Det var tösen. Inte jag. Hon. Inte jag.

"Blev utmanad att berätta det pinsammaste jag varit med om vilket jag såklart gjort, igen och igen. Tänkte då att det vore ju nåt att be dig om, du verkar har god självironi och är ju duktig på att bjuda på dig själv, såååå....please ge oss en pinsamhets karamell."

En pinsam anekdot... En pinsam anekdot... Jag vet egentligen inte vad jag skulle kunna berätta som jag inte redan har avslöjat. Den värsta sortens pinsamheter vill man väl helst av allt bara glömma, oavsett om de ter sig hyfsat roliga så här i efterhand. Men, visst. Jag har en liten grej att berätta. Något jag helst av allt vill radera ur skallen. Radera som i: poff! borta, inte radera som i: åh, det ligger någonstans i bakhuvudet och skvalpar under ytan och bara vääääntar på att få ploppa upp någon gång.
Faktum är att jag aldrig, aldrig, aldrig tänker på det - så vidrigt är det. Det går beyond pinsamt. Far beyond. Det är inte det minsta roligt, bara hemskt och jag skyller på det faktum att jag var ung (yngre) och jävligt dum. Mina kinder blossar bara jag tänker på det.

Jag har inte ställt till med så värst många pinsamheter de senaste åren. Nuförtiden är det oftast inte mig det beror på när det väl händer något. Jag ser till att hålla mig så långt borta som möjligt från allt som är det minsta pinsamt - bara för att jag aldrig vill uppleva den där hemska känslan igen. Fine, jag behöver inte oroa mig för att göra bort mig inför Mister X. Efter sex år har man liksom kommit över det. Ja, förutom när det gäller toalettbesök, då. Men annars är jag rätt försiktig av mig, tro det eller ej.

Det hela utspelade sig när jag gick i åttonde klass. Jag och en kompis satt i mitt vardagsrum och hade tråkigt. Vi var helt ensamma. När man frågade oss efteråt vem som kommit på idén svarade vi lite svävande att vi kommit på det tillsammans. Men det var min idé. Hon hängde mer än gärna på, men det var MIN idé. (gaaaaah, nu får jag ångest, fatta hur jäkla röd jag är i fejset när jag skriver det här!) Det fanns inte så värst mycket att hitta på, så vi satt mest och glodde på tv. Det var mitt på dagen och allt som fanns att se var TV SHOP och någon sunkig gammal långfilm från 1932. Så vi kollade på TV SHOP där de promotade någon sluta röka-mojäng och någon stairmaster-liknande grej för x antal papp.
Så kläckte jag plötsligt idén: om vi skulle ta och ringa och beställa en sådan där trappgrej till vår tjocka SO-lärare? Jävlar, vilken kul idé! Hon nickade och höll med. Jag minns det så väl, precis som om det var igår. Vi kollade upp deras adresser i telefonkatalogen. Jag lyfte luren och ringde numret som stod på tv:n. Hon satt bredvid och fnittrade hysteriskt medan jag förställde rösten och försökte låta vuxen.

- Eh. Jag skulle vilja beställa den däringa stairmastern, mullrade jag med basröst.
- Jaha, svarade telefonisten. Till vilken adress ska vi skicka den?
- XXXXXXXX...
- Den kommer inom två veckor. Tack för beställningen!

Vi låg på golvet och kved av skratt. Fan, vad roligt! Sedan ringde vi och beställde en Phase Off/Sluta röka-grunka till den tuffaste och snyggaste tjejen i klassen som alla visste rökte. Alla utom hennes föräldrar. Sedan beställde vi någonting som jag glömt till vår beniga svensklärare. Klart hon skulle ha något, hon med. Här glömmer vi ingen. Ingen! Vi ringde bara upp kundtjänst igen och förställde våra röster. Idioterna på TV SHOP fattade ingenting. Vi kissade nästan ner oss, så ball tyckte vi att det var.

Tills vår tjocka SO-lärare och beniga svensklärare stod framför klassen två veckor senare med bister uppsyn och berättade vad de fått hem och att de misstänkte att någon eller några i skolan låg bakom det hela (SO-läraren höll på att bryta ihop när hon förklarade vad hon fått hem - en stairmaster, EN STAIRMASTER!!!). Jag höll på att skita ner mig av rädsla i skolbänken. Jag har aldrig blivit så jävla rädd i hela mitt liv. Förutom den där gången då min mamma satt vid köksbordet med en tjock lunta papper framför sig och frågade om jag hade ringt 071-nummer för 10000 spänn. Då gick jag i sjuan. Jag har kategoriserat dessa två händelser och gången då jag blev ertappad med att sno en Snickers i affären och leddes in på butikschefens kontor under "förträng, förträng, förträng, det har ALDRIG hänt och om någon påstår något annat ska de dö"-facket i min hjärna. Där ligger de rätt bra, tycker jag.

- Vi säger ingenting! väste min kompis till mig utanför klassrummet. Ingenting. OK?
- Men XXX's (SO-läraren) man är ju tydligen polis, viskade jag med darrande röst och kände hur jag blev alldeles glansig i ögonen. Jag såg framför mig hur de burade in oss på obestämd tid efter att vi fått sitta fastkedjade på torget till allmän beskådan så folk kunde kasta ruttna grönsaker och avföring på oss. Jag var helt panikslagen.
- De kan aldrig spåra oss, sa hon. Lugna ner dig för fan.

Men jag lugnande inte ner mig. Jag var stel av skräck. Så jag erkände.

Vilket i och för sig inte var så hemskt som jag hade trott. De tog det hyfsat bra. Att berätta det för min mamma, däremot, min mamma som jag redan gjort så besviken förr - det var inte det minsta lätt. Jag ville bara dö. Sjunka genom jorden. Försvinna.

Det blev aldrig någon polisanmälan. Däremot en trevlig liten diskussion tillsammans med våra lärare och föräldrar. Och sedan BUP. Hade jag haft en cyanidkapsel i käften hade jag knaprat i mig den för länge sedan, believe you me. Nä, ingen anmälan. Men hela skolan fick reda på det. Efter det hette jag inte längre Miss KYD. Jag hette TV SHOP. Vart jag än gick. Fördelen med att TV SHOP inte längre finns är att jag slipper höra den där jävla melodin. Tö-tö-tö-tö-TV.....SHOP!

Om någon kan bräcka det, be my guest.

Och om någon av mina gamla lärare eller den där coola tjejen som alltid blev vald till Lucia läser det här vill jag bara säga: förlåt.

Till min mamma vill jag säga: förlåt.

Till hon den där kompisen som jag springer på ibland på stan och som numera är som en främling vill jag säga: förlåt.

Till alla som läser det här vill jag säga: GE MIG EN KRAM FÖR FAAAN! UUUÄÄÄÄ!!!