Att vara sjuk

Jag har upptäckt ett mönster i mitt beteende när jag är sjuk. Monsterförkylningen som bröt ut efter Londonresan är ett praktexempel.

De första dagarna består mestadels av sängliggande och tyck-synd-om-mig varvat med feberyra påståenden som "Lyd mig! Jag är skogskatternas okrönta drottning!" och "Jag är en liten dreiiiidel!!!" Efter en sisådär tre-fyra dagar mår jag bättre, men då har jag vant mig vid isoleringen och drar mig för att gå ut. Ute skrämmande. Inne bra. Den femte dagen går jag runt naken eftersom kläder är överflödigt när man ändå bara är inne. Jag orkar inte ens ta ut bettskenan, vilket gör det lite svårt att äta - roligt, men svårt. Dag sex går jag mest runt och filosoferar. Varför har inte katter tummar? Hur torkar sig Freddy Kreuger i rumpan? Tänk om det fanns två av mig. Eller tre. Fatta hur mycket jag skulle få gjort!
Dag sju börjar jag prata med möblerna. Dag åtta börjar jag bli mig själv igen. Men jag har fortfarande långa diskussioner med soffan.

Lyckligtvis är jag sällan sjuk.