Om samlande

Jag kollar på Oprah. Det handlar om hoarders, folk som hamstrar saker tills de knappt kommer in genom dörren. Jag tittar och tänker: hur fan kan man låta det gå så långt? Kommer det inte en dag när man tänker: Ah, jag borde kanske ta och städa lite? Kylen är ju trots allt full med larver.

Äckligt.

Sedan ser jag mig omkring och inser att

1) jag aldrig öppnar garderobsdörren, eftersom det skulle vara lika med självmord. Det är så mycket bråte där inne att jag ryser bara jag tänker på det.

2) jag lägger saker överallt. Överallt. Jag har en skrivmaskin på ett bord i sovrummet som ligger begravd under en massiv hög kläder. Jag tror i alla fall att den står där. Har inte sett den på ett tag.

3) min kyl är i akut behov av rengöring. Det finns mat där som snart kryper ut av sig självt.

4) det står kaffekoppar över-bloody-allt.

5) det står kassar fulla av pant lite varstans.

6) soporna ofta står kvar tills någon förbarmar sig över dem.

Osv. Osv.

Det är väl inte lika illa däran jämfört med de där gästerna som sitter i Oprahs ergonomiskt anpassade läderfåtöljer, men ändå. Jag passerade lätt gränsen för gris för länge sedan. Jag ser mig själv om 30 år, ståendes i min överfulla lya som luktar surt av kattpiss och gammal sopsås. Ett kamerateam i köket dokumenterar svineriet till någon pratshow som leds av en botoxad Carolina Gynning. Där står jag i min fläckiga och trasiga pyjamas som jag fick för 20 år sedan och visar glatt upp min vidriga kyl.

"Kål är bra, väldigt förlåtande! Titta här, utsidan är rutten, men insidan är fin."

Nu ska jag städa.