Stelkramp

Jag stod och grävde i min väska häromdagen. Det finns en hel del saker där. Kvitton. Linser. Deo. Ruttna bananer. Pennor som jag plockat på mig. Lösa mynt. Strumpor. Tidtabeller. Rakhyvlar.

Tänk dig följande scenario:

Du har gått av ett nattpass. Sovit i några timmar. Vaknar lite smått groggy. Börjar gräva i en fullproppad väska efter... tja.... något. Stöter till ett föremål med handen. Försöker gräva ännu längre ner och känner att du sliter långfingret upprepade gånger mot något vasst, men din hjärna är så förvirrad efter att ha jobbat hejkonbejkon-tider i flera dagar att den inte registrerar det. Du fortsätter slita handen mot det där vassa och stör dig på att något liksom är i vägen. Du drar upp handen ur väskan och noterar att det riktigt pulserar blod från fingret, strilar ner längs med armen, och allt du kan tänka är: faaaan, nu kommer jag försent till vagnen... Du tvättar såret och det gör så inihelvittes jävla ont att du nästan kräks, men du tänker: meh, skärsår schmärsår och lindar in det med någon slags kompress. Sedan går du och jobbar och tänker inte mer på det. På kvällen tänker du att det kanske är en bra idé att sätta på rent plåster, tar bort kompressen och ser... att det fattas en bit av fingret. Du kan se ända in till benet. Du visar din sambo och frågar om det är farligt när benet syns. Han tittar på fingret och går därefter och sätter sig på toalocket med huvudet mellan benen. Han ser lite grön ut. Du ringer sjukvårdsupplysningen och frågar den trötta tanten som svarar om det är farligt att skära sig på smutsiga rakhyvlar som ligger i en inte alltför fräsch väska om man inte har tagit stelkrampssprutan och den trötta tanten suckar lite och säger att: nä, inte om man känner sig lugn med att bli muskelförlamad om någon vecka eller två.

BRYT!

Vi går några år bakåt i tiden. Du är 10 år och ska ta poliosprutan hos skolsyrran. Du är väldigt nervös. Du hatar nålar. Du vill bara därifrån. Du står sist i kön av prepubertala elever som en efter en går in och tar sprutan och därefter kommer ut vrålandes det gjorde så jävla ont! hon stack ända in till benet! aaaaah! Och du tänker: fuck this shit (något i den stilen i alla fall) och försöker smita, men då är det din tur och du blir inföst på sjuksyrrans kontor, satt i en stol och du börjar gråta när du ser nålen och mumlar något om att du är allergisk mot smärta, men sjuksyrran bryr sig inte och hennes praktikant bryr sig inte och du försöker resa dig från stolen, men då trycker praktikanten ner dig och tvingar dig att sitta kvar och nu storgråter du. Du bölar. Praktikaten håller fast och nålen kommer allt närmare. Du har i dagsläget lyckats förtränga det som hände sedan, men du minns att det gjorde jävligt ont samt att när du stängde sjuksyrrans dörr bakom dig svor att aldrig någonsin ta en spruta igen. Aldrig mer. Och det gjorde du inte.

Och nu orkar jag inte skriva "du" längre, för det handlar ju trots allt om mig. Och min sprutskräck. När alla andra tog stelkrampssprutan i sexan skolkade jag. Skolsyrran jagade mig, men jag lyckades alltid slingra mig undan. Jag trodde att jag var in the clear. Tills jag skar av mig halva fingret. Natten innan jag begav mig till akuten låg jag och skakade av gråt. Panikattackerna avlöste varandra. Tanken på ett infekterat och köttigt finger skrämde mig långt mindre än tanken på att behöva återuppleva poliosprutan. I mitt huvud har den händelsen antagit massiva proportioner. Allt jag såg framför mig var en stor tjock nål som stacks in till skaftet och pumpade in frätande syra. Jag är 30 år och den lilla incidenten har ärrat mig för livet. Jag höll på att dö när jag satt på sjukbritsen med mitt provisoriskt inlindade finger. Jag var naturligtvis tvungen att fråga läkaren om det gjorde ont att ta stelkrampssprutan. Det ska göra ont, sa han. Sedan gick han. Det hjälpte inte om man säger så. Hade det inte varit för att jag pröjsat 300 spänn för att få fingret omlagt (det går TACK OCH LOV inte att sy när det inte finns någon hud att ta av) hade jag aldrig tagit den. Jag hade rest mig upp och gått. Riskerat stelkrampen. Men snålheten tog överhanden. Jag ville ha valuta för pengarna. Så jag satt kvar. Och skakade. Det riktigt sög i magen av panik. In kommer en allmänt käck sjuksyrra med en liten bricka. När hon inser att jag är på väg att rasa ner från britsen av rädsla klappar hon mig och säger något roligt. Jag har tyvärr glömt var det var, eftersom jag höll på att bajsa ner mig. Sedan spände det lite i armen. Klart. Jag tittade förvirrat på henne. Var det allt? Var det detta som jag fruktat i 20 år? No way. Var är den riktiga sprutan? Var är den frätande känslan? Jag kände mig ärligt talat lite... lurad. Men, men. Sprutan är tagen. It's done.

Slutsats:

Om det är något jag är bra på så är det att skapa drama.

Kom inte och påstå något annat.

Slutsats 2:

Ha för helvete inte rakhyvlar i väskan.
För h-e!