Det är fint att hjälpa andra
Jag lyckades, inte helt överraskande, smitta ner pojkvän med förkylning och halsont, vilket innebär att det numera är jag som kutar runt och passar upp. Helt sjukt jobbigt. Det är när jag samlar upp snorpapper som vårdslöst kastats under sängen och soffan som jag inser att mitt tålamod inte kommer i närheten av pojkväns. Jag kan komma på mig själv med att vara på vippen att säga: amen, vaffan, shape up! och ska du bara ligga där som ett kolli? Jag håller självklart käft. Jag är väl inte helt omänsklig, heller. Nu är det ju inte så att jag är värsta diktatorn hemma, men jag önskar att jag hade lite mer... empati. Jag passar självklart upp, men jag önskar att jag kunde göra det utan att känna en sådan våldsam irritation. Speciellt med tanke på att jag gnäller som ett litet barn när jag är sjuk samt ligger och bankar två gafflar mot varandra när jag vill något. Jag har aldrig tänkt på mig själv som gnällig och jobbig. Det är en rätt jobbig insikt. Jag menar, börjar pojkvän banka bestick varje gång han vill något, då kommer huvuden att rulla.
4 kommentarer:
tack för dagens garv, igen!! när kommer din bloggroman hörru? och förresten tycker jag du ska läsa mig du vet var, på tal om att skriva... :) hur går det med bokstavsbarnet Lisbeth och Sätter på allt som rör sig-Mikael förresten? har du läst ut nu? eller hinner du inte för att du är Florens Näktergal?
Nooo... Jag drar ut på det. Men jag lovar att den helt klart är värd vartenda öre. Dessutom har jag en fonetiktenta att plugga till. Har två tentor i början av augusti. Fonetik och summary. Keep your fingers crossed. Bloggroman? Ja, du. Vi får väl se, hahaha! Jag sitter vid datorn nu och kollar lite på Wikipedia, men jag lovar att kika in till dig ikväll. Jag har ju en del catching up att göra när det gäller dig - jag lär nog inte göra det i en handvändning. ;)
Men hur vet du att han inte också känner irritation? Han kanske bara är bra på att dölja det. Jag är för övrigt likadan. Problemet är att Make och jag alltid blir sjuka samtidigt, vi lyckas aldrig gå omlott, och han hävdar med bestämdhet att han är sjukast, så det.
Jag blir skitirriterad på sjuklingar. Jag ser det som att det krävs alla sorter i vår herres hage och jag är den sorten som inte tar hand om sjuklingar med sol i hjärtat. Ja, jag tycker faktiskt att jag är extra storartad som tar hand om dem ändå, fast jag bara vill att de ska sluta gnälla och låta mig vara den som är sjuk nån jävla gång.
Du har så rätt. Men jag (host, host) visar faktiskt att jag är otålig då och då. Jag erkänner. Som för en stund sedan, när jag snäste av honom rejält. Han gör inte det när jag ligger halvdöd. Jag är en ond människa. :/
Skicka en kommentar