söndag 18 mars 2007

Jag skriker igen

De positiva sakerna i mitt förhållande kommer aldrig riktigt fram här. Det finns en orsak till det. Det är rätt tråkigt att skriva om pluttenuttiga saker. Det är inte riktigt min grej. Det finns bra saker. Väldigt många bra saker. Jag har bara valt att behålla de sakerna för mig själv.

Jag hatar att göra så här; gå i försvarsställning bara för att jag ser att någon kommenterat det jag skrivit med: tack gode gud att jag är singel/när jag läste det där insåg jag hur skönt det är att bo ensam.

Jag blir förbannad när jag läser sådana kommentarer. Jag vill ta bort kommentarsfunktionen när jag ser sådana kommentarer. Jag vill berätta för hela världen hur jävla bra det är att vara tillsammans med någon och hur jävla lycklig jag är när jag ser sådana kommentarer. Ingen får klanka ner på mitt förhållande. Ingen. Bara jag. Ingen annan. Jag vill inte höra hur skönt det är att vara singel.

Sedan blir jag förbannad på mig själv som blir förbannad över något så... dumt. För det är ju ingen som klankar ner på något. Egentligen. Om jag som utomstående singel hade läst det jag skrivit hade jag förmodligen kissat ner mig av rädsla. Och gått i kloster. Shit. Ibland skrämmer jag till och med upp mig själv när jag korrläser mina inlägg.

Ska sanningen fram så skriver jag vissa saker för att jag mår dåligt. Just då. När jag skriver. Då vill jag också vara singel. Just då. Då skulle jag bara ha mig själv att tänka på. Då skulle jag kunna sitta med min fikiva laptop uppbullad på en kudde framför mig i sängen och skriva blogginlägg dagarna i ända - utan att någon ställde sig i dörröppningen och skakade på huvudet. Utan att behöva höra knattrandet av tv-spelskontrollen i vardagsrummet.
Min bild av singellivet är fruktansvärt färgad av all chick-lit (jag hatar det ordet) jag läst och av alla filmer/serier jag sett. Därför undviker jag den hyllan i bokhandeln och är rätt glad över att jag bara har tre kanaler där det mest spännande som finns att se är Let's Dance och värdering av gamla ruttna allmogeskåp. Man kan säkert tokanalysera allt det här och komma fram till att en person som är säker på sina känslor samt vet vad hon vill inte låter sig påverkas av någon jäkla tv-serie eller av böcker hon läser. Jag är säker på mina känslor. Men jag kan inte låta bli att fundera på hur det skulle kunna ha varit.

Ska sanningen fram skulle jag väldigt gärna vilja veta hur det är att bo ensam. Bo själv. Jag har aldrig gjort det någon längre stund. I mitt huvud ter det sig väldigt exotiskt, även om det kanske inte är det. Man skulle kunna säga att jag både vill ha kakan och äta den. Jag gillar kakor - oh, så mycket. Och jag älskar min pojkvän - oh, så mycket. Det är därför det blir många schizoliknande inlägg här. För att jag inte vet vad jag vill. Nu är det bra. Imorgon är det piss. I övermorgon är det kanske ännu värre och på onsdag har det gått över helt. Med det inte sagt att jag är olycklig. Jag är bara väldigt neurotisk och skulle behöva bitchslappas upp tills jag vaknar och inser att jag tänker på tok för mycket. Jag velar på tok för mycket. Gräset är inte grönt på andra sidan; det liksom lyser i neon och vrålar: det är mycket bättre här. Komsi komsi.

Dessutom har jag mens. Jag hänvisar till det om någon undrar varför jag beter mig så underligt. Mens och fullmåne. Även om det är strålande solsken.

Och jag ångrar redan det här inlägget. Fan.

20 kommentarer:

Mel sa...

Jag bor ensam så när du läser min blogg lär du ju få en bild av hur det är. Möglig leverpastej, diskriminerad av matindustrin och ingen som säger god morgon förns man kliver in på jobbet...

Anonym sa...

Tja, man funderar alltid, själv har jag alltid varit singel och då menar jag alltid. Men nu är det ändring sedan ett och ett halvt år tillbaka är vi (jag och han) ett par och även sambos. Å, jag älskar det, värsta lyckoträffen, men om man pratar med någon är det ju ändå bara allt man retar sig på som kommer fram. Att han aldrig ringer när han är bortrest, slänger sina kläder överallt, öppnar alla skåpen i köket när han är på jakt efter ett glas, ja ni vet...
Just nu är jag inne i en fas där jag inser att det här är på riktigt, snart kommer villan och ungarna. Är det verkligen vad jag vill?
Fast skit vad jag älskar honom :)

Kanalisera sa...

Det är skönt att vara två. Ur ett mjukt perspektiv är det fantastiskt att få vara nära någon man tycker om och ur ett mer krasst ekonomiskt politiskt perspektiv är hela det västerländska samhället uppbyggt kring tvåsamhet, det är skönt att slippa sticka ut. Men det är klart att man kikar på andra sidan staketet och funderar. Och visst är det härligt att hänga i gäng och dejta och sms:a och hoppas och bli förälskad. Men kanske inte i längden, för det är ju också något man gör i väntan på att få vara två i ett längre perspektiv.

Men oavsett om man är en eller två är det alltid sunt att fundera på det, vad man har, vad man haft och vad man vill ha och kan få. Perspektiv och klarsyn, även om det är svårt.

Missy sa...

Jag håller med du: Ibland är allt bra och ibland är det dåligt, men ingen ska komma här och tro att de vet hur det ska vara för det vet jag bäst själv. Så det så ;)

henover sa...

Bloggen är ju bara en liten del av personen bakom och det har jag alltid i bakhuvudet när jag läser :)

Anonym sa...

Jag tycker allt att du har haft en härlig distans till ditt förhållande. Givetvis har du inte berättat allt - det "negativa" har ju mycket högre underhållningsvärde. För mig är det rätt uppenbart att det måste vara ett starkt och tryggt förhållande, annars skulle du väl inte skrivit om det så? Keep on going!

dddd sa...

Mel: Hahahaha! Jävla leverpastej. Min var möglig imorse. Det är bara jag som äter leverpastej i det här hemmet. Fuck. Ska vi klaga tillsammans?
J: Jag beundrar det där. Själv vågar jag inte tänka så långt. Och då har det ändå gått sex år. Men, som sagt. Jag är ju lite... speciell.
Kanalisera: Faktiskt. Det är jäkligt svårt...
Missy: Touché. :)
Malin: Bra. :)
Sara: Tack ska du ha. Jag behövde höra det där. :)

Anonym sa...

jag läser inte det du skriver som nåt neggo om din karl, men jag är å andra sidan grövre ändå när det t ex kommer till mina ungar, o detta trots att jag också älskar dem till döds. det är bara lite säkerhetsventil, lite tryckutjämning, som de säkert har mer glädje av än att man tog ut det på dem, om det nu måste ut nånstans. du får väl brasklappa om det i fortsättningen, att Det här skriver jag för att inte vara så mkt gnällkärring hemma, men jag vill inte höra att jag är världens bästa singellivsreklamen thank you very much.

det är helt klassiskt att man vill få klaga men sen vill försvara när nån håller med, känn dig normal alltså.

vad säger du om det jag säger om min man i mitt skrivande förresten? låter det som jag hellre vore ogift? knappast väl?

Mary Lady Luck sa...

När man varit tillsammans så länge som sex år är det klart att det ibland suger piss för att vara peachy nästa vecka, men jag för min egen del tror jag att singellivet är olika bra för olika typer av människor. Jag är helt klart en sambotjej, vilket inte innebär att jag inte hoppar höjhopp av lycka ibland när E ska ha spel-maraton med de andra alfa-hannarna så jag får en egen helg. Då är det alltid kul första dagen, sen undrar jag när min kompis ska komma hem till mig igen :)

Klart att du funderar över gräset på andra sidan ibland, det gör nog alla som glömt bort hur gräs under fötterna egentligen kändes, hur var det egentligen att bara ha sig själv att ta hänsyn till och allt det där andra som man väljer bort när man ska vara två. Å, nu börjar jag svamla så jag lägger av. Men erkänn, med Al Pacino som pojkvän kan inget gräs i världen mäta sig!!

pärlbesatt sa...
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
Anonym sa...

jag skrev nåt om Frödinges senaste knäpptilltag med att döpa en 115-grammares ostkaka till portionsbit när det redan finns i form av 300-grammarn, men den försvann!!

:)

Mel sa...

Miss KYD, ja vi klagar!! Jag vill kunna köpa leverpastej i små portionsförpackningar som man kan göra med margarin och sådana där marmelade och sylt paket man får på flygplan!

Jonna sa...

Dear MsKYD!

Jag blir alltid jätteglad av din blogg och du får mig att inse hur mycket jag tycker om min sambo. Jag säger som du. Jag gillar kakor. Och glass. Och godis. Och jag tycker hemskt mycket om min sambo som tycker om mig. :)
Tycker du verkar ha en mycket sund inställning till ditt förhållande och för att hålla med föregående talare så är det klart att det är roligare att läsa/skriva om det man retar sig på istället för allt som är rosenrött. Hur stort underhållningsvärde har det? :)
Du är himla bra!

dddd sa...

Vajlan: Det är precis så jag känner. Singellivsreklam - du träffade mitt i prick. Och det vill jag liksom inte vara. Vad säger du om ostkakan, förresten? Det tilltaget har jag missat helt. Shit - jag måste kika in i ostkakedisken snart. Jag har inte käkat det på länge.
Mary: Jag är nog också en sambotjej, precis som du. Det är bara det att jag inte vill inse det. Jag får panik bara av att tänka så. Mitt problem är att jag tror att det finns så sabla mycket där ute (där ute som i: världen, livet) som måste utforskas. Jag kan liksom inte få in i mitt huvud att man kan utforska och uppleva de sakerna tillsammans med någon. Det är något jag måste lära mig - annars kommer jag förlora något väldigt värdefullt och det vill jag inte. Att skriva av mig här är ren och skär terapi. Jag mår så himla mycket bättre bara av att läsa alla fina kommentarer. Det finns folk som förstår. Det är jäkligt skönt. Och jag håller fullständigt med om den där biten du nämnde om att få vara för sig själv. Jag får dåligt samvete när jag är är ensam och tycker att det är döskönt. Men efter ett tag kommer ju saknanden. Antar att det är ett tecken på att jag egentligen inte är så onormal.
Mel: Vi får väl skriva någotbrev eller nå't. Hur fasen formulerar man det? Eller ska man ta och marschera upp till Pastejköket eller vad de nu heter med ett gäng mögliga burkar och börja gorma högt? Hm...
Jonna: Nej, det har inte lika stort underhållningsvärde. Jag håller med. Och tack så hemskt mycket. :)

Missy sa...

Fasen... jag gillade din första rubrik bättre. Den fick mig att skratta ju! Varför försvann den? Nååååå?

Anonym sa...

Åh god my od vad jag känner igen mig i det där, sambo sedan många år tillbaka. Älskar min pojkvän mest av allt, men klart man tänker what if, annars hade man inte varit en (tänkande) människa. Kram! /Anna

Anonym sa...

Ett samboförhållande som funkar är underbart. Att vara ickedesperat singel kan vara underbart.

Men livet är aldrig helt perfekt ur alla synvinklar hela tiden. Det hör liksom till att irritera sig. En kort stund. Ibland.

dddd sa...

Missy: Mja, jag tyckte den var lite sådär, hahaaha! Så jag bytte.
Anna: Precis. Skönt att höra att jag inte är ensam. :)
Maria: Jag antar det. Jag måste bara sluta fundera så mycket. Det är inte hälsosamt för mig. :P

Fröken Lund sa...

Såja. Det är mycket skönare när man får släppa ut sina tankar på grönbete.

Jag hoppas att jag aldrig sagt något för att klanka ner, det tror jag nämligen inte att jag gjort. Jag anser mig inte ha den rätten över huvud taget och dessutom förstår jag givetvis att det är en stor portion självironi och temporär frustration som kommer fram när det skrivs. Fast jag tycker du framställer din pojkvän bra. :-)

Camilla sa...

Jag känner igen mig. Åh, vad jag känner igen mig. Problemet för mig är bara att jag inofficiellt har ett förhållande med min ex-pojkvän, men vi är inte tillsammans, jag är singel, men jag har ändå ett förhållande till den grad att det inte skulle vara ok om jag var singel...

Låter det invecklat? Det är det... Och till råga på allt gör det mig neurotisk.

Varför kan det inte vara som när man gick i lågstadiet, skicka en lapp och svarar han ja så är man tillsammans!?