That guy

Jag står i bokhandeln och svettas ymnigt. In kommer en man i solglasögon och ser sig omkring. Han frågar efter Göteborgsböcker på engelska. Han ser bekant ut, men jag kan inte placera honom. Så jag bara tittar. Som en idiot. Han frågar efter något annat och jag svarar. Funderar på varför jag inte komma på vem han är. Han går runt. Jag stirrar. Han bläddrar i en bok. Jag glor. Jag har sett honom förut. Jag vet det. Brittisk. Medelålders. Men jag kan inte med att fråga. Det är en ren principsak. Om jag känner igen en kändis låtsas jag som ingenting. Som när Leif Pagrotsky var här inne. Han nådde inte upp till översta hyllan. Jag fick hjälpa honom. Det var roligt. Han tyckte vi var dyra. Det var också roligt. När Jonas Gardell var här inne ville jag krama honom, men jag vågade inte. När Ulf Ekberg var här inne frågade min kollega om han hade Coop-kort. Det hade han inte. Hursomhelst. Jag har låtsats som ingenting.

Men den här killen.

Irriterande.

Han närmar sig kassan och jag känner att jag måste säga något. Så jag gör det.

- You're that guy, aren't you?
- Yes I am, säger han, vänder på klacken och drar fort som fan.

När dörrarna susat igen bakom honom kommer jag på det.

Vem det var.

Neil Tennant.