Skriiiik
Blott en sak (kanske ett par tre saker till) hjälpte mig igenom de plågsamma tonåren; en period jag även brukar referera till som : the dark ages.
Ponnyexpressen.
Jag har väntat i tusen år. Minst. Som av en händelse hittade jag ett gammalt, dammigt videoband när jag, i ett desperat försök att slippa plugga (och eftersom pojkvän satt vid datorn kunde jag inte blogga), städade garderoben. In med det i videon. I manegen med Glenn Killing. Ah. Ex-pojkvännens band. Ryyyys. Efteråt: Iiii... Ponnyexpressen. Fem avsnitt. *flämt*
Fick en liten nyck och kikade in på CD WOW och där fanns den.
The Young Riders.
Jag skrek rätt ut.
Kom till mamma, lilla boxen. Komsi, kooomsi. Mamma behöver något sött att vila ögonen på.
9 kommentarer:
Du är ju helt sjuk. Egentligen ;)
Hahahahaha!
Sant. Tyvärr. :D
Hejsan bästaste av bästa kompisar. Har jag sagt hur mycket jag älksar dig? Hur vacker du är? Hur fantastisk, smart, snygg och vältränad du är? Vi bara måste träffas någon dag och... äh... se på tv tex... :-) Ponnyexpressen äger!
Varför kan jag inte stava till älskar? Hur svårt kan det vara för en svensklärare egentligen :p
Hehehehe...
Haha, jag följde också slaviskt Ponnyexpressen i minna finniga pre-tonår. Har för mig att jag var kär i någon av karaktärerna också, det var nog någon Baldwin-liknande typ med långt blont hår.. För det är väl ingen äkta Baldwin med där eller?
Jo! Stephen Baldwin är med! Faktiskt. Hahahaha! Alltså, vi snackar ju inte den bästa serien i världen... Men jag älskade den iaf. Jag ska tvinga mina framtida barn att kolla på Ponnyexpressen och Anne på Grönkulla med mig när de är gamla nog att se på tv. De kommer nog att göra uppror vid fem års ålder och hugga ner mig med en gaffel. No doubt.
Oh Lord, jag har alltså haft en tonårs-crush på Stephen Baldwin? Jag som precis hade lämnat tonårens pinsamheter bakom mig ju..
Skicka en kommentar