söndag 21 oktober 2007

Det är jag och Quentin

Jag såg precis en dokumentär med Quentin Tarantino. Jag gillar Quentin och hans yviga gester. Han är underhållande värre. Han sa en sådan träffsäker sak i det där programmet, Quentin - att han alltid varit av uppfattningen att gud inte dödar honom förrän han åstadkommit det han är här för att göra. Fast efter Pulp Fiction blev jag lite fundersam, sa han och såg lite allmänt hysterisk ut. Nu kan jag ju kola vilken dag som helst.
Jag började fundera lite efter att han sagt det där. Kanske är man här för att uträtta något. Det behöver ju inte vara något stort, jag menar, jag skulle nöja mig med en pyttegrej, bara jag får göra ett avtryck. Och avtryck i cyberspace räknas inte, så den här bloggen går fetbort. Och allt pinsamt som man någonsin sagt eller gjort går också fetbort. Men då vet jag inte vad som är kvar. Jag får nog fundera lite. Något stort... Hmmmm.... Tänka, tänka, tänka....

3 kommentarer:

Malou sa...

Haha, Quentin gör mig fruktansvärt nervös. Bra filmer, dock - och det där med ett öde som ska uppfyllas innan man kickar har jag funderat på mer än en gång. Sen får jag prestationsångest.

Miss KeepYourDistance sa...

Ja, som att man inte har tillräcklig prestationsångest redan. Good God.

Blue sa...

Men... meningen är ju att man inte ska veta exakt vad ens uppgift är ju...

Brukar trösta gamla tanter som tröttnat på livet med det.. Att de hänger kvar eftersom de har EN sak kvar som ska göras innan de får gå vidare... det behöver inte vara mkt... kanske bara säga nån vishet till en stackars vikarie som förändrar dens liv framöver...