torsdag 15 mars 2007

Lugna gatan

PMS-finnarna har börjat poppa upp. Men humöret har inte dippat - än så länge. Jag blir inte ens sur när man tar på mig. DESSUTOM kan jag sitta still i soffan i mer fem minuter och luta huvudet mot pojkväns axel UTAN att paniken bubblar upp inombords; utan att fundera på om det här* är rätt/fel/rätt/fel/rätt/fel.

Kan det vara för att jag skurit ner på salt? Hm. Så är det nog.

*Tillvaron, livet, you name it - jag tänker på det.

5 kommentarer:

shopoholychic sa...

Haha. Exakt så där har jag det också. Usch. Fast än har det inte satt in.

Mary Lady Luck sa...

Det är så djävla orättvist, jag som ÄLSLAR salt. Hur mycket måste man skära ner? Några dagara mutant-humör i månaden kanske är värd min grovsaltsflingors räddning?

Mary Lady Luck sa...

Näe, jag ÄLSKAR salt, inte ÄLSLAR.

Miss KeepYourDistance sa...

Shopoholychic: Man, jag är så yr i skallen av smärta att det tog sex försök innan jag stavade ditt namn rätt, hahaha! Aj.
Mary: Man ska tydligen börja veckan efter mens. Jag äääälskar salt, jag med. Jag kör med Seltin, eller vad det nu heter, men jag skar ner iaf, även om det är hälsosammare än "vanligt" salt. Jag tror jag läste om det i City-tidningen. Det stod något om att man skulle trappa ner gradvis och äta mer grönsaker. jag evt inte om det är därför jag inte har mina sedvanliga humörsvängningar, kanske är det bara inbillning, men skit samma. Jag mår rätt OK. Bortsett från hjfkr smärtor.

Miss KeepYourDistance sa...

Mary: Glömde... Man ska skära ner permanent. Det går faktiskt - inte alls så hemskt som det låter. :)