fredag 21 mars 2008

onsdag 12 mars 2008

Jo, Moooomin....

Jag läste precis ut Mark Levengoods fina Sucka mitt hjärta, men brist dock ej. Jag älskade den, men hade lite svårt för att bestämma mig vilken slags berättarröst jag skulle använda mig av när jag läste. Varje gång jag läser en bok använder jag mig av en specifik röst, en röst som jag tycker passar bra till just den boken. Jag älskar Mark och hans finlandssvenska och det kändes lite som att slakta den fina texten när jag läste på ren svenska. Så jag ansträngde mig allt vad jag kunde och plöjde igenom Sucka mitt hjärta... med finsk brytning i skallen. Och nu kan jag liksom inte bli av med den där finska brytningen. Jag pratar som jag alltid har gjort, men jag kan inte släppa det finlandssvenska tänkeriet.

Hjälp.
Jag låter som Mumin i huvudet.

Jahaja

Jaha. Ja, det råder ju lite stiltje här. Vad kan jag säga. Jag har nog ingen bra ursäkt. Jag har i och för sig inte bredband för tillfället, men ska jag vara helt brutalt ärlig har jag nog tröttnat pyttelitegranna på att plita ner nonsens här och funderar starkt på att lägga ner. Men om det finns någon liten stackare där ute som vill att jag ska fortsätta, som inte överlever om jag inte fortsätter, som hoppar från Turning Torso eller Tjörnbron (eller något annat högt) om jag inte skriver fler inlägg - ja, då får jag väl helt enkelt stanna. Jag vill ju inte vara orsaken till någons onda bråda död. Då skulle jag bli väldigt ledsen. Så om du finns där ute, du tjörnbo som inte kan överleva utan mig - hör av dig. I så fall fortsätter jag. För din skull. Annars är nog detta tack och adjö och jag är inte alls i behov av fina komplimanger och åååååh, sluuuta inte blogga!
Eller. Kanske lite ändå.

fredag 7 mars 2008

Jag är fullt normal

Ibland när jag går på stan eller står och väntar på spårvagnen kan jag få för mig att någon gräver i min väska. Rotar runt efter min plånbok. Jag kan riktigt känna hur någon riktigt stökar omkring där inne. Jag ser förmodligen rätt bisarr ut där jag står och krampaktigt håller i min stackars väska och flackar med blicken, övertygad om att jag blir rånad. Ibland känner jag mig så... gammal.

Dumma

Världarnas Krig.
2 timmar som jag aldrig får tillbaka.
Aldrig.
Och så ba dog sonen och ba kom tillbaka sådär poff ba och alla rymdvarelserna typ dog och sedan var det typ... slut.
Eh.

Avrunda kvällen med blodsplatter

Igår sträckläste jag Linda Olssons Nu vill jag sjunga dig milda sånger och grät som en tok för att den var så fin, så fin (läs den läs den läs den). Idag har jag sträckläst Johanna Thydells I taket lyser stjärnorna (läs den läs den läs den) och gråtit ännu mer. Efter allt det där lipandet kände jag att jag behövde rycka upp mig lite. Så jag gick och kollade på Rambo. Nu är jag uppryckt värre.

lördag 1 mars 2008

Ryktet om min död är betydligt överdrivet

Jag tror att det är läge att uppdatera lite.
Jag har flera fullständigt godtagbara förklaringar till varför jag varit frånvarande så länge.

Jag blev bortförd av rymdvarelser och utsatt för allsköns tester i allsköns kroppsöppningar.

Jag blev uppäten av en illasinnad alligator.

Jag har legat i koma i två veckor.

Jag upptäckte hur oroväckande enkelt det är att göra egna jell-o-shots. Svårt att skriva inlägg när man knappt ser handen framför sig.


Jag drabbades av insikten att jag bara skriver blaj och beslöt mig för at lägga ner allt vad bloggande heter.

Jag har inte haft tillgång till dator.

Jag har jobbat som en tok.

Jag har pluggat som en tok.

Jag har flyttstädat som en tok.


Välj ett eller flera alternativ.