Thou Shalt Not Bear False Witness

Efter sex år tillsammans finns det fortfarande saker som jag har väldigt svårt att berätta för pojkvän. Högst upp på listan står

inhandlade kläders egentliga kostnad

tätt följt av

inhandlade skors egentliga kostnad

Om jag ens berättar det alls.

Efter sex år tillsammans gömmer jag fortfarande skolådor under sängen och knör in klädkassar i garderoben alternativt lägger (jag har alla mina kläder i en stor bokhylla, det blir liksom lite roligare så) nya kläder bland de gamla, försöker få de nya plaggen att smälta in och låtsas som om de legat där hela tiden. Den där skinnjackan? Amen, den har ju legat där lääänge. I flera år. Minst. Och den där klänningen köpte jag på julrean. Faktiskt.
Sedan brukar jag säga förlåt, förlåt, förlåt 115 gånger inombords för att släta över det faktum att jag just ljugit min pojkvän rätt upp i ansiktet.

Jag får så fruktansvärt dåligt samvete. Ständig kandidat till Årets sämsta flickvän. Jag intalar mig själv att det bara är vita lögner; att det inte betyder något; att det knappast är samma sak som att vara otrogen eller ljuga om sina känslor. Att det bara handlar om materiella ting. Att han mår bättre av att inte veta, eftersom han ändå flippar ut när jag kommer hem med kläder i psykedeliska mönster och ugglehalsband. Det visade jag honom, dock. Ugglehalsbandet. Och fick till svar att hans farmor haft något liknande. Sedan blev jag kallad gamla Agda resten av kvällen. Och det är därför jag kniper käft om vissa saker. Jag röker inte, snusar inte, dricker sällan vin och går inte ut och festar. Men jag köper kläder. Det är en liten fetisch jag har. Det är med the utmost kraftansträngning som jag inte förvandlar den här bloggen (som egentligen inte är en blogg) till en modeblogg där jag lägger upp bilder på mina psykedliskt, mönstrade kläder, mina för små skor och bilder på mig själv - retuscherade, naturligtvis.

Men igår visade jag pojkvän mina nya stövlar. Ett par stövlar som jag faktiskt kommer i. Ett par stövlar som inte hånskrattar åt mig och pekar finger och säger: Hohoho! Du kommer aldrig i oss. Aldrig! Gör dig själv och oss en tjänst och sälj oss på eBay. Så. Gör det nu, din missbildade stackare vars högervad är större än den andra.
Ett par fina, svarta, jättehöga, slightly porriga stövlar som, av någon outgrundlig, ryslig, hemsk anledning hade stora guldkedjor och läderremmar som gick över fotryggen. Hua! Det riktigt skramlade när man gick. Jag kände mig som John Wayne. Bara hatten som fattades.
Så jag behövde lite hjälp med att karva bort de där remmarna. Och eftersom jag inte har någon jättebra erfarenhet av schweiziska arméknivar (är den här vass? oh, blodet, blodet... gaaah!), beslutade jag mig för att be pojkvän om hjälp.

- Vad är det med tjejer och stövlar? frågade han när han satt och karvade iväg.
- Ja du, svarade jag. Om jag visste det skulle jag inte sitta här och läsa engelsk fonetik. Är du färdig snart?
- Vad kostade dem? Stövlarna.
- Hm? Åh, det var rea. Halva priset (sant). De kostade xxx. (inte sant)

Och då såg jag den. Prislappen som fortfarande satt kvar under stöveln. Pojkvän såg den också. Och blev helt svart i blicken.

- Varför ljuger du?
- Jag ljuger inte.
- Lögnerska.
- Näääää.... Förlåt. (Här blev jag fem år gammal och började nästan grina - men bara nästan.)

Resterande delen av fredagskvällen ägnades åt att redogöra för pojkvän om alla mina inköp NÅGONSIN samt deras rätta pris.

- Och så ljuger du aldrig för mig igen. Så länge du har pengar kvar på kontot så du klarar dig så får du köpa vad du vill. Sant. Jag kommer förmodligen totaldissa det mesta du köper. Men det hör ju inte hit. Och det där ugglehalsbandet ska bort. Fetbort. Hör du mig, Agda?
- Vill du ha massage?

Sensmoral: Aldrig ljuga. ALDRIG!

Skinnjackan har jag dock inte berättat om ännu. Jag vet inte om mina stackars händer mäktar med att massera så länge igen...