ätbar kurslitteratur. En styck grammatikbok, tack. Och snåla inte med chokladtoppingen. Och när vi ändå är inne på det - ro hit med några trevligare drömmar. Jag är trött på att vakna alldeles kallsvettig, övertygad om att fyra stora tjejer med mustasch försöker dränka mig i handfatet.
Dessutom har jag kärat ner mig i ännu en lärare. Han är 55+, tunnhårig och matchar inte kavajen med byxorna. Men han har en väldigt charmig accent. Och drar roliga vitsar. Det krävs inte mycket för att jag ska falla. Ay.

måndag 19 mars 2007

Berätta

Allvarligt talat.

Syreattack eller syraattack?

Vad säger folk egentligen? Upplys mig. :O

(Det är jag och Jonas.)

Just for the heck of it

Syreattack.

Knappar für alle

Alltså. Jag vill beställa en sådan där knapp nu. Jag vet bara inte vilken. Antingen någon av dessa eller en där det står "neurotisk". Alternativt en där det står "syreattack". Svårt val.
Men hur många i skolan (eller överhuvudtaget) skulle fatta varför jag har en knapp med en gammal tant på bröstet? Ehm.

Jävla land

Stormbyar, regn, hagel, snö... Snart börjar det regna svavel, jag lovar. Domedagen nalkas. Och jag som lagt ner över 10000 spänn på mina tänder. Go figure. :(

No worries kamrater. Jag är helt ofarlig. Jag svär. Låt oss nu borsta tänderna tillsammans.

UPDATE: Måhända heter det syraattack och inte syreattack. Men jag låter det stå kvar. Som en protest mot att världen är dum. Syraattack? I don't think so. Inte i min värld.

Ända sedan jag var hos tandläkaren och hon höll sin lilla föreläsning om hur skadligt det är att småäta mellan målen samt hur viktigt det är med flourtabletter, kan jag inte äta något utan att maniskt tänka:

syreattack

syreattack

syreattack

Hon har gjort mig helt störd. Jag springer och sköljer munnen efter att smuttat lite på pojkväns cola light och har ständigt en flourtablett redo för att kunna kontrollera ph-värdet i munnen. Jag riktigt känner hur tänderna nästan fräts bort om jag inte tar en tablett så fort jag ätit. Zzzzzzz...
Dessutom har jag börjat pracka på de stackars satarna i min klass flourtabletter efter lunch och håller långa föredrag om hur man använder tandtråd på rätt sätt. Jag tror inte att de vill sitta och äta med mig längre. Vissa ser till och med lite rädda ut när jag kommer gående.

söndag 18 mars 2007

Pin me down

Så där. Mina knappar är färdiga. Perfect.

Låt slakten börja

Jag såg Saw 3 i går. Ska sanningen fram såg jag nog mer av mina händer än Saw 3. Saw 3 var... lite väl blodig för min smak. Jag blir bara klenare och klenare ju äldre jag blir. Tsk. Jag hyrde Motorsågsmassakern till min och pojkväns första dejt. Det var tider det. Nu sitter jag istället med huvudet begravt i soffkudden och viskar: men får man verkligen göra sådana här filmer? medan pojkvän upphetsad ropar: ååååååhhh, äckligt, äckligt, amen kolla då! åååh, inte hälsenan...

Den där filmen var... nasty.
The Departed, däremot - den var jäkligt bra.

The devil wears Birkenstock

Jag fick för mig att jag skulle gå in mina nya pumps, bara för att fira att våren är kommen. Mitt lilla sätt att säga hurra - knalla runt i högklackat på stan. Fick för mig att det kan vara nyttigt att gå så mycket jag bara kan och åka vagn så lite som möjligt. För att öva. Resultat: blod. Och avskavt skinn. Och allmänt blå fötter.
Man ska ju tydligen få snygga ben av att gå runt i höga klackar. Men högklackat och kullersten är ingen jättebra kombo; dessutom ser det ut som om jag försöker gå på styltor när jag knatar runt i pumps. Jag är nog snarare typen som går runt i fotriktiga skor, det är bara det att jag inte förstått det än.

Jag skriker igen

De positiva sakerna i mitt förhållande kommer aldrig riktigt fram här. Det finns en orsak till det. Det är rätt tråkigt att skriva om pluttenuttiga saker. Det är inte riktigt min grej. Det finns bra saker. Väldigt många bra saker. Jag har bara valt att behålla de sakerna för mig själv.

Jag hatar att göra så här; gå i försvarsställning bara för att jag ser att någon kommenterat det jag skrivit med: tack gode gud att jag är singel/när jag läste det där insåg jag hur skönt det är att bo ensam.

Jag blir förbannad när jag läser sådana kommentarer. Jag vill ta bort kommentarsfunktionen när jag ser sådana kommentarer. Jag vill berätta för hela världen hur jävla bra det är att vara tillsammans med någon och hur jävla lycklig jag är när jag ser sådana kommentarer. Ingen får klanka ner på mitt förhållande. Ingen. Bara jag. Ingen annan. Jag vill inte höra hur skönt det är att vara singel.

Sedan blir jag förbannad på mig själv som blir förbannad över något så... dumt. För det är ju ingen som klankar ner på något. Egentligen. Om jag som utomstående singel hade läst det jag skrivit hade jag förmodligen kissat ner mig av rädsla. Och gått i kloster. Shit. Ibland skrämmer jag till och med upp mig själv när jag korrläser mina inlägg.

Ska sanningen fram så skriver jag vissa saker för att jag mår dåligt. Just då. När jag skriver. Då vill jag också vara singel. Just då. Då skulle jag bara ha mig själv att tänka på. Då skulle jag kunna sitta med min fikiva laptop uppbullad på en kudde framför mig i sängen och skriva blogginlägg dagarna i ända - utan att någon ställde sig i dörröppningen och skakade på huvudet. Utan att behöva höra knattrandet av tv-spelskontrollen i vardagsrummet.
Min bild av singellivet är fruktansvärt färgad av all chick-lit (jag hatar det ordet) jag läst och av alla filmer/serier jag sett. Därför undviker jag den hyllan i bokhandeln och är rätt glad över att jag bara har tre kanaler där det mest spännande som finns att se är Let's Dance och värdering av gamla ruttna allmogeskåp. Man kan säkert tokanalysera allt det här och komma fram till att en person som är säker på sina känslor samt vet vad hon vill inte låter sig påverkas av någon jäkla tv-serie eller av böcker hon läser. Jag är säker på mina känslor. Men jag kan inte låta bli att fundera på hur det skulle kunna ha varit.

Ska sanningen fram skulle jag väldigt gärna vilja veta hur det är att bo ensam. Bo själv. Jag har aldrig gjort det någon längre stund. I mitt huvud ter det sig väldigt exotiskt, även om det kanske inte är det. Man skulle kunna säga att jag både vill ha kakan och äta den. Jag gillar kakor - oh, så mycket. Och jag älskar min pojkvän - oh, så mycket. Det är därför det blir många schizoliknande inlägg här. För att jag inte vet vad jag vill. Nu är det bra. Imorgon är det piss. I övermorgon är det kanske ännu värre och på onsdag har det gått över helt. Med det inte sagt att jag är olycklig. Jag är bara väldigt neurotisk och skulle behöva bitchslappas upp tills jag vaknar och inser att jag tänker på tok för mycket. Jag velar på tok för mycket. Gräset är inte grönt på andra sidan; det liksom lyser i neon och vrålar: det är mycket bättre här. Komsi komsi.

Dessutom har jag mens. Jag hänvisar till det om någon undrar varför jag beter mig så underligt. Mens och fullmåne. Även om det är strålande solsken.

Och jag ångrar redan det här inlägget. Fan.

Gnnn...

Jag hatar när det blir så här. Fingrarna beredda på tangentbordet, varenda liten fiber i mig gör sig redo att ösa ut en massa känslor... Och så får jag inte fram det. Det går inte. Helt stopp. Hur mycket jag än vill, så kommer det inga ord. Skriftlig impotens. Fan.

fredag 16 mars 2007

Säkert

Nu gör jag det igen. Bajsar inlägg.

Excusez-moi. Jag tar semester från bloggen och är tillbaka på... söndag. Jag pallar en dag. Jooorå. Det gör jag nog.

Sick

Det är något fel på mig. Jag kan inte sluta kolla på bikinis. Kan. Inte. Sluta. Sluta. Kan inte. Dessutom har jag redan köpt fem stycken. Det är ju inte som att jag behöver så värst många när det kommer till kritan. Fuck. Jag kan inte ens ha bikini. Men de är ju så söta. Speciellt den här. Psykomönster - check. Ja, det var bara det.

Du, det är något som ser lite mögligt ut i skafferiet

Jag fick för mig att jag skulle läsa lite gamla inlägg. Så jag gjorde det. Och kom fram till att jag aldrig ska göra det igen. Kanske blir man lite blind när man läser sina egna texter* och kanske är jag på tok för osäker och inte-ska-väl-lilla-jag-komma-här-och-tro-att-jag-är-något, men bortsett från en del saker jag skrivit på senare tid kan jag inte komma på något bättre ord om de flesta inläggen än: delete. Men jag är på tok för lat för att ta bort något, så det får snällt stå kvar. Det är ju alltid kul att se hur man utvecklas skriftligt, läs: hur mycket man slaktar språket.

(Jag skrev inte detta med syfte att mjölka komplimanger. Jag skulle hellre klippa av mig lilltån. Så. Då har jag gjort klart det.)

Dessutom slog det mig, efter att ha läst lite i mitt Golden Archive (Golden Girls - Golden Archive - get it?), att jag inte ätit finostkaka på ett tag. Skandal. S K A N D A L.

*Whoa! Whooooa! "Texter"? Här har vi höga tankar om oss själva, yes, siree...

Mensdrömmar

Häromnatten drömde jag att någon hade satt in 110 000 kr på mitt konto. Inte en miljon. Inte 500 000. 110 000. Varken mer eller mindre. Och det är ju inte så illa. 110 000. Bara sådär. Minns att jag i drömmen satt och funderade på vad jag skulle köpa för pengarna. Av någon bisarr anledning var det första som poppade upp i huvudet: en dyr väska på NK. Av alla saker. En jäkla väska. Nog för att jag gillar väskor. Men om jag hux flux hade över 100 000 spänn på kontot skulle jag (förhoppningsvis) sikta lite högre.

Natten till idag (Ehm, inatt?) drömde jag att jag avtjänade ett två-årigt fängelsestraff i någon gudsförgäten liten håla utanför... jag passar nog på att avslöja var. Jag vill inte förolämpa någon.
Det var varmt, kvavt och jävligt deprimerande. Bara tanken att sitta i det där rummet (beigt dessutom) var så vidrig att jag seriöst funderade på att hänga mig i lakanen. Två år skulle jag sitta där. Och det var min första dag. Mitt brott? Jag hade snott ett halsband på H&M. För 39 spänn. Inget ont om H&M, men jag vill tro att om jag någonsin begår ett brott som innefattar stöld, då handlar det om roligare saker än plasthalsband som går sönder efter två dagar.

Jag vaknade alldeles kallsvettig, övertygad om att någon skulle skära mig med en slö bordskniv. De där fängelsebrudarna är inte att leka med. I know. Jag har sett det på tv.

Hänsyn? Är det en ort i Småland?

Några tips ur handboken "Hur man väcker någon på värsta tänkbara sätt" - en handbok som följs slaviskt i det här hemmet.

- Istället för att smyga in/ut genom den svårstängda sovrumsdörren som måste tryckas igen med våld - vräk upp den. Mycket roligare än att öppna/stänga försiktigt - vilket ändå är omöjligt. Lika bra att ösa på. Orsakar hjärtattack 8 gånger av 10.
- Se till att tappa galgar. Gärna flera stycken samtidigt eller en efter en efter en. Ljudet av 14 plastgalgar som landar i backen bara någon meter från sängen är som ljuv musik kl 06.20 på morgonen. Förutsatt att man gillar den typen av musik, vill säga.
- Vräk upp sovrumsdörren igen.
- Tappa fler galgar.
- Börja leta efter onödiga papper på skrivbordet som egentligen inte alls är ett skrivbord, utan ett matsalsbord som inte står i matsalen, eftersom det inte finns någon. Rafsa högt. Högre. Ännu högre. Svär gärna högljutt i jakten på de onödiga papprena. Ju grövre svordomar, desto bättre.
- Fråga var de onödiga papprena är. Ignorera att människan som du pratar med ligger med två kuddar över huvudet. Använd en gäll, smått hysterisk röst; tränger igenom kuddar, väggar, märg, ben, you name it.
- Köp den mest högljudda eltandborsten på marknaden. Borsta lääänge. Gärna utanför sovrumsdörren. Ännu bättre: i sovrummet, sittandes på sängen.
- Tappa fler galgar.
- Fortsätt leta efter onödiga papper med motorsågstandborsten i högsta hugg.
- Slå i skåpsdörrar.
- Ignorera katten som börjat krafsa på sovrumsdörren. Varför är dörren stängd? Varför? Vad finns det där inne som är så viktigt att dörren måste vara stängd? Öppna, för fasen. Mjau. *krafs*
- Tappa fler galgar.
- Leta efter fler onödiga saker i sovrummet.
- Smäll igen ytterdörren och lek med nycklarna i låset. Lek lite till - for the heck of it.
- Tryck in en galge genom brevinkastet.
- Stövla in tre sekunder senare och börja vråla "var är mitt månadskort?"

And so forth...

torsdag 15 mars 2007

Skicka sandpappret

Det står en vit byrå mitt i vardagsrummet som rätt och slätt går under namnet "saken". Den är gammal, vit och ful. Och jag hatar den. Från början stod den i sovrummet och tog upp en massa onödig plats. Nu står den i vardagsrummet och tar upp en massa onödig plats, eftersom mina fina jag-monterade-ihop-en-av-dem-själv klädstänger ockuperar halva sovrummet.
Det finns liksom inte plats för någon ful, vit byrå i den här pyttelilla skitlägenheten, hur mycket vilja man än uppbådar. Men det går inte att göra sig av med den. Den hör till kategorin "saker som borde slängas, men skulle kunna räddas av någon som är lite händig". Den typen av möbler. Tyvärr finns det ingen i det här hemmet som har varken tid (oh, det finns tid - dock inte för sådant) eller lust att ta tag i sådana där överambitiösa projekt. Projekt som innefattar slipa, måla, lacka etc. Därför står den bara mitt på vardagsrumsgolvet och ser dum ut. Endera dagen ska jag måla den rosa och klistra fast små guldknappar. Precis som Ernst skulle ha gjort.

Och jag har fortfarande mensvärk.

Zzzzzz

Min katt snarkar.
Och jag har mensvärk.

Lugna gatan

PMS-finnarna har börjat poppa upp. Men humöret har inte dippat - än så länge. Jag blir inte ens sur när man tar på mig. DESSUTOM kan jag sitta still i soffan i mer fem minuter och luta huvudet mot pojkväns axel UTAN att paniken bubblar upp inombords; utan att fundera på om det här* är rätt/fel/rätt/fel/rätt/fel.

Kan det vara för att jag skurit ner på salt? Hm. Så är det nog.

*Tillvaron, livet, you name it - jag tänker på det.

Testing

Sex, orgasm, kåt och naken.

Nu ska vi se hur mycket min besöksstatistik går upp.

Update: Och Måns Zelmerlöw

onsdag 14 mars 2007

The story continues...

För mer info läs här och här.

Jo. Tösen hade ju gått med i ViktVäktarna, fått en massa fina små recepthäften och ett litet fint block där hon skulle skriva upp allt hon åt och drack. Och hon skötte sig bra. Väldigt bra, faktiskt. Det där med att leva på storstrutar och geléhallon, det funkade ju liksom inte i längden, det förstod ju tösen. Hon höll sig istället till sina svinigt dyra ViktVäktarkakor som hon köpte i samband med mötena, där hon för övrigt gjorde kalasfina framsteg. Tant Agneta med det rosa håret och de turkos mysbyxorna kom fortfarande med sina små hysteriska utrop, men tösen brydde sig inte så mycket. Hon hade annat att tänka på. Så upptagen var hon med sina points och att planera vad hon skulle äta nästa dag att hon knappt var medveten om något annat. Hon stekte maten i buljong och såg till att ständigt ha något att knapra på eftersom det stod klart och tydligt i de där recepthäftena att man skulle äta med jämna mellanrum för att hålla igång förbränningen. Hon måttade upp corn flakes med decilitermått vid frukosten medan pojkvännen tittade lite trött på henne, tog en klunk kaffe och drömde sig tillbaka till tiden då tösen lagade scones på helgerna. Scones med engelsk marmelad, tänkte pojkvännen och tittade med avsmak på sin grå fibergröt.
- Vad ska vi ha till middag idag? försökte han lite trevande. Kan vi inte laga något festligt? Jag menar, det är ju ändå helg.
- Buljongstekt kycklingbröst med potatis, sa tösen som antecknade för fullt i sitt lilla pointsblock. Det blir bara 4 points, vilket innebär att vi kan äta något gott till efterrätt.
Pojkvännen sken upp.
- Glass, sa tösen och fortsatte anteckna. Chokladglass light. Det blir väl toppen?! Vi kan dela på ett paket. Äta direkt ur kartonghalvan. Både praktiskt och sparsamt med points. Bara 4 points per halva.
Pojkvännen dolde ansiktet i händerna och svor tyst, men tösen märkte ingenting. Hon var i full färd med att hinka i sig sitt femte glas vatten. Sedan antecknade hon lite till. Drack ännu ett glas. Antecknade igen. And so forth.

Och ner gick hon. Kilona bara rasade. På tre månader tappade hon mer än 10 kilo.
- Du har ju inga bröst kvar, muttrade pojkvännen besviket. Var är dina bröst? Va?
Men tösen lyssnade inte. Hon hade inte varit på mötena på ett tag. Hon hade kämpat själv i några veckor och planerade att gå tillbaks när hon tappat så pass mycket att hon fick den där mytomspunna nyckelringen. Nyckelringen med stor N. The nyckelring. En sådan som hon sett att andra fått när hon stod och väntade på att det skulle bli hennes tur att väga in sig. 10 % av kroppsvikten, tänkte tösen och såg framför sig hur hon föll på knä framför invägningstjejen och fick ta emot nyckelringen på en röd sammetskudde. Snart är det dags, mässade hon. Snaaaart... Snaaaaart...

Och så stod hon i den där kön igen, tre månader efter att hon skrivit in sig; tre månader efter att hon genomlidit den första invägningen. Hon sken av lycka när det blev hennes tur att kliva upp på vågen. Invägningstjejen tittade förstrött på vågen och anteckande något.
- Tack. Nästa!
- Ehm? sa tösen förvirrat.
- Hm? sa invägningstjejen och såg lite trött ut.
- Eh. Jo. Hm. stammade tösen och flackade med blicken.
- Du kan ta på dig skorna nu, sa invägningstjejen och antecknade lite till. Nästa!

Tösen klev ner från vågen. Ingen nyckelring. Ingenting... alls. Hon stod med skorna i ena handen och jackan i andra och väntade på att någon skulle hoppa fram och skrika: surprise! Men det hände ingenting. Nothing. Nada. Zip.
- Grattis, hörde hon invägningstjejen säga till någon i kön. Spridda applåder hördes. Tösen tog på sig skorna och undrade om nyckelringarna kanske var slut. Hon började gå mot föreläsningssalen när någon plötsligt grep tag i armen på henne. Tant Agneta.
- Titta! Titta! sa Agneta och viftade med något framför ansiktet på tösen. Har du sett! Äntligen! Min alldeles egna nyckelring! Whooopieeee! Hade jag inte haft så förbannat klena lårbenshalsar hade jag hjulat hela vägen till Hawaii. Det här ska firas!
- Grattis, sa tösen och kände sig lite bedövad inombords. Grattis, grattis.
- Men... Vart ska du gå? ropade Agneta när tösen började gå mot utgången, fortfarande med jackan i handen. Föreläsningen börjar ju nu!
Men tösen svarade inte. Hon bara gick. Tog spårvagnen hem och satte sig i soffan och funderade. Sedan ringde hon och beställde pizza. Efter att ha ringt och bombhotat ViktVäktarna.

Smile

Som sagt... Glad om jag kan köpa ett paket nudlar. De där armbanden/ringarna/vaddetnuär som man kan köpa i de där 5-kronorsautomaterna ska ju tydligen vara rätt schyssta. Ursäkta, jag, min extremt bedövade näsa och mina hålfria tänder ska bara gå iväg och gråta en liten skvätt.

- Här är inbetalningskortet. Summan står där nere.
- Skriiiik.

Men jag har i alla fall jävligt fina tänder. Och fru tandläkare kan köpa sig ett nytt kök. Minst. Om nu bara den värsta bedövningen ville lägga sig så jag kan äta något (nudlar). Jag blir helsnurrig av de där bedövningssprutorna. Vilken dag är det? Vilket år är det? Vad gör jag här? Helsnurrig och ser ut som Elefantmannen.

- Mamma, mamma, vad är det där för något?
- Shhh, titta inte. Fortsätt bara gå. Fort. Fort! Spring barn!

Gapa stort och ge mig pengarna!

Det är vår, solen skiner och jag firar med en liten tur till tandläkaren. Laga hål is the shit. Nästan lika shittigt som att spana på hajpade giraffarmband. Väldigt kul att se vad folk tycker. Jätteroligt. Än så länge har kommentarerna varit väldigt snälla. Kom igen. Ni kan bättre än så. Jag ber ju om det, för sjutton. Ju mer ni slaktar, desto roligare.

Med det inte sagt att jag låter det påverka min uppfattning om le bracelet ifråga. Nooo. Jag diggar det fortfarande. Men det är ju bara att inse faktum. När mina tänder är helt fria från hål får jag vara glad om jag har råd att köpa ett paket nudlar, let alone ett giraffarmband för x antal hundra. Jag vet inte. Kanske lite väl... brackigt. Kanske inget man knallar runt med i skolan. Eller så är det kanske just därför som det skulle vara så ball. Kanske.

Det som hajpas i bloggvärlden hajpas väldigt sällan i den verkliga världen. Weird. Ibland undrar jag vilken värld jag egentligen lever i. Hm.

tisdag 13 mars 2007

Hmmm

Efter att ha suttit och slösurfat en stund trillade jag in på en sida som otaliga bloggar tipsat om och satt en stund och beundrade det där upphajpade armbandet som sagda bloggar ooo:at och aaa:at. Jag diggar verkligen det där armbandet. Vilda djur is the shit. Men jag inte rå för att fundera lite på om jag vill ha samt tycker att det är snyggt för att andra vill ha och tycker att det är snyggt. Jag är på tok för lättpåverkad för mitt eget bästa. Vad säger du? Ska du hoppa från en bro? Får jag hänga på?
Pojkvän ska man inte rådfråga, det jag fick till svar när jag visade honom det där giraffarmbandet var:

PHHHHAAAFFFAHAHAHAHAHAHA!

Följt av:

Menar du allvar?

Och:

Finns det människor som knatar runt med det där på handleden? Offentligt? Utan pistol mot skallen?

Det skulle vara intressant att höra vad andra tycker. Nå?

Vååååår

Vad hände med det fina vädret? Hallåååå! Kom tillbaaaaks!!!

Jag ska knata runt i ballerinaskor, kjol och på tok för kort skinnjacka om jag så ska dö på kuppen.

Mummel, mummel...

Aaarrrgh

Nu pallar jag inte mer.

Det heter te.

Inte té.

Och DEFINITIVT inte thé*.

OK?

*Jo i Frankrike. Men vi är inte där nu. Capice?

måndag 12 mars 2007

Det är roligt med nya uttryck

- Hur smakade det?
- Som kokt bröd.

BH är sjukt överskattat

Jag fick för mig att det skulle provas BH idag. Av den fina anledningen att det kan vara bra att uppdatera underklädeslådan (bokhyllan, jag har mina kläder i bokhyllan) lite oftare än vartannat år. Men det är jäkligt tråkigt att prova BH:ar. Det är ungefär lika kul som att stoppa upp vingummi i näsan. Det är kul en stund, sedan blir det bara... tradigt. Och personalen var ju inte till någon större hjälp. Tacka vet jag personalen på Le Petit Underpants (eller vad det nu hette) i Paris. Där grabbade de bara tag i brösten på en och sa något på franska och sedan knallade man därifrån med lite dittan och dattan. Tyvärr klippte jag bort lapparna på de där franska BH:arna, så jag har ingen aning om vilken storlek det rör sig om. Och personalen på H&M verkade inte så förtjusta i tanken att klämma mig på brösten. Jag undrar om Dolly har samma problem.

Är det mat snart?

När pojkvän spelar X-box och flickvän bloggar, då får man vara glad om det blir mat innan klockan 22.

Eller överhuvudtaget.

söndag 11 mars 2007

Saker jag hatar Vol 7

Jag slutar aldrig hata. Aldrig.


Vet du vad jag hatar? Att kräkas genom näsan. Och att hicka till och få upp kräks i halsen som jag är tvungen att svälja eftersom jag inte vill spy offentligt.


Vet du vad jag hatar? När jag går omkring på stan med en jumbostor, aptung kasse i varje hand och det kommer fram någon och ska sticka till mig ett flygblad; flygblad där det står något i stil med "Jesus älskar dig". Pfft... Om Jesus älskade mig så mycket skulle han komma hit och bära mina kassar. Seså. Var nu snäll och dra åt skogen.


Vet du vad jag hatar? Att det bara finns EN kvinnodag, men 364 mansdagar.


Mm. Nästan lika illa som att det finns en dag då man dansar runt en stor snopp och sjunger små grodorna. Men bara nästan. Kooo-ack-ack-ack? WTF?


Vet du vad jag hatar? Snålspolande och tidsinställda duschar. Som har en sådan mojäng som man måste trycka in var 15:e sekund (jag har tajmat, jag vet) för att vattnet ska fortsätta rinna. Den som kom på den uppfinningen skulle släpas ut på torget och tvångsmatas med x antal kilo av den där köttfärslimpan som stod på matsedeln varje tisdag när jag gick på gymnasiet; den som simmade runt i oljigt vatten och påminde om kokt rågbröd i konsistensen. Sedan skulle man göra tusen nålar på honom. Tre dagar i rad. That'll teach him. Fucker.


Vet du vad jag hatar? Hemorrojder. Varför Gud? Varför?


Du får köpa en sådan där kudde. Väldigt praktiskt. Vet du vad jag hatar? Raplåtar med kränkande och sexistisk text. Jag hatar dem för att jag ibland kommer på mig själv med att nynna på dem. För att de sätter sig på skallen och sedan går man runt och lallar: ... hope you don't mind, I told them that you like it from behind, now shake that ass for me, shake that ass for me, biiatch. Det kan vara därför kvinnor objektifieras och ses som underlägsna. Jag förstör liksom för alla. Oh, och så hatar jag 50 cent. Även om han är trallvänlig.


Vet du vad jag hatar? Att jag skriver med enbart pekfingrarna. Dessutom hamrar jag så hårt på tangentbordet att det låter som om någon avfyrade en AK 5:a. Mina stackars pekfingrar kommer vara helt missbildade om några år. Jag kommer att ha knackat sönder dem. Fingertopparna kommer vara helt bortslitna. Ay...


Vet du vad jag hatar? Att jag inte har mer makt. Jag vill ha mer makt. Jag har inte makt över någon. Inte ens över min katt. Min katt dominerar mer här hemma än vad jag gör. Det är fan sorgligt.


Det kan du hoppa upp och klappa ihop skinkorna på att han gör. Vet du vad jag hatar? Algebra. Och avancerad matte överhuvudtaget. Hur många procent av jorden befolkning kommer NÅGONSIN att få användning av den räta linjens ekvation? Visst, OK, några procent. Men that's it. Jag hade haft större nytta av att sitta och räkna äpplen än lära mig ekvationer. Nuff said. Nu är det säkert något mattesnille där ute som tycker att jag hädar och kontrar med att fransk fonetik gör sig bäst på månen. Men det skiter jag i.


Jag hör dig. Vet du vad jag hatar mest av allt, mest av allt, mest av allt? Folk som inte förstår sig på Monty Pythons storhet.


Sant. Förutom Meaning of life. Den sög. Big time.


Ja, förutom den.

Ta mig härifrån

Varför finns det aldrig några mogna avokados när jag ska laga tacos? Jag kan inte äta tacos utan guacamole. Det vore synd. Stor synd. Men det är svårt att göra guacamole när avocadosarna påminner mer om mordvapen än... avokados. Och hur kommer det sig att de fina, mjuka, ätbara avokadosarna ligger i små apdyra förpackningar med den hånfulla texten "mogen och ätbar" mitt på? I object.

De är i alla fall lätta att göra sönder. Moahahaha! Up yours, ICA.

Och sedan när kostar två paprikor 30 spänn?
Vad är det för fel på världen?

Och när vi ändå behandlar ämnet "fel på världen" - var är min jordgubbspuck? Svara mig, GB!

Lycka är att ha en Ola i byrån


Jag skulle vilja ha Ola Salo i min byrålåda (han verkar relativt vig, så han får nog plats där) så att jag, när jag känner mig deppig, ledsen, allmänt nere osv, bara kan plocka ut honom. Så han kan dansa för mig. Och sjunga lite. Och säga att jag är bäst - alla kategorier.

Han är söt, Ola. Riktigt fin. Verkar vara en väluppfostrad pojk. Med cool frisyr. Och snyggt halsband. Vi skulle kunna ha riktigt kul ihop. Han underhåller medan jag sitter i ett hörn och klappar händerna och gnager på en marsipangris.

Du och jag, Ola. Puss på dig.

lördag 10 mars 2007

This is some serious shit, dude

Det finns en illusion av mig. Av Miss Keep Your Distance. Jag kan få panik när jag läser en del kommentarer; kommentarer som är hur snälla som helst. Folk tycker att jag är rolig. Folk tycker att jag skriver... bra. Det har jag svårt att fatta. Väldigt svårt att fatta. Det är en boost för självförtroendet och jag tar alla sådana kommentarer till mig. Varenda en. Jag stoppar ner dem i bröstfickan och låter dem ligga där och värma mig.

Men jag är inte mina inlägg. Kanske vissa. Men långt ifrån alla. Med det inte sagt att jag sitter här och hittar på saker. Det gör jag inte. Allt jag skrivit här är 100 % sant. Förutom att jag kan äta 14 marsipangrisar på fem minuter. Det är inte sant. Det skulle ta mig betydligt längre tid än så.

Vissa inlägg blir roliga, när de egentligen är ämnade att vara... mer seriösa. Jag har svårt att utrycka mina känslor ordentligt av rädsla för att folk ska tycka att jag är tråkig och gnällig, vilket är helt absurt. Jag skriver ju för egen del, inte för andras, även om jag uppskattar att folk tycker om att läsa det jag plitar ner. Det finns ju vanliga dagböcker. Bara att skriva, stänga igen och lägga bort. Men jag är ingen dagboksmänniska. Mina dagböcker ligger bara och dammar. Och ska sanningen fram är det kul att ha läsare. Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte kikade in titt som tätt för att kolla om någon kommenterat det jag skrivit. Så jag antar att jag delvis skriver för egen del, delvis för andras. För att bli bekräftad. Och det är väl helt OK. Antar jag.

Men jag är inte mina inlägg, även om jag skriver dem. Även om jag lägger ner mig själv i dem. Jag är inte världens roligaste privat. Jag är så mycket mer än så. Jag känner så mycket mer än så. Jag krisar så mycket mer än så. Därför har inläggen på senare tid blivit kortare. Ytligare. Annorlunda. För att jag är lite vilsen. För att allt faktiskt inte går att göra om till något roligt, även om jag skulle vilja det. För det är enormt mycket roligare att få folk att skratta än att få dem att flacka med blicken medan de tänker: deee-press-ing.

No worries. Jag har inte brutit ihop riiikigt än.

Och nu har jag skrivit så mycket trist skit att jag håller käft för en stund.

Nighty night.

Kärlek

Baaaaby I'm the worrying kiiind... Dumdumdumdum...

Oh baby

Bebisar är väldigt söta. Efter att ha klämt på, gullat med, psykopatvinkat till samt gjort konstiga miner åt en kompis två månader gamla lillkille större delen av eftermiddagen har jag kommit fram till att jag nog också vill ha en.

Någon gång.

Framsteg.

fredag 9 mars 2007

Dagen D

Det är ytterst sällan jag skriver upp saker i min kalender. Jag har den bara utifall att. I händelse av något så viktigt händer att jag under inga som helst omständigheter får glömma det eftersom det skulle vara complete and utter disaster och jorden skulle gå under på cirkus 3,5 sekunder.

Som tentor.

Och födelsedagar.

Och Melodifestivalen.

Jag hör till den tragiska lilla skaran människor som, när andra rynkar på näsan och dissar Melodifestivalen, låtsas hålla med och säger något i stil med: ja, fy fan för Melodifestival och Bert Karlsson och må de alla brinna i Helvetet på inbrända grillgaller - medan jag inombords gnuggar händer i ren förtjusning, smågnolar på minst fem av de tio bidragen, gör upp inköpslista i huvudet över vilka snacks jag ska köpa och värmer upp fingrarna inför telefonomröstningen.

Melodifestival.

Jag gör nästan ner mig av barnslig förtjusning.

Dope

3/4 paket HD på mindre än 10 minuter. Rekord.

Bananas

Jag har en grej när det gäller bananer. Jag läste Bengt af Klintbergs "Råttan i pizzan" när jag var yngre, där eminente Bengt tar upp ett antal moderna vändringssägner. Som den där någons kusins kompis kompis mammas mosters barn sitter och äter banan och plötsligt utbrister:

- Mamma, bananen bet mig.
- Prat.
- Jo, den bet mig!
- Tyst och ät din banan.

En stund senare är barnet medvetslöst. Det var en liten, men ack så supergiftig orm i bananen.

Sedan dess kan jag inte äta banan utan att, efter att ha tagit en liten tugga, noggrannt undersöka om det är något litet ormhuvud som sticker upp ur la banana.

Man vet aldrig.

Ay caramba.

torsdag 8 mars 2007

För trött för att komma på bra titel

Jag säger som Kanalisera: jag är lite i ofas just nu. Jag får sådana perioder lite då och då. På sistone har jag dock varit i ofas (jag ska börja använda det ordet JÄMT - tack, Kanalisera!) oroväckande ofta. Det (El Humör) går upp, det går ner, upp, ner, uppupppupp, nernerneeeer, aaaaaaa, det går för fort, jag vill gå av, jag vill gå av, staaannaaa!!! Vi snackar Jekyll & Hyde here, folks. Snäll och omtänksam och vill du ha lite massage? ena stunden, för att sedan få små ryckningar i ansiktet och irritera mig på minsta lilla. Raaaaah! sluta sörpla! Drick ordentligt eller drick inte alls! *censur*

För en stund sedan satt jag på fullaste allvar och funderade på att lägga ut en liten dikt här. Då är det illa. Det är fan värre än att väcka sig själv med en uralbergssnark på 07.15 tåget. Det var i och för sig en väldigt fin dikt. Jag lipade nästan när jag läste den, trots att den var helt osammanhängande och jag bara förstod typ hälften. Men jag hejdade mig precis innan jag skulle trycka på publish. Här läggs inte ut några dikter. Näpp. Riktigt så långt har det inte gått än. Att lägga ut bilder på min nya baddräkt, däremot - heeelt annan femma. Men inga deppiga dikter. Inte än på ett tag, i alla fall.

Kanske är det bara hormoner.

Eller så är jag kanske på väg att bli schizofren.

Hm.

Smickrad

Mobilen ringde.

- Hej, det är Miss KYD.
- Stöööön...
- Hallå?
- Hallååå Miss KYD...
- Eh. Vem är detta?
- Det är.. stööön... din hemliga beundrare.

OK. Fram med det nu. Vem av er är det som är min hemliga beundrare?

onsdag 7 mars 2007

WTF

SEX inlägg på en dag?

Jag har inget liv.

Men det var god sockervadd

Statist i en japansk samurajfilm. Respekt.

Det mest spännande jag någonsin gjort är att stå och sälja sockervadd i ett litet bås fullt med getingar.
Jag är livrädd för getingar.
När mina framtida barnbarn vill höra mormor berätta historier ska jag skicka iväg dem till Maria. Lita på det. Statist i samurajfilm. Det är annat det än att skruva ihop klädstänger från IKEA.
Seså. Iväg med er nu, barn. Mormor ska se på tv. Och äta passerad choklad.

NU är det DEFINITIVT godnatt.

Utför i 250 knyck

För sisådär ett år sedan läste jag grundkurs i franska. Det gick strålande bra. Jag var duktig. Lämnade in saker i tid. Engagerade mig på lektionerna. Läste grammatik för skojs skull på lördagskvällarna, fast besluten att få bra betyg. Och jag fick bra betyg.

Sedan upptäckte jag fenomenet bloggar. För mig var det ett fenomen, eftersom jag aldrig läst en blogg tidigare. Aldrig. Inte ens Linda Skugges. Och jag blev hooked.

H O O K E D.

Sedan dess har det bara gått utför. Jag läser inte för skojs skull längre. Jag läser för att jag måste. Om någon kom fram till mig imorgon och sa att jag skulle få betalt för att blogga skulle jag slänga mina kursböcker om fonetik och grammatik all världens väg. Jag struntar i om jag så var tvungen att (som eminenta Linda K skrev häromdagen) hylla något företag vars produkter jag egentligen rynkar på näsan åt. (Linda verkar dock inte vara beredd att sjunka lika lågt som jag, hahaha!). Jag hade hyllat Cubus och Swedish Match i varenda inlägg om det inneburit att jag fått sitta och skriva hatlistor hela dagarna.

Så. Nu ska jag upprepa mitt mantra om hur utbildning är framtid och öppnar tusen dörrar och sluta vara så fruktansvärt bitter.

Utbildning är framtid och öppnar tusen dörrar...
Utbildning är framtid och öppnar tusen dörrar...
Utbildning är framtid och öppnar tusen dörrar...

Godnatt.

Jag skulle bara se om min lins låg här någonstans

Rahahahahaha! Aahahahaha! Jag ser framför mig hur jag hoppar lite diskret i duschen på gymmet (scrolla), halkar till och liksom flyger ut och landar på det äckliga kakelgolvet. Klatch! Helnäck. Med tvål i ögonen. Sprattel, sprattel. Kan någon hjälpa tant upp? Tant har stukat rumpan.

Hur fasen ska jag kunna koncentrera mig på fonetik nu. Hur?

Baddräkt be thy name


Prisa gudarna.

H&M har fått in baddräkter. Snygga baddräkter. Som håller in... sådant som behöver hållas in.

Woohoo!

(Nej, jag bäddar aldrig sängen)

Underligt värre

Blue, Mary och Lina ville att jag skulle lista sex underliga saker om mig själv och därefter skicka vidare till sex andra bloggare. Det kommer väl inte som någon större överraskning att jag är lite vrickad. Det här var ju med andra ord hur lätt som helst. :)

1. Jag har en liten tic som går ut på att jag, varje gång jag duschar, måste hoppa en gång. Hopp! bara. Lätta lite från golvet. Kids - don't try this at home. Det är halt och man kan bryta nacken och så ligger man där näck och helt utfläkt på golvet när ambulanspersonalen kommer och ska lyfta upp en på båren och... ja, prova det inte. Jag kan inte svara på varför jag gör det. Jag har inte den blekaste aning. Det är en tic jag fått som vuxen. Jag blir liksom alldeles spattig i hela kroppen om jag INTE hoppar. Jag gör det till och med i duschen på gymmet. Jag brukar dock kolla så ingen ser. Sedan hoppar jag. Kanske har jag bara väldigt mycket överskottsenergi.
Det är jag och Stina.

2. Jag måste borsta tänderna EFTER att jag tvättat ansiktet på kvällen. Annars kommer jorden att gå under. Glöm Lost och den där jäkla koden som de fipplar med; allt hänger på mig. Allt.

3. Jag fixar inte kyrkklockor. Alltså, jag mår psykiskt dåligt av att höra klockor ringa. Jag var på bröllop för några år sedan och när klockorna gick igång trodde jag att jag skulle få ett anfall. DING-DONG-DING-DONG!!!! Och den där hemska klangen som liksom dröjer sig kvar; den där resonansen? Gnnn. Jag blir illamående bara jag tänker på det. Det är jag och Quasimodo.

4. Jag hatar att åka tåg. Själva tågresan är helt OK, men när tåget ska stanna vid någon hållplats och börjar sakta in får jag panik. Det syns inte på mig, men jesus effin' christ, inombords sitter jag och vaggar fram och tillbaks i fosterställning och gnyr som en liten hund. Jag får för mig att tåget åker på tok för snabbt och kommer att missa hållplatsen. Det värsta är när det är snorhalt på spåret och tåget faktiskt åker förbi hållplatsen, eftersom det tar så lång tid att stanna. Eller när tåget närmar sig ändhållplats och fortfarande inte har saktat ner. Då flippar jag inombords, övertygad om att vi kommer krascha. Därför sitter jag alltid - ALLTID- i den bakre vagnen. Större chans att överleva. Nuförtiden har jag alltid en bok med mig, så jag slipper den värsta paniken. Så jag kan fokusera på annat. Phheew. Jag säger ju att jag är knäpp.

5. Jag läser slutet först i böcker. Jag har dock bättrat mig något på den fronten. Idag kan jag faktiskt vänta tills jag läst halva boken innan jag bläddrar fram för att se vad som händer. Sedan fortsätter jag att läsa.

6. När jag var liten och gick på fritids var det någon som sa att om man släcker ner helt i badrummet; ställer sig framför spegeln och räknar till tio - då kommer Svarta Mary. Än idag är jag benhårt övertygad om att Svarta Mary kommer och tar mig om jag inte skyndar mig ut ur badrummet illa kvickt efter att jag släckt lampan. Normalt. Det är jag och Stephen King.

Bonus: Jag är övertygad om att godis/choklad/glass som intas DIREKT efter maten bara poff! förintas istället för att lagras som... fett.

Så. Vilka ska jag utmana som inte redan blivit utmanade?

Hmmm...

Kanske... Miss E, Fröken Lund, Linda, Kerstin, Fredrik och... och... Mel.

Yay!


Ursäkta mig. Jag kommer tillbaka om 1132 minuter.
Weeeee! :D

tisdag 6 mars 2007

I think not

Bölderna, ja. Det är lite bättre nu. Är tvungen att skriva upp allt jag äter för att kunna förstå vad som kan ha orsakat ett mindre världskrig i mitt ansikte. Om det visar sig att det är mjölkprodukter som gör att jag ser ut som en massaker i fejset, då hoppar jag från Älvsborgsbron. Iklädd min nya bikini.

Jag kan avstå från mycket. Cola light smakar rent ut sagt skit nu. Jag är officiellt avgiftad. Och de flesta mjölkprodukter kan jag säkert leva utan. Men choklad? Och ost? Och glass?

Nej.

Nej.

Neeeej.

Klipp Klipp


Jag klippte ju av burret häromdagen.
Fördelen med att ha kortare hår är att det går åt mindre schampo.
Nackdelen med att ha MITT hår är att det tar tre år (precis så lång tid tar det, jag svär) att få det att ligga ner. Jag är inte ute efter någon extravagant frisyr. Bara en plain, ol' fashioned frilla där håret inte står rätt upp. Om jag skulle få betalt för varje minut jag la ner på mitt hår och min hud varje morgon skulle jag vara miljonär vid det här laget.

Vilket osökt för mig in på ett helt annat ämne:

Varför är jag inte miljonär?

Varför?

(Vita tygstolar och katt hemma --> a no-no combination)

Be good for goodness sake

Kan. Inte. Sluta. Nynna. På. The. Worrying. Kind.

Moves I like to make up, grooves I like to shake up...

Jobbig dag

Idag har jag: läst fonetik och kollat bloggar. I morgonrock.

Idag har pojkvän: dammsugit, tvättat, lagat mat, diskat samt gått ner på knä framför mig med knäppta händer och frågat om det är något mer som frun vill ha. Jag kunde inte komma på något.

Könsfördelningen i det här hemmet är fantastisk.

måndag 5 mars 2007

Explique le moi



Kaffekoppar. Halvfulla. Överallt.
Jag vill så gärna förstå. Jag vill.
Men det är oh, så svårt.

UPDATE: Den däringa grammatikboken har legat på fönsterbrädan i snart ett år. Den bara ligger där och osar kunskap. Och agerar underlägg med jämna mellanrum. Kaffekoppar är fine. Helt OK. Men bananskal? I think not. Ingen lägger bananskal på min grammatikbok ostraffat. Ingen.

Snarkers Anonymous

Jag vet inte vad som stör mig mest; att jag kommer på superduperbraiga saker att skriva om när jag står i duschen på gymmet - saker jag glömmer så fort jag torkat håret - eller att jag börjat vakna mitt i natten av att jag snarkar till så förbannat högt. Det är illa när man börjar väcka sig själv. Illa, illa. Och med snarkar menas inte det där gulliga lilla snusandet som faktiskt är rätt charmigt. Med snarkar menas ett vidrigt, högljutt grisläte som påminner mer om en drake som vaknar till ur en 600-årig sömn, någonstans i de djupaste Uralbergen. Inget normalt läte. Alls. RRRRROOOOAAAAMMMP spott spott fräs.

Att sedan inte förstå att det där ljudet kommer från ens egen strupe; att vakna fullt övertygad om att någon jonglerar med kastruller i köket och bli fly förbannad över oväsendet - det är ju mest kul. Så här i efterhand. Men jag behöver ju å andra sidan inte sova bredvid mig.

IKEA for dummies


- Nej, jag behöver ingen hjälp. Kan själv. Gå du och gör något annat. Jag fixar det här. Det är ju bara en klädhängar... mojäng. Hur svårt kan det vara. Så. Hej då.


- Vad är det här för något?
(bylsig tröja - jag är INTE med barn)




- Vadå "skruva fast de svarta plopparna innan"? Det kunde du väl sagt lite tidigare. Vadå "kolla beskrivningen"? Vart ska du gå? Hallå!


Det blev ju riktigt bra. Trots allt.


Le bikini bidar sin tid. Jag lär knappast bli särskilt svår att upptäcka på stranden. Leta efter något självlysande. Med en massa utslag i fejset.