Manthem

För mer info se ovan...

På Burger Kings huvudkontor i USA sitter Bob. Bob är Burger Kings idéspruta. Han har eget kontor. Eget skrivbord. Till och med en alldeles egen, hyfsat snygg, sekreterare.
Bob har haft lite idétorka på sista tiden, vilket börjat oroa högsta chefen på Burger King. Högsta chefen på Burger King heter också Bob. Faktum är att alla som jobbar på Burger King heter Bob. Till och med kvinnorna. Det blir liksom enklare så.
Bob the Idésprutas telefon ringer.
- Hallå? svarar Bob.
- Hallå Bob! dånar Bob the Idésprutas chef. Hur går det? Har du kommit på någon ny braig reklam?
- Hm. Reklam? Jorå. Visst har jag det... mumlar Bob the Idéspruta och fingrar nervöst på sin slips.
- Bra. Faxa över dina idéer på studs. Tack och hej.
- Öh... mumlar Bob the Idéspruta och känner hur han blir alldeles kall inombords eftersom han inte har några idéer. Inte en endaste liten sketen idé. Han börjar få panik och vankar fram och tillbaks på sitt kontor. Helvete, tänker han (fast på engelska). Helvetehelvetehelvete. Vad ska jag göra nu? Va? Jag är fuckad. Totalt f u c k a d. Aaaaarrrggghhh....
Plötsligt får han en snilleblixt. En idé så strålande att han tjoar till av lycka. Jäklar vilken superduperbraig grej!
Åh, Bob! tänker han förnöjsamt. Du är bäst. Bästbästbäst! Who's the man? Va? Jag hör inte! WHO'S THE MAAAAN! BOB! BOB! BOB! WEEEEEEE!
Och så börjar han dansa omkring på kontoret medan han fäktar vilt med armarna.

När Bobs chef läser Bobs fax blir han också alldeles till sig och börjar dansa vilt av lycka. Han befodrar Bob på fläcken, ger honom en saftig löneförhöjning och en snyggare sekreterare.

Bobs fax:

Vi tar den gamla feministdängan I am woman, mer känd som "feminst anthem", byter ut texten och döper om den till... taaaa-daaaa!!! MANTHEM!

Vi tar en stor, stark man och låter honom sjunga hur patetiskt det är med quiche och sallad. Fy fan för quiche och sallad. Tvi, tvt, tvi!

Vi låter några hundra män tåga i gemensam trupp mot Burger King, skrikandes "I will eat this meat*". Sedan låter vi männen befria en stackars förtryckt familjepappa (som till skillnad från de andra männen är lite småknubbig - han är ju trots allt familjefar), trycka en dubbel Whopper i näven på honom och knuffa ner hans mini-van från en bro. Mini-vans står för allt som är ont här i världen. Destroy it! Låt det vara underförstått att mannens familj fortfarande sitter i bilen. Nu kan han äta hur många hamburgare han vill. Inga mer kedjor. Briljant.

Nedanför bron låter vi ett tvåhundrakilos muskelpaket dra en långtradare efter sig för att symbolisera... tja, jag vet inte riktigt vad det ska symbolisera, men skit samma. Det ser i alla fall häftigt ut. Och så ställer vi en lättklädd tjej framför honom som lockar med en Whopper. Ju fler Whoppers vi kan slänga in på en minut, desto bättre. Det hade ju varit kanon om vi kunde slänga in lite skyltar också - skyltar med texten "eat this meat".

Sedan slänger vi in ett par hejaklacksledare i rosa minikjolar och en snubbe som bränner sina kallingar. Och en mimare**. Bara för att.

Slutsats:
Folk som läser in saker i reklam är dumma i huvudet. Det fattar väl alla att det bara är skämt? Till och med feminsterna måste väl fatta? Och om de inte fattar så är det bara för att de inte har någon penis och är mindre intelligenta. Så det så.

M v h

Bob Bobbetibob
Reklamavdelningen Burger King
Hamburger City, U.S

*En djupare freudiansk tolkning, någon?
** Cirka 25 sekunder in i reklamen - håll utkik efter ett vitt ansikte.