Film är kul

Jag och pojkvän har varit tillsammans i lite mer än sex år. Under de första tre åren, som svar på frågan om jag var sugen på att se någon film, klämde jag i princip jämt till med The Running Man.

- Running Man. Jag vill se Running Man.
- Vi har inte den. Välj en annan.
- Nej. Running Man.

Efter ett tag tröttnade på pojkvän på att höra allt tjat om The Running Man och köpte DVD:n. Så långt allt väl.

En helt vanlig kväll:

- Ska vi se en film, pojkvän?
- Visst. Vilken? Running Man?
- Conan Barberaren?
- Conan Barbaren, flickvän. Conan BARBAREN. Han ansar inte skägg. Och nej. Vi har inte den.
- (besviket) Nähä.
- Vi har fler filmer. Running Man?
- (surt) Nä.

Att välja film i det xxx:ska/yyy:ska hemmet är något av en pärs. Vill det sig riktigt illa slutar det med att någon rusar ut ur vardagsrummet slitandes sitt hår, vrålandes en massa fina svordomar. Det brukar inte vara jag. Conan står i hyllan nu, för övrigt. Jag diggar Conan. Conan är kul. Nästan lika kul som Herkules i New York. Det är inte mycket som toppar Herkules i New York.

Ännu en helt vanlig kväll:

- Ska vi se en film, pojkvän?
- Visst. Vilken?
- Cobra. Jag är himla sugen på Cobra. Har vi den?
- (sammanbitet) Nej.
- (besviket) Jaså. Nähä.

Jag känner på mig att Cobra gör entré vilken dag som helst nu. Vilken dag som helst. Ääääääny day now.