Du säger städa, jag säger blahblahblah

Jag har, så länge jag kan minnas, alltid varit lite... bohemisk. Inte så att jag gått runt i fotsid Tomas di Leva-dräkt eller regndansat, men jag har alltid haft det smårörigt. Det spelar ingen roll hur mycket jag än städar, det är lika stökigt efter en kvart igen. Andra städar och skurar badrum som besatta med skinande hem som resultat. Jag måste liksom städa för att det ska se ostädat ut.
När jag skrev på kontraktet som gjorde mig till bostadsrättsinnehavare (och skuldsatt upp över öronen, mon dieu) svor jag tyst att nu, nu ska det bli andra kanelbullar. Nu ska det jävlar i min lilla låda bli ordning och reda. ORDNUNG! Inga mer kläder som ligger och skräpar överallt. No more överfulla tvättkorgar. Rent och prydligt badrumsskåp.

Meeeeeen (för att citera Tony Irving)...

Det ser om möjligt ännu stökigare ut i nya lägenheten.
Ingen fresh new start här inte.
Bigfoots lya är förmodligen prydligare.
Jag antar att det inte går att lära gamla hundar sitta.
Det är bara att vada genom klädhögarna och se glad ut.