onsdag 28 februari 2007

För att inte tala om Djuparöven

- Och var bor du då, lille vän?
- I Valefittan.

Och bla bla bla pojkvän och bla bla bla

En rolig sak med att läsa på engelska institutionen är att alla manliga lärare går runt i kostym. Det är något särskilt med män i kostym. En av lärarna har dessutom den sexigaste rösten i världshistorien; sådär lite lagom mörk och bullrig. Väldigt charmig. Börjar varje föreläsning med att säga att han måste gå ut och hämta lite kaffe. Och några viktiga papper som han glömt på sitt kontor. För att sedan gå på jakt efter lexikon. Alla i klassen skakar på huvudet och stönar lite lätt - utom undertecknad. Undertecknad sitter bara och ler lite dumt och rodnar varje gång hon blir tilltalad.

155 år gammal och ha en crush på läraren - hamnar det under crazy lady eller helt normalt, ju?

Hm.

Vänta nu... Har inte Lost börjat... YIKES!

Måste bara börja med och säga tack för alla snälla kommentarer...


Låt mig även tillägga att de valde en tjej med avsevärt mycket mer erfarenhet. En tjej som jag dessutom känner till. Jag såg hennes personliga brev ligga mitt på bordet när jag satt och väntade på att bli intervjuad. Lustigt. Så jag föll inte (enbart) på det faktum att jag svarade som en psykopat på alla frågor. Även om det förmodligen hjälpte till. Jag får söka vidare. I värsta fall får jag väl helt enkelt gå tillbaka till mitt gamla vanliga (skit)jobb. Oh, the ångest. *svälj*

Nåväl.

Jag börjar förresten tröttna på att se ut så här:



och har därför köpt en salva på apoteket. Travade in och frågade efter Bacutan.

- Var har ni Bacutan?
- Vad är Bacutan?
- En salva mot finnar/acne.
- Näää... Aldrig hört talas om något sådant.
- Jo. Bacutan ska jag ha.
- Det finns ingenting som heter så.
- Jo. Bacutan ska jag ha.
- Menar du Basiron?
- What-evva.

Nu jäklar ska de bort. Fetbort. Jag vägrar gå runt och se ut som ett jkfhrukfhjks monster.
Och så är jag Cola light-avgiftad. Tänka sig.

måndag 26 februari 2007

Nähä

Nu är Blogger dum igen. Jag kan inte se kommentarerna. Suck.

Och inte fick jag det där jobbet heller. Bajs.

söndag 25 februari 2007

En nypa salt, tack

Jag tror att jag kan ha gett en något... märklig bild av pojkvän. Pojkvän går även under namnet sambo. Pojkvän stör sig på en del saker jag köper - sant. Pojkvän kokar kaniner - inte sant.

Så. Då har vi rett ut det.

Scary as fuck

Det finns, för att använda ett rätt slitet uttryck, ett särskilt litet helvete där alla paparazzi-fotografer hamnar. Jag har hört det från dundersäkra källor. Jag svär.

Glöm brinnande svavel och stekhett galler. Glöm liten röd gubbe med spetsig svans och horn i pannan. Här finns bara ett enda rum med kala, vita väggar. Vart man än vänder sig i rummet står en storbilds-tv som inte går att stänga av. På tv:n visas samma sak om och om igen: Teletubbies.

Och så har man inga ögonlock.

Dante kan slänga sig i väggen.

Bling Bling

Det finns folk som inte vet vad ugglehalsband är.
Väldigt oroväckande.

Ugglehalsband i tvättäkta guld. Från Kapp Ahl.

Eller som pojkvän föredrar att kalla det: Tacky town.

På så här nära håll är jag faktiskt beredd att hålla med.

lördag 24 februari 2007

Hej Agda

Jag har förstått att det finns människor som är beroende av Hemnet. Där ser man. Jag är inte där riktigt än. Tradera, däremot. Och eBay. Ack, ack, ack... eBay.

Inser ni hur många fina* ugglehalsband det finns på eBay? Låt mig säga så här: det finns jävligt många fina ugglehalsband på eBay. Jag skulle kunna ha ett för veckans alla dagar. Eller ett för månadens alla dagar. Ju mer jag tänker på det, desto mer förtjust blir jag i idén att gå omkring med en liten uggla hängandes runt halsen - jämt och ständigt. Kanske är det tanken på pojkväns växande hat mot allt vad ugglor heter som sporrar mig lite extra. Kanske. Jag är verkligen ingen vidare snäll flickvän. Alls.

Pojkvän är förresten borta över helgen. Ebay's underbara värld, här kommer jag! Klockan är halv ett på natten och jag kikar på ugglehalsband. Det är så här jag spenderar tiden som jag egentligen - EGENTLIGEN - skulle använda för att finna mig själv. Kvalitetstid. Komma till insikt om vad jag vill göra med mitt liv. Och här sitter jag nu. Och kollar på ugglehalsband.

Fan.

*Min definition av 'fint' behöver inte nödvändigtvis stämma överens med vad jordens befolkning i övrigt tycker är fint. Jag är ju som sagt lite rubbad.

Thou Shalt Not Bear False Witness

Efter sex år tillsammans finns det fortfarande saker som jag har väldigt svårt att berätta för pojkvän. Högst upp på listan står

inhandlade kläders egentliga kostnad

tätt följt av

inhandlade skors egentliga kostnad

Om jag ens berättar det alls.

Efter sex år tillsammans gömmer jag fortfarande skolådor under sängen och knör in klädkassar i garderoben alternativt lägger (jag har alla mina kläder i en stor bokhylla, det blir liksom lite roligare så) nya kläder bland de gamla, försöker få de nya plaggen att smälta in och låtsas som om de legat där hela tiden. Den där skinnjackan? Amen, den har ju legat där lääänge. I flera år. Minst. Och den där klänningen köpte jag på julrean. Faktiskt.
Sedan brukar jag säga förlåt, förlåt, förlåt 115 gånger inombords för att släta över det faktum att jag just ljugit min pojkvän rätt upp i ansiktet.

Jag får så fruktansvärt dåligt samvete. Ständig kandidat till Årets sämsta flickvän. Jag intalar mig själv att det bara är vita lögner; att det inte betyder något; att det knappast är samma sak som att vara otrogen eller ljuga om sina känslor. Att det bara handlar om materiella ting. Att han mår bättre av att inte veta, eftersom han ändå flippar ut när jag kommer hem med kläder i psykedeliska mönster och ugglehalsband. Det visade jag honom, dock. Ugglehalsbandet. Och fick till svar att hans farmor haft något liknande. Sedan blev jag kallad gamla Agda resten av kvällen. Och det är därför jag kniper käft om vissa saker. Jag röker inte, snusar inte, dricker sällan vin och går inte ut och festar. Men jag köper kläder. Det är en liten fetisch jag har. Det är med the utmost kraftansträngning som jag inte förvandlar den här bloggen (som egentligen inte är en blogg) till en modeblogg där jag lägger upp bilder på mina psykedliskt, mönstrade kläder, mina för små skor och bilder på mig själv - retuscherade, naturligtvis.

Men igår visade jag pojkvän mina nya stövlar. Ett par stövlar som jag faktiskt kommer i. Ett par stövlar som inte hånskrattar åt mig och pekar finger och säger: Hohoho! Du kommer aldrig i oss. Aldrig! Gör dig själv och oss en tjänst och sälj oss på eBay. Så. Gör det nu, din missbildade stackare vars högervad är större än den andra.
Ett par fina, svarta, jättehöga, slightly porriga stövlar som, av någon outgrundlig, ryslig, hemsk anledning hade stora guldkedjor och läderremmar som gick över fotryggen. Hua! Det riktigt skramlade när man gick. Jag kände mig som John Wayne. Bara hatten som fattades.
Så jag behövde lite hjälp med att karva bort de där remmarna. Och eftersom jag inte har någon jättebra erfarenhet av schweiziska arméknivar (är den här vass? oh, blodet, blodet... gaaah!), beslutade jag mig för att be pojkvän om hjälp.

- Vad är det med tjejer och stövlar? frågade han när han satt och karvade iväg.
- Ja du, svarade jag. Om jag visste det skulle jag inte sitta här och läsa engelsk fonetik. Är du färdig snart?
- Vad kostade dem? Stövlarna.
- Hm? Åh, det var rea. Halva priset (sant). De kostade xxx. (inte sant)

Och då såg jag den. Prislappen som fortfarande satt kvar under stöveln. Pojkvän såg den också. Och blev helt svart i blicken.

- Varför ljuger du?
- Jag ljuger inte.
- Lögnerska.
- Näääää.... Förlåt. (Här blev jag fem år gammal och började nästan grina - men bara nästan.)

Resterande delen av fredagskvällen ägnades åt att redogöra för pojkvän om alla mina inköp NÅGONSIN samt deras rätta pris.

- Och så ljuger du aldrig för mig igen. Så länge du har pengar kvar på kontot så du klarar dig så får du köpa vad du vill. Sant. Jag kommer förmodligen totaldissa det mesta du köper. Men det hör ju inte hit. Och det där ugglehalsbandet ska bort. Fetbort. Hör du mig, Agda?
- Vill du ha massage?

Sensmoral: Aldrig ljuga. ALDRIG!

Skinnjackan har jag dock inte berättat om ännu. Jag vet inte om mina stackars händer mäktar med att massera så länge igen...

fredag 23 februari 2007

Tyst

Man vet oftast så fort man slår upp ögonen på morgonen hur dagen kommer att bli.

Bra/Dålig. Det är en bra dag idag. Faktiskt.

Och när känslan av att det här blir nog en riktigt, riktigt pissig dag kommer krypandes och jag ser mig själv i spegeln och tänker: plufsig, ful och patetisk, då brukar jag tänka på vad min amerikanska kompis säger till mig varje gång jag rackar ner på mig själv:

Fat and ugly? You want fat and ugly? Go to Wal-Mart and take a good look around. That's fat and ugly. Now shut up.

Sedan mår jag lite bättre.

Boarding dog

Det är fredag idag. Fredag är en bra dag.

torsdag 22 februari 2007

Ett klick bort

Har ni kikat in hos Kanalisera än?

Men så gör det då! Iväg!

Där har vi en som kan skriva. Jävligt bra dessutom.

Uppåt. Inte nedåt.

Mental anteckning till mig själv: Sluta säga att jag är 25.

Jag: Men jag tror ju att jag är 25. Det bara kommer. 25. Se! Jag kan inte rå för det.

Mental inristning i hjärnan: Sluta säga att du är 25. För fan.

Gimme a B! I! K! I! N! I!

Jag är ingen bikinimänniska. I don't do bikinis. Såvida jag inte får ligga platt ner absolut hela, hela tiden, så magen sugs in och det där sidfläsket som inte försvinner vad jag än gör (så jag har lagt ner för länge sedan) liksom floff!floff!floff! rinner ner och lägger sig på ryggen. Då kan jag slappna av. När jag ligger ner. Men efter ett tag i solen (tänk: högsommar) brukar normala människor bege sig ner mot vattnet. Jag älskar vatten. Jag älskar att bada. Men eftersom jag hatar att promenera i bikini, om så bara en pytteliten bit, brukar jag ligga kvar på stranden och pina mig. Sedan kan jag inte sitta på tre dagar, eftersom jag bränt sönder häcken.

Men. Undrens tid är inte förbi. Idag inhandlades en bikini. I min egentliga storlek - inte i den storleken som jag önskar att jag vore; den storleken som jag planerar att bli en vacker dag; den storleken som jag var förr. Förr, som i: förr. Väldigt förr. Så förr att jag måste kolla gamla bilder för att komma ihåg. Jag har slutat med det nu - att köpa kläder som jag någon gång ska komma i. Och att kolla gamla foton. Och gräma mig över att jag inte längre kan ha storlek 38. Ja, OK. Vissa saker kommer jag aldrig ALDRIG att sluta köpa i storlek 38, det är en liten tic jag har. Men jag jobbar på det, jag jobbar på det, I'm getting there... Sakta men säkert, sakta men säkert. Jag kunde i alla fall spegla mig utan att rynka på näsan alltför mycket i min fina bikini, storlek 40någonting. Något som jag lärt mig genom åren är att en kraftig urringning tar bort uppmärksamheten från områden som man är mindre nöjd med. Hm.

Så. Någon som ska med och bada? Jag kommer ha handduken virad omkring mig hela vägen ner till stranden, men, men... Vad? Minus femton grader? Pffft... Mesar.

onsdag 21 februari 2007

Semlorna är på väg. Jag upprepar: Semlorna. Är. På. Väg.

Jag ryckte precis bort tre gråa (kritvita, stendöda) hår.
Och det snöar fortfarande.
Var finns världens största hårtork när man behöver den?

I N G E N S T A N S

Men semlorna (plural) är i alla fall på väg hit. Alltid nå't.

Fettisonsdag

Det. Snöar.

:(

Och inte åt jag någon semla igår heller. Skandal.
Sant - jag åt visserligen tre förra veckan, men det hör liksom inte hit.

tisdag 20 februari 2007

Skriiiik

Blott en sak (kanske ett par tre saker till) hjälpte mig igenom de plågsamma tonåren; en period jag även brukar referera till som : the dark ages.

Ponnyexpressen.

Jag har väntat i tusen år. Minst. Som av en händelse hittade jag ett gammalt, dammigt videoband när jag, i ett desperat försök att slippa plugga (och eftersom pojkvän satt vid datorn kunde jag inte blogga), städade garderoben. In med det i videon. I manegen med Glenn Killing. Ah. Ex-pojkvännens band. Ryyyys. Efteråt: Iiii... Ponnyexpressen. Fem avsnitt. *flämt*
Fick en liten nyck och kikade in på CD WOW och där fanns den.
The Young Riders.
Jag skrek rätt ut.

Kom till mamma, lilla boxen. Komsi, kooomsi. Mamma behöver något sött att vila ögonen på.

Jag är en snäll flicka. Egentligen.

Läs gärna det jag skriver.

Ha gärna i bakhuvudet att jag läste Gud som haver... i x antal år när jag var barn. Varje kväll innan jag somnade. Med knäppta händer och allt.

Jag ville bara säga det.

Iiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiii

SKRIIIIIIIIIIIK!!!

Mitt 15-åriga hjärta* hoppade just över fem slag.

Jag dör. Jag dör. Jag dör. Jag dör.

Iiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiii...

Måste andas. Måste andas. Måste andas.

Flämt!

SKRIIIIIIIIIIIIIIK!

*Alla har ett 15-årigt hjärta, oavsett ålder. ALLA!

Tillräckligt snygg för att få hångla lite?

Saker jag hatar # jag har tappat räkningen för länge sedan.

Jag får kalla kårar längs ryggraden bara jag tänker på det. Och blir lite smått illamående. Till och med Burger King-reklamen och Lätta's gamla slogan: Om du bestämt dig för att inte bli fet står sig slätt i jämförelse.

Snyggast i klassen?

Vem kom på det?
Och varför?
Varför?

Och varför är jag alltid hundra år efter alla andra? Varför?

måndag 19 februari 2007

Eller hur?

Det går en tjej i min klass som har för vana att sticka in ett:

Eller hur?

titt som tätt när man pratar med henne.

Jag pratar med henne lite då och då. När jag måste. Vi är fler än hundra i klassen, vilket gör att jag lätt kan slinka undan när jag ser henne komma gående. På sistone har det dock blivit rätt svårt. Vi bor blott en hållplats ifrån varandra och åker samma vagn. Tydligen.

- Vad tyckte du om den där föreläsaren?
- Han var väl bra.
- Eller hur!

- Vad är klockan?
- Fem över tre.
- Vad sent det är.
- Eller hur!

- Vad gott det var.
- Eller hur!

- Trevlig helg!
- Eller hur!

Jag vet inte hur mycket mer jag klarar av det där eller hurandet.
Dessutom blir jag så förvirrad. Jag vet inte om jag ska svara eller om jag ska säga något vitsigt i stil med:

Amen, jorå, ba visst, liksom.

Hon är 21. Jag är bara 6 år äldre. Ibland känner jag mig så oerhört gammal till sinnet att det är skrämmande. Eller hur?

Det gick ju...sådär

Intervjun, ja. Grillad av tre personer. Tyckte att allt som kom ur munnen på mig var strunt. Och varför i jrzfhrjhsz lyssnade jag på pojkvännen angående kläder att ha på mig? Aldrig mer. Aldrig!

- Är du en ledargestalt?
- Öh. Ja. Jag menar - nej. Kanske. Jag vet inte riktigt. (doh!)

- Pratar du mycket?
- Oh, ja! Jag älskar att prata.
- Som i: babbla?
- Oh, ja. Om allt och ingenting. (doh!)

- Varför vill du jobba just här?
- Jag tycker att det verkar roligt. Jätteroligt.
- Definiera "roligt".
- Hm. Kul. Jättekul.

- Vilken roll har du i gruppen?
- Jag skämtar väldigt mycket.
- Jaså?
- Eller, näää. Bara ibland.

- Hur är du när det gäller egna initiativ?
- Jag tar egna initiativ. Man behöver inte säga åt mig vad jag ska göra. Jag bara vet.

Här började de små kugghjulen i min hjärna jobba febrilt.

- Med det inte sagt att jag inte kan ta order. Ja, inte order order. Man kan ju säga till mig. Men det behövs inte. Fast... Jag har ju inget emot det. Nämnde jag att jag vill ha det här jobbet oh, så mycket? Inte det? Nähä, men det vill jag. Anställ mig! ANSTÄLL MIG! Jag kan jobba för slavlön. Nej, gratis. Jag jobbar gratis. Pretty pleeease. Jag kan dansa också. Och spela Gubben Noak på piano. Med en hand, men ändå.

Allt efter "nämnde jag..." är pure fiction. Allt innan är tyvärr sant.

- Vi ringer dig*.

Fasen. Jag är inte hundra på att jag lämnade rätt nummer. Gnnn..

*Yeah, right.

lördag 17 februari 2007

Saker jag hatar Vol 6


Vet du vad jag hatar? Del Monte. Del Monte och deras jäkla konserverade frukt. För det första tror jag inte att man kan kalla någonting som innehåller 2 kg socker för frukt. Vi snackar socker med inslag av något som liknar frukt. För det andra, varför är de så satans snåla med körsbären? Va? Körsbären är det enda - DET ENDA - som är gott. Därför är det alltid någon som norpar dem fort som attan. Resten smakar gammalt mos. Jag minns när jag var liten och var på kalas och fick glass med konserverad frukt till efterrätt; konserverad frukt som någon så briljant bestämt sig för att mosa ner några bananer i to top it all off. Jag mår illa bara jag tänker på det. Hade Del Monte haft vett nog att lägga ner åtminstone några sketna körsbär i sina burkar hade jag kunnat förlåta dem allt. Allt! Men icke. Jag kan slå vad om att det sitter någon liten jävel på Del Monte och kontrollerar hur många körsbär som läggs i varje burk.
Ap-ap-ap! Nu hamnade det tre halvor i den däringa burken. Bara att fiska upp. Lägg i några ruttna päronbitar istället. Moahahaha! Rast.


Vet du vad jag hatar? Att köpa något, bara för att upptäcka en vecka senare att samma sak är nedsatt 75 % på rea. Sablar i havet vad jag hatar sådant! Fan. Jag önskar att allt var gratis. Mycket mer praktiskt. Bara att gå in i på H&M, plocka åt sig en tröja och gå hem. Perfekt.


Vet du vad jag hatar? Att vara nykter när alla andra är fulla.


Vet du vad jag hatar? Människor som bränt sig och sitter och skalar av huden framför ögonen på mig. Vad i helvete! Ta ditt ormskinn och gå ner i någon källare någonstans och skala iväg för glatta livet, men sitt för fasen inte och äckla dig framför mig. Eller folk som sitter och petar sig i näsan. Eller öronen. SÅ ALLA SER! Vad är det för fel på folk? Man utsätter inte människor för öronvax på spårvagnen. Det värsta måste nog ändå vara att jag inte kan låta bli att titta när jag ser hur någon framför/bredvid mig/whatever börjar gräva i näsan eller öronen. Det är som om mina ögon ofrivilligt dras dit likt två magneter, trots att jag inteinteinte vill se var han (för det är märkligt nog alltid en "han") gör av det han hittat. Sedan kan jag inte äta på två dagar.


Vet du vad jag hatar? Att springa på folk som man inte sett på länge, som man har noll gemensamt med, chitchattar en stund och avslutar det hela med att säga: Men vi hörs! Trots att man aldrig kommer att höras. Aldrig. Faktum är att jag ska börja säga det istället. "Vi kommer aldrig att höras. Och jag bryr mig inte för fem öre. Mors!"


Vet du vad jag hatar? Att jag alltid avbryter folk. Jag måste verkligen sluta avbryta folk. Gnnnn...


Vet du vad jag hatar? Folk som ser något positivt i allting. I att vara pank. Sjuk. Missa spårvagnen. Betala tv-licens. Lapplisor. I att vara deprimerad. Kan jag inte få sitta här och vara bitter ifred UTAN att folk försöker pracka på mig en massa positiv energi? Nästa person som, när jag klagar över att jag är pank, säger: men du har ju i alla fall hälsan - den personen golvar jag. For real. Talk to the floor 'cause the face won't listen, biiiatch.


Vet du vad jag hatar? World of Warcraft. Jag vet inte varför. Jag bara hatar det. Instinktivt.


Vet du vad jag hatar? Folk som tror på ödet. Och folk som tror på horoskop. Folk som förlitar sig på horoskop står högst upp på min hatlista. Eller, nä. Jag tar tillbaka det. "Hatar" är ett väldigt starkt ord. "Irriterar" är bättre. Däremot hatar jag folk som skriver horoskop. De står högst upp på min hatlista. Tätt följda av de där otäcka bananerna i pyjamas. Yeeesh.


För att inte tala om varm läsk. Man, jag hatar varm läsk. Och läsk som är så utspädd att den inte längre smakar läsk. Jag hatar verkligen det. Tur att jag inte dricker läsk längre. Pheew. Tur indeed. Fast det är klart. En Cola light hade ju inte varit helt fel nu, torr i munnen som jag är. Inte fel alls. Fasen.

Normalt ju

Ibland, när jag känner mig lite smått mordisk, brukar jag sätta på soundtracket till Kill Bill, knappa fram till spåret då Lucy Liu, efter att ha huggit huvudet av en av The Crime Councils bossar, håller sitt lilla fina tal som börjar med "As your leader..." och låtsas att det är jag som pratar. Jag brukar dock byta ut chinese/american heritage mot något mer passande. Jag är ju inte chinese/american. Vilket tyvärr tar udden av det hela lite. Men det gör mig i alla fall på bättre humör.

Jag antar att det är en av många saker som gör mig lite... speciell.

Nöden har ingen lag. Och skinnjackor växer inte på träd.

Det är när jag står och väljer mellan att lämna tillbaka en hög fina kläder för att kunna investera i en el-tandborste som små citat av dr Phil plötsligt börjar poppa upp i huvudet. Popp! bara.

Sometimes you just got to give yourself what you wish someone else would give you.
Varför är det aldrig någon som ger mig en skinnjacka? Varför?

Sometimes you've just gotta give yourself what you wish you were getting from someone else.
Som till exempel en... skinnjacka.

You're only lonely if you're not there for you.
Sant.

It's time to get real!
Det förbjudna kortet. Använd det förbjudna kortet*.

*Kredit "får bara användas i nödfall" kortet.

fredag 16 februari 2007

Jo...

Förresten ska jag på intervju för ett extrajobb där man inte, jag upprepar, INTE, behöver torka vare sig bajs eller kräks. På måndag. Håll tummarna, för tusan! Iiiii...

Nu ska vi prata politik

Jag var rätt korkad när jag var yngre. Jag är fortfarande rätt korkad när det gäller vissa saker, men i dagsläget kan jag i alla fall föra en vettig diskussion med folk utan att verka helt borta.
Så länge det gäller film, kläder, Britney Spears senaste nakenchock, min störda granne, fransk litteratur, The Office och några saker till. Dock inte politik. Jag och politik är... tja, det går liksom inte in. Ibland försöker jag pina mig igenom någon dassig direktsändning i SVT 24 mitt på dagen, men när man börjar prata om den institutionella utvecklingen i Europeiska Unionen brukar jag komma på mig själv med att sitta med halvöppen mun och ett frågande uttryck i ansiktet medan en salivsträng sakta arbetar sig nerför hakan.

Jag försöker knacka in sådant som man SKA veta. Och pyttelite sådant som man inte behöver veta; bara för att verka smart om någon vilt främmande människa någon gång skulle komma fram till mig på stan, trycka ner mig på marken och fråga om den nya regeringens politik är företagarvänlig. Är den det? Va? Va? Svara!
Man vet aldrig. Could happen.

Jag läste samhällsvetenskap på universitetet ett tag. Intressant. Men inte riktigt min grej. Jag lyckades dessutom hamna i en grupp där majoriteten verkligen brann för politik och klämde ur sig alla möjliga briljanta saker. Hela tiden. Varje gång jag yttrade mig kollade man på mig som om jag just påstått att jag sett en kamel flyga förbi utanför fönstret. Till slut satt jag mest och höll käften. Och åt Snickers.

Hade jag engagerat mig mer, läst mer än bara serierna i morgontidningen och bemödat mig att lyssna på vad man sa på nyheterna istället för att sitta och kritisera nyhetsuppläsarnas hiskeligt fula kläder (vem ekiperar SVT's nyhetsankare? seriöst: röd bakgrund - röda kläder - orange slips - not nice, not nice) hade jag säkert kunnat lära mig något. Eller så kan min hjärna helt enkelt inte ta in den sortens information eftersom det där facket som egentligen är avsett för politiska och smarta saker är fullt till bristningsgränsen med så mycket värdelöst vetande att det knappt går att stänga igen det.

Korkad är kanske fel ord. Ovetande? Lite trög? Inte alla chips i påsen?

Så jag är inte den smartaste hästen i stallet. Men jag kan hålla handen på ett glödhett element i 20 sekunder. Ha!

Jag tenderar att bli lite självkritisk på fredagkvällar.

Nästa vecka ska vi tala om hur man lär sig leva med en konstant pipande näsa.

Biker chicks har ändå inga tänder

Jag kikade in på mitt konto förut. Den där dunsen som hördes för en sisådär tio minuter sedan? Och det där väsande ljudet? Det var bara jag som föll av skrivbordsstolen och fick en hjärtattack.

Måste sluta köpa klänningar.

Måste sluta köpa klänningar.

Måste sluta köpa klänningar med psykedeliska mönster bara för att jävlas med pojkvännen.

- Vad tycker du om den här den lilla saken jag köpte förut?
- Gaaah! Jag är blind! Jag är blind!

Nuförtiden brukar jag lägga till ett: "Och jag lämnar inte tillbaka den" efter "Vad tycker om den här". När motargumenten kommer brukar jag säga att jag redan ryckt av prislappen och spillt majonnäs på den.

- Men du äter ju inte majonnäs.
- Idag gör jag det.

Så här kan det inte fortsätta, tänkte jag när jag kravlat tillbaka upp på stolen. Måste hitta ett jobb. Gärna ett jobb där jag slipper torka bajs och kräks. Och ha på mig något annat än mysbyxor. Måste hitta ett jobb. Måste hitta ett jobb.

Och inte har jag betalt min kåravgift heller. Och så behöver jag en elektrisk tandborste. Tydligen är det inte bra att använda samma gamla vanliga skittandborste i mer än ett år.

Nu ska vi se.

Lämna tillbaka fina skinnjackan som jag gömt längst bak i garderoben och rädda min mun? Eller strutta runt i sagda skinnjacka och löständer? Hmmm... Dessa val...

torsdag 15 februari 2007

Men glassen var i alla fall god

Det är märkligt.

Jag kommer på mig själv med att vilja vara ensam. Sitta i soffan och käka glass och kolla på någon av de där filmerna som står undangömda längst ner i filmhyllan. Någon av de där filmerna som, trots att jag då och då ställer in dem lite hipsomhaps bland actionfilmerna längst upp, ändå hamnar längst ner i hyllan när jag vänder ryggen till. Mina filmer. Mina tjejfilmer.

Att inte ha någon som, när jag sitter vid datorn, kommer in, slänger sig på sängen och stönar: jag har tråååkigt... för att därefter börja kasta kuddar omkring sig.

Jag kommer på mig själv med att vilja kolla på tv ensam. Äta ensam. Inte behöva ta hänsyn till någon annan. Bara rå om mig själv. Sitta här och filosofera och komma fram till vad jag egentligen vill göra med mitt liv. Som om alla svar skulle infinna sig fort som attan, bara jag fick sitta på sängkanten en stund och fundera lite. Solo.

Och nu sitter jag här ensam. Ensam för en kväll.
Och jag kommer inte fram till någonting.

Antal dagar utan cola: 1

Om jag hade blivit tillsagd att jag inte fick äta hästbajs, för att det är skadligt för mina tänder, hade jag säkert varit sugen på det också.

Andorra funkar det med. Eller Kiributu. Jag har hört en massa fina saker om Kiributu.

Om man skulle ta och göra något radikalt?

Färga håret svart?

Vitt?

Grönt?

Hm.

DET MÅSTE HÄNDA NÅGOT SNART ANNARS FÅR JAG KRUPP!!!!!

Har jag sagt att jag inte klarar av slentrian? Igår försökte jag övertala sambon att flytta med mig till Kina. Kina verkar väldigt trevligt.

- Då kan vi ju äta Kinamat varje dag. VARJE DAG! Iiii...
- Sant. Fast där kallar de det nog bara "mat". Tyst nu.

Jag har hört att löständer ska vara rätt praktiskt

Post-rotfyllningsbesök hos tandläkaren resulterade i upptäckten av två nya hål. Jag röker inte. Jag dricker varken kaffe eller te. Nog för att jag äter choklad, men inte så mycket att mina tänder tar stryk. Men jag dricker Cola light. Tydligen är det inte bra att dricka Cola Light. I alla fall inte en burk om dagen. Duh. (stupidstupidstupid)

Eller som min tandläkare uttryckte det:

- Drick gärna cola light. Jag behöver ett nytt kök.

Och avslutade med:

- Du har en visdomstand som växer åt fel håll. Jag kanske blir tvungen att skicka iväg dig till en specialist för operation... fade out... Ni-na-ni-na-ni-nanna... tune in... eftersom det är ett väldigt komplicerat och dyrt ingrepp... fade out... Ni-na-ni-na-ni-nanna... Om man skulle ta och måla om hemma? tune in... har vi ju alltid en avbetalningsplan... fade out... bom-bom-bom-tiddelidumdidum...

onsdag 14 februari 2007

Jag är så romantisk att jag storknar

- Det är Alla Hjärtans Dag idag. Ska du sitta vid datorn länge till?
- Tyst så får du massage.

Titta en tavla. Var var vi nu?

Gratis är gott. Även om det innebär att knata runt på något dammigt museum. Gratis går alltid hem.
Stadsmuseet är förresten en väldigt bra plats att ventilera allt man bär inombords på. Jag och Miss E, uppkrupna i ett av Stadsmuseets stora fönster, värmandes benen på ett varmt element, masserandes våra ömma bakar efter att vi suttit där och kacklat om allt och ingenting i x antal timmar.

- Varför gick vi hit nu igen?
- Ingen aning. Någonting med kultur.
- Ska vi gå och ta en fika?
- Ja, för fasen.

Chokladen då?

Jag kräver inte mycket. Lite choklad då och då. Det är allt.

VAR ÄR MIN CHOKLAD???

Alla Hjärtans Dag är ett kommersiellt jippo som jag skrotade för länge sedan. Men det innebär ju inte att jag säger nej till presenter.

Jag fick en väldigt gullig björn. Och två väldigt fina biobiljetter.

MEN VAR ÄR MIN CHOKLAD?

MATTE HAR BRÅTTOM, INTE BÖKA! IIIINTEEE BÖÖÖÖKAAAA!

Saker jag inte uppskattar när jag har jäkligt bråttom:

När katten gräver in huvudet i soppåsen som står på köksgolvet för att komma åt gamla tonfiskburkar. Att det ens står en gammal äcklig soppåse på köksgolvet är helt orelevant. Tyst.

När katten, efter att han bökat in huvudet i soppåsen, river upp den med hjälp av tänderna och därefter gosar runt i skräpet.

Jag hatar verkligen när sådant händer.

Pinsamt, ju

Fördelen med att ha pojkvän är att man kan skicka (tvinga) iväg honom på inköpsärenden som innefattar pinsamma apotekshyllor och intresserade blickar från folk bakom en i kassakön. Nej, snuskhumrar. Inte det. Pffft... Seriöst. Det finns gränser för vad jag tillåter mig själv att skriva här*. Och nej - bindor kan jag faktiskt knalla iväg och köpa själv. Jag är väl inte 13, heller.

Och ni kan gissa tills ni blir blåa i ansiktet. Jag avslöjar det aldrig**. ALDRIG!!!! Moahahahaha!

*Säkert. Ahahahahaha!
**Ro hit 500 spänn och jag avslöjar vad som helst. Vad som helst.

tisdag 13 februari 2007

You rang, Madam

Förresten fick jag just en uppenbarelse. Av mig själv som höggravid (scrolla). Klädd i hängslebyxor. Och fotriktiga skor. Med en gigantisk marsipangris i ena handen och en dunk Häagen Dazs' Strawberry Cheesecake i andra. Samt ett chokladdropp i varje arm.
Och en ringklocka intill mig som jag viftar med varje gång jag vill något. DING DING DING!!!!!

Har jag sterotypa, förutfattade meningar om gravida kvinnor, eller vad?

Jag utlovar ingenting. I N G E N T I N G

Nuförtiden hinner jag sällan sätta mig ner och blogga (men det här är ju ingen blogg, nä just det) på dagtid. Ett säkert kort är att titta in hit cirkus 23.35. Då finns här garanterat* något... eh... läsbart.

Apropå ingenting alls.

*No guarantees, people. No guarantees.

Vrrrrrrrrrrrrr

En intressant sak hände mig tidigare idag. Jag såg en mamma med en bebis i famnen på spårvagnen. En bebis som gallskrek i högan sky, knallröd i ansiktet. Ett sådant där skrik/vrål som får trumhinnorna att riktigt krulla sig i öronen och skrika: noooooo!!!!!
I vanliga fall brukar jag stöna inombords och muttra något ohörbart, men inte den här gången. Den här gången var... annorlunda. Jag kände ingen irritation alls. Bara en märklig känsla av att vilja ha det där själv. Inte någon gång. Inte en vacker dag. Bara en känsla av att vilja ha det som hon hade. Den gick över lika snabbt som den kom. Känslan. I skrivande stund känner jag inte alls någon längtan efter barn. Men när jag satt där på vagnen, då var det som om den biologiska klockan tickade iväg i en rasande fart. Vrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrr, bara.

Det kan ju ha att göra med det faktum att en vän just fått barn. Eller så är jag väl bara mänsklig.

måndag 12 februari 2007

Det var tösen. Inte jag. Hon. Inte jag.

"Blev utmanad att berätta det pinsammaste jag varit med om vilket jag såklart gjort, igen och igen. Tänkte då att det vore ju nåt att be dig om, du verkar har god självironi och är ju duktig på att bjuda på dig själv, såååå....please ge oss en pinsamhets karamell."

En pinsam anekdot... En pinsam anekdot... Jag vet egentligen inte vad jag skulle kunna berätta som jag inte redan har avslöjat. Den värsta sortens pinsamheter vill man väl helst av allt bara glömma, oavsett om de ter sig hyfsat roliga så här i efterhand. Men, visst. Jag har en liten grej att berätta. Något jag helst av allt vill radera ur skallen. Radera som i: poff! borta, inte radera som i: åh, det ligger någonstans i bakhuvudet och skvalpar under ytan och bara vääääntar på att få ploppa upp någon gång.
Faktum är att jag aldrig, aldrig, aldrig tänker på det - så vidrigt är det. Det går beyond pinsamt. Far beyond. Det är inte det minsta roligt, bara hemskt och jag skyller på det faktum att jag var ung (yngre) och jävligt dum. Mina kinder blossar bara jag tänker på det.

Jag har inte ställt till med så värst många pinsamheter de senaste åren. Nuförtiden är det oftast inte mig det beror på när det väl händer något. Jag ser till att hålla mig så långt borta som möjligt från allt som är det minsta pinsamt - bara för att jag aldrig vill uppleva den där hemska känslan igen. Fine, jag behöver inte oroa mig för att göra bort mig inför Mister X. Efter sex år har man liksom kommit över det. Ja, förutom när det gäller toalettbesök, då. Men annars är jag rätt försiktig av mig, tro det eller ej.

Det hela utspelade sig när jag gick i åttonde klass. Jag och en kompis satt i mitt vardagsrum och hade tråkigt. Vi var helt ensamma. När man frågade oss efteråt vem som kommit på idén svarade vi lite svävande att vi kommit på det tillsammans. Men det var min idé. Hon hängde mer än gärna på, men det var MIN idé. (gaaaaah, nu får jag ångest, fatta hur jäkla röd jag är i fejset när jag skriver det här!) Det fanns inte så värst mycket att hitta på, så vi satt mest och glodde på tv. Det var mitt på dagen och allt som fanns att se var TV SHOP och någon sunkig gammal långfilm från 1932. Så vi kollade på TV SHOP där de promotade någon sluta röka-mojäng och någon stairmaster-liknande grej för x antal papp.
Så kläckte jag plötsligt idén: om vi skulle ta och ringa och beställa en sådan där trappgrej till vår tjocka SO-lärare? Jävlar, vilken kul idé! Hon nickade och höll med. Jag minns det så väl, precis som om det var igår. Vi kollade upp deras adresser i telefonkatalogen. Jag lyfte luren och ringde numret som stod på tv:n. Hon satt bredvid och fnittrade hysteriskt medan jag förställde rösten och försökte låta vuxen.

- Eh. Jag skulle vilja beställa den däringa stairmastern, mullrade jag med basröst.
- Jaha, svarade telefonisten. Till vilken adress ska vi skicka den?
- XXXXXXXX...
- Den kommer inom två veckor. Tack för beställningen!

Vi låg på golvet och kved av skratt. Fan, vad roligt! Sedan ringde vi och beställde en Phase Off/Sluta röka-grunka till den tuffaste och snyggaste tjejen i klassen som alla visste rökte. Alla utom hennes föräldrar. Sedan beställde vi någonting som jag glömt till vår beniga svensklärare. Klart hon skulle ha något, hon med. Här glömmer vi ingen. Ingen! Vi ringde bara upp kundtjänst igen och förställde våra röster. Idioterna på TV SHOP fattade ingenting. Vi kissade nästan ner oss, så ball tyckte vi att det var.

Tills vår tjocka SO-lärare och beniga svensklärare stod framför klassen två veckor senare med bister uppsyn och berättade vad de fått hem och att de misstänkte att någon eller några i skolan låg bakom det hela (SO-läraren höll på att bryta ihop när hon förklarade vad hon fått hem - en stairmaster, EN STAIRMASTER!!!). Jag höll på att skita ner mig av rädsla i skolbänken. Jag har aldrig blivit så jävla rädd i hela mitt liv. Förutom den där gången då min mamma satt vid köksbordet med en tjock lunta papper framför sig och frågade om jag hade ringt 071-nummer för 10000 spänn. Då gick jag i sjuan. Jag har kategoriserat dessa två händelser och gången då jag blev ertappad med att sno en Snickers i affären och leddes in på butikschefens kontor under "förträng, förträng, förträng, det har ALDRIG hänt och om någon påstår något annat ska de dö"-facket i min hjärna. Där ligger de rätt bra, tycker jag.

- Vi säger ingenting! väste min kompis till mig utanför klassrummet. Ingenting. OK?
- Men XXX's (SO-läraren) man är ju tydligen polis, viskade jag med darrande röst och kände hur jag blev alldeles glansig i ögonen. Jag såg framför mig hur de burade in oss på obestämd tid efter att vi fått sitta fastkedjade på torget till allmän beskådan så folk kunde kasta ruttna grönsaker och avföring på oss. Jag var helt panikslagen.
- De kan aldrig spåra oss, sa hon. Lugna ner dig för fan.

Men jag lugnande inte ner mig. Jag var stel av skräck. Så jag erkände.

Vilket i och för sig inte var så hemskt som jag hade trott. De tog det hyfsat bra. Att berätta det för min mamma, däremot, min mamma som jag redan gjort så besviken förr - det var inte det minsta lätt. Jag ville bara dö. Sjunka genom jorden. Försvinna.

Det blev aldrig någon polisanmälan. Däremot en trevlig liten diskussion tillsammans med våra lärare och föräldrar. Och sedan BUP. Hade jag haft en cyanidkapsel i käften hade jag knaprat i mig den för länge sedan, believe you me. Nä, ingen anmälan. Men hela skolan fick reda på det. Efter det hette jag inte längre Miss KYD. Jag hette TV SHOP. Vart jag än gick. Fördelen med att TV SHOP inte längre finns är att jag slipper höra den där jävla melodin. Tö-tö-tö-tö-TV.....SHOP!

Om någon kan bräcka det, be my guest.

Och om någon av mina gamla lärare eller den där coola tjejen som alltid blev vald till Lucia läser det här vill jag bara säga: förlåt.

Till min mamma vill jag säga: förlåt.

Till hon den där kompisen som jag springer på ibland på stan och som numera är som en främling vill jag säga: förlåt.

Till alla som läser det här vill jag säga: GE MIG EN KRAM FÖR FAAAN! UUUÄÄÄÄ!!!

söndag 11 februari 2007

Fullt normalt beteende.

Det finns stunder när jag tänker att den här bloggen bara är en kul grej, något att pyssla lite med när jag har en stund över. Och så finns det stunder när jag går in på Blogrankers och rankar mig själv från samtliga datorer i skolbiblioteket. Kul grej, min rumpa. Det är när jag loggat in på den femtioelfte datorn som jag brukar tänka: jeez... och gömma ansiktet i händerna. Sedan låter jag mig ledas ut av den snälla tanten i lånedisken.

Räkna till tio. Sedan ska datorn dö.

Efter noggranna överläggningar i duschen på SATS kom jag och Miss E fram till att mina finnar förmodligen beror på styrketräningen. Hormoner som frigörs i kroppen etc etc. Jag håller alltså sakta men säkert på att förvandlas till en man. Så. Håll utkik efter en liten rufsig karl med för trånga stövlar som springer runt på stan och sjunger "I am man" med en Whopper i ena handen och en marsipangris i andra. Och ett halsband gjort av fläskkotletter runt halsen. (Har inte alla män det?) Faktum är att jag ser fram emot att få snopp. Jag har redan tänkt ut en massa finfina namn. Faktiskt.

Annars har det inte hänt något särskilt i helgen. Jag köpte en klänning. Åt lite gammaldags vaniljglass. Kollade på 24. Åt lite mer gammaldags vaniljglass. Fick en livskris.
Hm. Det var väl allt.

Och nu när det är vetenskapligt (nåja) bevisat att mina eruhgfuaserhr finnar inte beror på chokladen kan jag ju frossa hejvilt. Moahahaha!

För att citera Miss E: Let the fun begin! :D

PS. Jag och tösen satt och finslipade på tösens cliffhanger. Poff! så blev skärmen plötsligt helt svart, datorn startades om var vänlig nog att upplysa oss om att ett allvarligt fel hade uppstått, men att allt nu var återställt. Förutom de saker som vi korkat nog inte sparat. Jag och tösen skrek raaaaah! unisont och rev ilsket sönder lite saker som låg i närheten.

Och låt mig även tillägga: Helvete!

Samt: Det står "interessant" i titeln till föregående inlägg. Dessutom var jag tvungen att slå upp hur "kotlett" stavas. Briljant.

lördag 10 februari 2007

Stör mig inte. Jag är upptagen med ett très interessant experiment

Borde koncentrera mig på fonetik.

Men det enda jag kan tänka på är om man kan svälja sin egen tunga.

Jag har försökt i snart tre kvart.

Det går inte.

En vandrande hög äckelpäckel

Jo, de där utslagen? Det var ju inte alls panikrelaterat.

Det var loppbett.

Raaah!

Jag hatar katter*.

Jag och mina fina ärr ser verkligen fram emot Beach 2007.

*Just nu.

Weeeee!

Tack Kanalisera! Mina kakor är borta och min Daily 90210 fungerar som den ska! Weeeeee!

fredag 9 februari 2007

Sluta jucka. Jag äter.

Saker jag inte vill se när jag äter middag:

Patrik Ekwall göra äckliga saker med tungan.

Patrik Ekwall göra märkliga saker med höften.

Det var allt.

Ja, jag tittade på Let's Dance ikväll. Ja, jag kommenterade det högt och ljudligt i soffan. Ja, jag fredagsmyser. Nej, jag har inte fått panikångest än. Ja, jag vräkte precis i mig en påse chips.

Så. Färdig.

Du vill ha mig. Joho.

Jag har alltid varit en väldigt osäker person. Det har blivit bättre med åren, men helt borta är den inte, osäkerheten. Vissa dagar går jag helt enkelt inte utanför dörren, bara för att jag känner mig så vidrig. Äcklig. Svullen. Ful. Den tenderar att synas i varenda liten rörelse jag gör. Fulheten.

Därför är det väldigt märkligt att jag, så fort någon av det motsatta könet så mycket som tittar på mig, får för mig att den människan vill ha mig. Är kär i mig. För att vi hade ögonkontakt i en halv sekund.

...

...

...

Hur stört är det???

Som när killen på gymmet, som alltid är där när jag är där, kollar på mig uppifrån och ner; att det skulle ha att göra med det faktum att jag har på mig för tok för tajta brallor, den tanken slår mig aldrig när jag står där. Allt jag kan tänka är: Stackars dig som inte kan få mig. Stackars, stackars dig.

Och sedan målar jag upp en massa knäppa scenarion i huvudet när jag sitter på vagnen på väg hem. Jag tänker inte gå in närmare på dessa, men let me tell ya - de är ganska uppfuckade. Ganska uppfuckade, indeed...

Jeez...

torsdag 8 februari 2007

The gal

Tösen, ja.

Det kommer en fortsättning.

Jag lovar.

Hellre lite guttaperka i munnen än tio i skogen.

Vad är det som sitter i en högst obekväm ställning, har en slang som hänger och dinglar i mungipan, en metallgrej som sticker rätt rätt upp ur munnen, en stor plastduk fastspänd över halva ansiktet och saliv som rinner nerför halsen?

Vad är det som stapplar hem, trillar en gång på vägen och kräks när det kommer hem?

Vad är det som sitter i soffan och glor på Förkväll i brist på annat, petar på sitt bedövade ansikte och grinar av hunger eftersom det enda matliknande som intagits under dagen var en äcklig tallrik Bran Flakes till frukost?

Vad är det som till slut, galen av hunger, försöker äta currygryta med halv ansiktsförlamning? Sittandes i sin vita soffa?

Vad är det som är x antal tusen kronor fattigare? Och har en tandläkare som inte använder handskar?

Den som gissar rätt först vinner en rotfyllning. Så. Gissa iväg!

onsdag 7 februari 2007

I Am Man - Burger King

Manthem

För mer info se ovan...

På Burger Kings huvudkontor i USA sitter Bob. Bob är Burger Kings idéspruta. Han har eget kontor. Eget skrivbord. Till och med en alldeles egen, hyfsat snygg, sekreterare.
Bob har haft lite idétorka på sista tiden, vilket börjat oroa högsta chefen på Burger King. Högsta chefen på Burger King heter också Bob. Faktum är att alla som jobbar på Burger King heter Bob. Till och med kvinnorna. Det blir liksom enklare så.
Bob the Idésprutas telefon ringer.
- Hallå? svarar Bob.
- Hallå Bob! dånar Bob the Idésprutas chef. Hur går det? Har du kommit på någon ny braig reklam?
- Hm. Reklam? Jorå. Visst har jag det... mumlar Bob the Idéspruta och fingrar nervöst på sin slips.
- Bra. Faxa över dina idéer på studs. Tack och hej.
- Öh... mumlar Bob the Idéspruta och känner hur han blir alldeles kall inombords eftersom han inte har några idéer. Inte en endaste liten sketen idé. Han börjar få panik och vankar fram och tillbaks på sitt kontor. Helvete, tänker han (fast på engelska). Helvetehelvetehelvete. Vad ska jag göra nu? Va? Jag är fuckad. Totalt f u c k a d. Aaaaarrrggghhh....
Plötsligt får han en snilleblixt. En idé så strålande att han tjoar till av lycka. Jäklar vilken superduperbraig grej!
Åh, Bob! tänker han förnöjsamt. Du är bäst. Bästbästbäst! Who's the man? Va? Jag hör inte! WHO'S THE MAAAAN! BOB! BOB! BOB! WEEEEEEE!
Och så börjar han dansa omkring på kontoret medan han fäktar vilt med armarna.

När Bobs chef läser Bobs fax blir han också alldeles till sig och börjar dansa vilt av lycka. Han befodrar Bob på fläcken, ger honom en saftig löneförhöjning och en snyggare sekreterare.

Bobs fax:

Vi tar den gamla feministdängan I am woman, mer känd som "feminst anthem", byter ut texten och döper om den till... taaaa-daaaa!!! MANTHEM!

Vi tar en stor, stark man och låter honom sjunga hur patetiskt det är med quiche och sallad. Fy fan för quiche och sallad. Tvi, tvt, tvi!

Vi låter några hundra män tåga i gemensam trupp mot Burger King, skrikandes "I will eat this meat*". Sedan låter vi männen befria en stackars förtryckt familjepappa (som till skillnad från de andra männen är lite småknubbig - han är ju trots allt familjefar), trycka en dubbel Whopper i näven på honom och knuffa ner hans mini-van från en bro. Mini-vans står för allt som är ont här i världen. Destroy it! Låt det vara underförstått att mannens familj fortfarande sitter i bilen. Nu kan han äta hur många hamburgare han vill. Inga mer kedjor. Briljant.

Nedanför bron låter vi ett tvåhundrakilos muskelpaket dra en långtradare efter sig för att symbolisera... tja, jag vet inte riktigt vad det ska symbolisera, men skit samma. Det ser i alla fall häftigt ut. Och så ställer vi en lättklädd tjej framför honom som lockar med en Whopper. Ju fler Whoppers vi kan slänga in på en minut, desto bättre. Det hade ju varit kanon om vi kunde slänga in lite skyltar också - skyltar med texten "eat this meat".

Sedan slänger vi in ett par hejaklacksledare i rosa minikjolar och en snubbe som bränner sina kallingar. Och en mimare**. Bara för att.

Slutsats:
Folk som läser in saker i reklam är dumma i huvudet. Det fattar väl alla att det bara är skämt? Till och med feminsterna måste väl fatta? Och om de inte fattar så är det bara för att de inte har någon penis och är mindre intelligenta. Så det så.

M v h

Bob Bobbetibob
Reklamavdelningen Burger King
Hamburger City, U.S

*En djupare freudiansk tolkning, någon?
** Cirka 25 sekunder in i reklamen - håll utkik efter ett vitt ansikte.

tisdag 6 februari 2007

För att inte tala om uppföljaren.

Vissa kvällar kan jag bli helt toksugen på att se actionfilm. Jag vet inte varför. Mycket märkligt.

Men att den enkla frasen:

"Jag är lite sugen på att se Rovdjuret"

kunde tolkas på så många (två) sätt - det hade jag aldrig kunnat ana.

Nuförtiden är det inte helt ovanligt att diskussionerna här hemma urartar totalt.

- Alltså, en film hade ju inte varit helt fel...
- Visst, vilken då?
- Vet inte. Vad sägs om en Arnoldfilm?
- Mmm... Visst. Vilken?
- Total Recall?
- Tyvärr. Den har vi inte. Men du kan få se på Rovdjuret. *vrålar av skratt*

Ha Ha Frickin' Ha.

Humor, ja.

Erkänn att du inte läst en enda. Du googlade allihop. Erkänn!

Lina bad mig lista fem böcker som jag läst och som jag önskar att jag kunde läsa igen för allra första gången. Here goes:

1 Livet framför sig - Émile Ajar (Gary Romain)
En av de första böcker jag läste när jag började plugga franska. Den handlar om den lille föräldralöse, muslimske pojken Momo och hans kärlek till Madame Rosa, en äldre judisk kvinna som tar hand om barn till prostituerade. Det handlar om medmänsklighet och kärlek, allt berättat ur ett barns okomplicerade perspektiv. Man skrattar, gråter, förundras och skrattar lite till. Och gråter ännu mer. Och då gråter jag sällan. Jag älskar den här boken... Finns även som film med underbara Simone Signoret i rollen som Madame Rosa.

2 Den lille prinsen - Antoine de Saint Exupéry
Ännu en bok jag läst i samband med franskan. Jag kan stora delar av den utantill. Om inte allt.
Berättaren befinner sig i Saharaöknen, där han blivit tvungen att landa efter problem med sitt flygplan, och möter där helt oväntat en liten pojke - den lille prinsen - och får ta av hans fantastiska historia. Det som till en början framstår som en berättelse för barn, förvandlas till en filosofisk resa där temat är allt från liv och död till kärlek och vänskap. Att skriva att jag skulle vilja läsa den här boken för allra första gången igen går egentligen inte. Jag upptäcker något nytt varje gång jag öppnar den. Helt otroligt.

3 A Clockwork Orange - Anthony Burgess
Det börjar med att vi lär känna Alex som tillsammans med sina polare drar runt på gatorna nattetid och begår brott för nöjes skull. Förråd av sagda polare, fälls han senare för mord och blir försökskanin i ett extremt rehabiliteringsprogram som garanterar att brottslingar inte trillar dit igen. Språket i sig är skäl nog att läsa den här boken.

4 Så går en dag från vårt liv och kommer aldrig åter - Jonas Gardell
Inte Gardells bästa, men jag tycker väldigt mycket om den här boken eftersom jag känner igen så mycket av mig själv i hans karaktärer. För att citera baksidan: Livet går ut på att leta så långt bak i mjölkdisken som möjligt för att hitta en förpackning med en dag bättre bästföre-datum, och då har man överlistat den lokala Ica-handlaren. Allt medan jorden snurrar och scenen sakta men obönhörligt vrider sig runt, så att de som nu står i ljuset alldeles snart är i skuggan igen.

5 Hemma hos Martina - Martina Haag
Jag har aldrig skrattat så mycket som när jag läste om garderoben Mariah Carey. Allvarligt.

Så, Miss E? Vilka böcker vill du läsa igen för allra första gången?
Jag är förmodligen sist i bloggvärlden med att ta tag i den här listan. Om det finns någon som är sugen är det bara att sätta igång.

måndag 5 februari 2007

Jag är inte förstoppad. Jag ser ut så här.

Låt mig bara förtydliga en sak apropå det där lilla inlägget (scrolla) om att jag köper strumpor istället för sexiga underkläder eftersom det är mer praktiskt. Det var någon som hade svårt med min jämförelse. För det första köper jag aldrig tubsockor. Jag är allergisk mot tubsockor. Speciellt vita. Och tydligen smittar det av sig, eftersom den enda som köper tubsockor i det här hemmet (och nu pratar jag inte om min katt) aldrig använder sagda tubsockor själv, utan snor mina fina, apdyra strumpor. Raaah! Jag har heller inte för vana att knö in tubsockor i rumpan. Eller rumpan i tubsockor. Jag har visserligen aldrig försökt, men jag kan tänka mig att det förmodligen är skönare att knalla runt med tubsockor i ändan än i ett par stringtrosor. For real.

Jag köper strumpor eftersom jag använder strumpor varje dag. Jag använder sällan sexiga underkläder. De åker ju ändå bara av. Det är väl lika bra att näcka med en gång. Med det inte sagt att jag inte äger några. För det gör jag. För sakens skull. Det är som med brandlarm. De är bra att ha när det väl börjar brinna. Nu har jag i och för sig inget brandlarm. Och det där var en väldigt konstig jämförelse. Hm.

Och det där med romantik. Jag tror inte att jag har någon vettig definition på vad romantik egentligen är. Men jag kom hem till ett kliniskt rent hem och lagad mat idag, vilket är mer än vad Mister X brukar komma hem till efter en hård dag på jobbet. Han brukar mötas av en slightly kutruggig, rufsig liten gestalt som sitter och bloggar och mumlar något i stil med: hejhejhurvardetpåjobbetåhjustdetmatenharjagjuglömtfasenocksåvadärklockan?

Jag kissar med öppen dörr eftersom jag har toalettskräck. Låt oss kalla det... terapi. Och med toalettskräck menas: vår toalett är så liten att jag tokvägrar gå när Mister X är hemma. Inte toalettskräck som i: jag är rädd för den stora vita stolen. Och då är jag ändå allt annat än pryd. Vi har raptävlingar här hemma, for pete's sake. Men när det gäller de där behoven som varenda jäkel har och de där sakerna som varenda jäkel gör* skulle jag behöva lägga mig ner på en fin liten soffa hos en väldigt dyr liten doktor och låta mig tokanalyseras för, seriously - jag behöver hjälp. Big time. Offentliga toaletter ska vi inte ens tala om. Oh, the humanity... Jag är allergisk mot offentliga toaletter. Speciellt sådana där bås. Arrrghh.. Jag. Hatar. Bås. Ryyyys...
Det är ett under att jag inte blivit apförstoppad under de sex år som jag har varit tillsammans med min nuvarande kille. Hur jag och min mage överlevt de senaste sex åren? Jag säger att jag ska duscha. (skrattpaus) Jag vet inte vad som är roligast. Det faktum att han inte en enda gång under sex års tid undrat varför jag duschar så jävla ofta eller det faktum att jag är är helt koko.

Och nu kära vänner, efter att jag berättat allt det här, måste jag tyvärr döda er.

*Bajsbajsbajsbajsbajs - jag kan i alla fall skriva det.

söndag 4 februari 2007

Dorothy Light

Maskeraden? Väldigt kul. Tyvärr var jag inte på det bästa av humör, men det börjar ge sig. Sakta men säkert. Jag vill inte lägga ut Miss E's underbara Cruella De Ville-outfit utan tillstånd, men jag bjussar på några av mig själv som Dorothy i Trollkarlen från Oz. Jag hade ingen förklädesklänning, så jag gick som en slightly pornografisk version. Och jag hade ingen hund, så jag tog en nalle. Släng in ett par flätor och ett par röda snören från en gammal julkrans och voilà! Nästan som en tysk porrfilm. Bara ett par ölstop som fattas.

Och de där skorna var friggin' murder att gå omkring i. Det enda som var kvar av mina fötter när jag kom hem var två blodiga stumpar. Ooooo... The pain... The pain...




lördag 3 februari 2007

Hmmm

Alltså. När kan man säga att romantiken är officiellt död i ett förhållande?

Är det när man kissar med öppen dörr eller när man istället för sexiga underkläder köper ett sex-pack strumpor eftersom det är mer praktiskt?

Sug på den en stund.

Daily 90210

Skit-Blogger vägrar låta mig ändra min Daily 90210. Jäkligt frustrerande. Jag lägger upp dagens bild här istället. Jag är fortfarande väldigt inte rolig. Hm. Låt oss hoppas att kvällens maskerad råder bot på det.


"You're totally losing it! Man, this shit just gets better and better..."

fredag 2 februari 2007

Veckans panikattack

Jag lovade mig själv för x antal år sedan att jag aldrig skulle bli en fredagsmysare. Eller en sådan som såg helgen som en tidpunkt då jag ska "ta det lugnt". Jag menar, ta det det lugnt? Jag tar det lugnt hela veckan. Mitt liv kan inte bli lugnare. Det är så friggin' händelselöst att jag förmodligen kommer få hitta på saker att skriva om här om det inte händer något snart. Om jag tog det lugnare skulle jag vara död.

Jag fredagsmyspyser (jag har oh, så svårt för det ordet) visserligen, men det bubblar liksom upp någon slags panik inombords när jag sitter där. Kan inte svara på varför. Jag menar, det finns ju värre saker. Helt klart. Att sitta här och klaga på mysiga hemmakvällar när det finns människor som har det fruktansvärt eller som bara är allmänt olyckliga och ensamma känns ju inte lite sunkigt. Men om jag skulle hålla på och jämföra mig med andra hela tiden skulle jag ju aldrig kunna klaga. Och hur kul är det?

Jag har aldrig varit någon nattklubb...are. Jag är inte ens säker på att man säger nattklubb längre. Och jag kan för mitt liv inte se det roliga i att betala dyra pengar för att stå i helveteslånga köer, hänga in sin jacka (mer pengar) som någon sen har snott, dricka snuskigt dyra drinkar och hoppa upp och ner på ett dansgolv till tokhög musik medan det säger tjipp-tjipp under skorna eftersom någon har smashat sönder sitt ölglas på golvet. Och sedan missa sista bussen. Men jag är ingen fredagsmyspysare heller. Jag vet inte riktigt vad jag vill. Jag kan ge mig den på att det är alla undertryckta känslor som bubblar upp i form av panikattacker och utslag. Som gör att jag blir smått illamående när jag sitter i soffan och kollar på Let's Dance när jag skulle kunna kuska jorden runt*.

Så. Det var veckans ångestattack. Jag får sådana ibland. Sist jag fick det drog jag iväg till Paris och stannade där i några månader. Vem vet vad som händer nästa gång.

Fasen. Måste sluta lyssna på Sjumilakliv på repeat. Gör inte saken bättre. Alls.

(Det tog nästan 2 timmar innan jag vågade klicka på "publish". Jag vill inte vara en klagomaja. Jag vill vara rolig. Men jag känner mig väldigt inte rolig just nu. Sorry. Kanske imorgon...)

*Och bla bla bla pengar och bla bla bla

Woo me

Jag kan fortfarande inte komma in på varken min eller andras bloggar (men blogg.se är inga problem). Jag kan logga in, men inte se det jag postat. Eller era kommentarer. Scheisse... Det fungerar bara ibland. :( Det verkar vara min dator som krånglar, eftersom jag kommer in utan några som helst problem när jag är i skolan. Gaaah!

Dessutom har jag fått utslag över halva kroppen* och freakade loss totalt efter ha googlat på "utslag". Aaarrrghh... Man ska INTE googla på "utslag". Eller saker som har med sjukdomar att göra ÖVERHUVUDTAGET. Aldrig. Någonsin. Eller sitta och läsa FASS för skojs skull. Ever.
Nu bär det iväg till akutmottagningen. Festligt värre. Hälften av utslagen sitter på ena skinkan. Oh, wooo me! Woo! Woo! WOOOOO! Kan lika gärna löpa linan ut och dra mig mina skabbigaste tanttrosor så läkarna får sig ett gott skratt så här på fredagseftermiddagen. De kan de behöva, de förstoppade stackarna.

Förresten. Fick precis veta var jag ligger på den moraliska skalan. Intressant. Väldigt intressant. Jag visste väl att jag skulle brinna i helvetet. Jag visste det! Efter att ha gjort testet såg jag att jag fått 240. Kollade vad som stod på 240. Oj, tänkte jag. Jag hade ingen aning om att jag var så kristen. Där ser man. Sedan såg jag att det stod - 240.

"På den yttersta dagen kommer Satan att välkomna dig med öppna armar och det är först då du kommer att förstå att du har valt fel Herre. Vi ber för dig och om du vill försöka att förändra ditt syndiga leverne så är du hjärtligt välkommen att kontakta oss."

Jag har hört att de ska ha riktigt smarriga marsipangrisar i helvetet. Och kalasgoda semlor. Och att man får sin alldeles egna slush puppie-maskin. I valfri smak.

Neat.

*Och VARFÖR berättar jag det? Ingen aning. Sympati, kanske? Förmodligen. Så är det nog. Hm.

torsdag 1 februari 2007

Lista

Antal gånger jag svurit idag: Inga! Framsteg
Antal mumifierade spindlar jag hittat hemma idag: 1. Och jag vill inte ens tänka på vad man hittar om man skulle börja lyfta på saker och ting. Ryyyys.
Antal gånger killen bakom mig i klassrummet satt och knäckte med sina fingrar: Jävligt många.
Antal sparkar jag ville ge honom i skrevet: Väldigt många. SLUTA KNÄCKA DINA FINGRAR DIN IDIOT!!! ANNARS KNÄCKER JAG DE ÅT DIG! AAAAAAAAA!
Antal semlor idag: Noll. Men dagen har bara börjat.
Antal gånger jag mentalt påminde mig själv imorse om att ta med och lämna tillbaka den där boken som redan är jättejättejätteförsenad till biblioteket: Så många gånger att jag till slut tappade räkningen.
Antal svordomar jag formulerade i huvudet när jag satt på vagnen utan bok: Oh, så många. 115. Minst.
Antal kronor jag har i böter: Låt oss inte ens gå där. Oooooo... Jag har faktiskt böcker hemma vars lånetid gick ut i augusti 1992. Biblioteket i fråga har lyckligtvis stängt igen. Undrar varför?
Antal gånger min mage kurrat under tiden jag skrivit detta: 23
Antal blickar jag får från folk runt omkring som inte tror att ljuden kommer från min mage: Många. Oy! Jag är hungrig - inte gasig! Sluta stirra!