Det ger sig
Jag tror jag börjar tina upp lite när det gäller Facebook. Men bara lite. Jag stör mig inte riktigt lika mycket längre. Jag kan till och med kolla in mig själv på bild utan att kräkas. Så länge jag rabblar det är bara kameran, jag är snyggare i verkligheten, det är bara kameran, jag är snyggare i verkligheten likt ett mantra ett par tretusen gånger innan jag loggar in. Mmm... Självförnekelse...
8 kommentarer:
Meeeeeeen, då vill jag har dig där. På listan. Vad ska jag göra? LÄnka dig från min blogg kanske lockar ;) [med tanke på att min besöksstatistik är... eh... 1/10 av din?]
Hahahaha! Smickrare där. Jag har på sin höjd 20 besökare. Min mamma inkluderad. Jag kan maila dig om du vill.
å, vad jag är rädd för Facebook. Riktigt rädd. Huvva.
jag vill bli din kompis på fb ju :)
*Host host* Jo asså...man har ju blivit ganska biten Fäjsan. Man har ju till-å-med lyckats att glömma bort bloggandet lite.
Fäjsan är nu DA SHIT!
Jag har fortfarande en skeptisk hållning till Facebook. Jag ser min närvaro där mest som ett socialt experiment...
Thank you! [vivecaholmensnabel-ahotmailpunktcom] Försök till att krångla till mailadressen... ehhee
Maria: Jag med. Men det börjar ge sig. Locka Facebook med lite kakor och glass så ska du se att det går bättre. Eller så skippar du det. Ingen större förlust egentligen. ;)
Cax: Jag har inte riktigt kommit så (ohäslosamt) långt än. ;)
Missy: Visst. Det är väl därför du har värsta feta Facebooksidan, hahahaha!
Viveca: Jag mailar ASAP.
Skicka en kommentar