Kalla mig hamstertanten

Av orsaker som vi inte behöver gå närmare in på ramlade jag in i en djuraffär häromdagen. Det första jag såg var en massa akvarier. Sedan såg jag... HAMSTRARNA! Tusentals (jag kanske överdriver lite här) små hamstrar som sprang omkring bland sågspån, sniffade nervöst i luften och bökade omkring så där hamstrigt som hamstrar gör. Jag hör inte till den lyckligt lottade skara vars föräldrar en dag kom hem med en skolåda och ett stort leende och sa: Gissa vad!? Kanske hade jag inte hängt i djuraffärer och pjoskat med guldhamstrar om jag haft en som barn. (Hör du mig mamma! Jag vet att du är här och läser!) Jag fick nöja mig med katter. Det närmaste jag kommit en hamster var när jag som liten passade en kompis dansmus i ett par dagar. Sötis hette den. Självklart var den tvungen att dö on my watch. Så jäkla typiskt. Jag kommer aldrig över det. Ångesten! Ångesten! Jag kommer få sota för det där i nästa liv. Jag bara vet det. Sötis kommer stå utanför pärleporten och skaka på huvudet och säga: nänä, du ska neråt. Jag stod hursomhelst lutad över den där hamsterburen och drog in doften av hamsterbajs och sågspån och tänkte:

JAG MÅSTE HA EN HAMSTER!! MÅSTE!

Jag började nästan gråta när jag såg hur de hoppade runt i den där pyttelilla buren. Kom alla hamstrar, tänkte jag och kände hur jag fick en stor klump i halsen. Kom alla hamstrar och bo hos mig. Ni kan sova i min säng. Komsi. Hamstersexet som drog igång strax efteråt förstörde kanske lite. Men jag vill fortfarande ha en hamster.