Marstrand är hemsökt. Det vet ju varenda kotte.

När jag stod och väntade på spårvagnen imorse för att åka till gymmet och spinna loss kl 06.45 på morgonen, ett beslut som orsakats av tillfällig sinnesförvirring kvällen innan (och inte kan man avboka mitt i natten när man ångrar sig, nänä, då får man en prick och sedan skjuter de en när man fått tre prickar, pang bara!), såg jag en bostadtidning ligga på bänken. Bläddrade lite i den. Hus i Marstrand. Utgångspris 7 200 000. Fint hus. Nära havet. På skoj började jag räkna på hur mycket pengar jag skulle bli tvungen att pröjsa i månaden om jag köpte det däringa huset. Nu skulle ju ingen bank vars personal är vid sina sinnens fulla bruk låna ut sådana fantasisummor till mig, men det var kul att låtsas lite. Räknat på den lilla inkomst jag håvar in vid sidan av studiemedlet skulle jag bli tvungen att leva i 200 år för att kunna bli skuldfri. Faktum är jag kommer ha så mycket studieskulder när jag är färdig med vad det nu är jag är ämnad att bli att jag förmodligen tvingas leva tills jag är 200 i alla fall. Jag hoppas mina lårbenshalsar håller.