torsdag 22 oktober 2009

À la recherche du glassbil perdu

Ni vet i "På jakt efter den tid som flytt", när Marcel Proust berättar hur barndomsminnena bara väller över honom när han biter i den där madeleinekakan? Exakt så känner jag när jag hör glassbilen.
Är jag ensam om det?

Aaaah... Daffyglass... The memories...

6 kommentarer:

Josefine R sa...

åh! daffyglass... jag tänker på den ibland... det var min absoluta favorit när jag var liten. gud vad nostalgisk jag blev nu.

LabHäxan sa...

Glassbilen var ju höjdpunkten när man var liten, den väcker fortfarande minnen..

Jo sa...

Jag blir nog mer nostalgisk över konstiga isglassar som färgade tungan i alla möjliga färger. Fast det kanske var just de som var Daffysarna? Av någon anledning tänker jag också på glassbåtar och någon slags portionsförpackad glass som hette nåt i stil med Sundborn..
Glassbilen var rolig iallafall!

pärlbesatt sa...

Nu lurar vi barn,
nu lurar vi barn,
på deras veckopeng...

Är det den du tänker på?

pärlbesatt sa...

Själv saknar jag Kronstrut, en av Klings glassar från när jag var liten. Klings glass tror jag kan finnas i Göteborg annars. Undrar om Elin Kling är släkt med glassmakarna? Hon är från den lilla hålan i fråga i vart fall. Nu blev det himlans OT.

Lisa sa...

Nä fiffan för Daffy! Den smakar ju EXAKT som kåvepenin (som var penicillinet man fick när man hade... öroninflammation?) UÄÄK. Men jo, ja, glassbilsdängan förflyttar en direkt bakåt i tiden. Det har du rätt i.