Jag skriker igen

De positiva sakerna i mitt förhållande kommer aldrig riktigt fram här. Det finns en orsak till det. Det är rätt tråkigt att skriva om pluttenuttiga saker. Det är inte riktigt min grej. Det finns bra saker. Väldigt många bra saker. Jag har bara valt att behålla de sakerna för mig själv.

Jag hatar att göra så här; gå i försvarsställning bara för att jag ser att någon kommenterat det jag skrivit med: tack gode gud att jag är singel/när jag läste det där insåg jag hur skönt det är att bo ensam.

Jag blir förbannad när jag läser sådana kommentarer. Jag vill ta bort kommentarsfunktionen när jag ser sådana kommentarer. Jag vill berätta för hela världen hur jävla bra det är att vara tillsammans med någon och hur jävla lycklig jag är när jag ser sådana kommentarer. Ingen får klanka ner på mitt förhållande. Ingen. Bara jag. Ingen annan. Jag vill inte höra hur skönt det är att vara singel.

Sedan blir jag förbannad på mig själv som blir förbannad över något så... dumt. För det är ju ingen som klankar ner på något. Egentligen. Om jag som utomstående singel hade läst det jag skrivit hade jag förmodligen kissat ner mig av rädsla. Och gått i kloster. Shit. Ibland skrämmer jag till och med upp mig själv när jag korrläser mina inlägg.

Ska sanningen fram så skriver jag vissa saker för att jag mår dåligt. Just då. När jag skriver. Då vill jag också vara singel. Just då. Då skulle jag bara ha mig själv att tänka på. Då skulle jag kunna sitta med min fikiva laptop uppbullad på en kudde framför mig i sängen och skriva blogginlägg dagarna i ända - utan att någon ställde sig i dörröppningen och skakade på huvudet. Utan att behöva höra knattrandet av tv-spelskontrollen i vardagsrummet.
Min bild av singellivet är fruktansvärt färgad av all chick-lit (jag hatar det ordet) jag läst och av alla filmer/serier jag sett. Därför undviker jag den hyllan i bokhandeln och är rätt glad över att jag bara har tre kanaler där det mest spännande som finns att se är Let's Dance och värdering av gamla ruttna allmogeskåp. Man kan säkert tokanalysera allt det här och komma fram till att en person som är säker på sina känslor samt vet vad hon vill inte låter sig påverkas av någon jäkla tv-serie eller av böcker hon läser. Jag är säker på mina känslor. Men jag kan inte låta bli att fundera på hur det skulle kunna ha varit.

Ska sanningen fram skulle jag väldigt gärna vilja veta hur det är att bo ensam. Bo själv. Jag har aldrig gjort det någon längre stund. I mitt huvud ter det sig väldigt exotiskt, även om det kanske inte är det. Man skulle kunna säga att jag både vill ha kakan och äta den. Jag gillar kakor - oh, så mycket. Och jag älskar min pojkvän - oh, så mycket. Det är därför det blir många schizoliknande inlägg här. För att jag inte vet vad jag vill. Nu är det bra. Imorgon är det piss. I övermorgon är det kanske ännu värre och på onsdag har det gått över helt. Med det inte sagt att jag är olycklig. Jag är bara väldigt neurotisk och skulle behöva bitchslappas upp tills jag vaknar och inser att jag tänker på tok för mycket. Jag velar på tok för mycket. Gräset är inte grönt på andra sidan; det liksom lyser i neon och vrålar: det är mycket bättre här. Komsi komsi.

Dessutom har jag mens. Jag hänvisar till det om någon undrar varför jag beter mig så underligt. Mens och fullmåne. Även om det är strålande solsken.

Och jag ångrar redan det här inlägget. Fan.