Ode to friends
Jag har inte jättemånga vänner. Har aldrig haft. Kommer förmodligen aldrig att ha. Och jag trivs med det. Jag släpper inte gärna in folk på livet. De få vänner jag har tycker jag väldigt mycket om. Jag säger det nog inte med så många ord, men jag hoppas att de vet det. Även om 9 av 10 fikadejter alltid (ALLTID) börjar med att jag är sur, vägrar titta dem i ögonen, säger emot dem och beter mig som en sociopat. Jag tinar oftast upp efter en stund och har jättetrevligt. Jag vet inte varifrån det där psykodraget kommer. Jag gissar på min pappas sida. Hursomhelst. Det är trevligt med folk som står ut med en.
Det var bara det.
7 kommentarer:
änd AAAAAAAJJJJJJJJJJ vill ålwäjs löv JJJJJJJUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUU :-)
Tidigare idag förklarade jag för Miss E att hon måste vara galen som vill träffa dig och mig på morgonen. Hehehe... Men det brukar ju bli bra :-) Kram!
Jag behöver bara värma upp lite först innan jag träffar folk. Som inför ett sprintlopp. En helt logisk jämförelse.
Det positiva med att ni båda är vresiga på morgonen är att jag får prata om mig själv - and I lööööv it!
Hejja dig! :) Skönt å höra man inte är ensam.
Wow det där var en precis beskrivning av mig. och jag trodde jag var själv om det. Skönt att höra att vi är fler.
Låter skönt, att få va, men så klart är det ett motstånd mot nya bekantskaper, men va ska man göra, man är, som man är, och man mkåste älska sig, och tillåta sig, och vara. Va ska vi göra annars? Leva livet fullt ut!
Skicka en kommentar