Jag är inte störd, jag är inte störd...

Grannarna ovanför bråkar. Det är lyhört som fan här. Hur kunde du göra så? vrålar han. Hon svarar, men jag hör inte. Frustrerande värre. Jag vill veta. Tala högre, för tusan.
Jag vet inte vad det är för sjuk fascination som får mig att nästan känna ett sting av glädje när jag hör andra bråka. Kanske är det en bekräftelse på att mitt eget förhållande egentligen är rätt... normalt. Trots att kaffekopparna flyger ibland. Det är samma morbida fascination som får mig att vilja gå fram och ta en närmare titt när jag ser hur ambulanspersonalen tar hand om någon efter en olycka. Vad händer? Vad händer? Det är inte det att jag gottar mig i andras elände. Så är det inte alls. Men jag kan få en liten kick av det. Inte av att se någon stackars sate ligga manglad på en bår, riktigt så störd är jag inte. Det där har snarare att göra med att jag vill se, trots att jag inte vill. Att höra folk gräla, däremot, det ger mig nästan en känsla av inre frid. Inte skadeglädje. Absolut inte. Jag går inte loss på att folk mår dåligt. Kanske är det för att jag själv är så hetlevrad, för att jag själv tänder till så satans snabbt på minsta lilla ibland. Ett tecken på att man inte är ensam om den där ilskan. Någonting som slätar över andra människors Vi bråkar aldrig... och får mig att dra en lättnadens suck. Kanske är jag ensam om det. Kanske. Men jag tvivlar på det. Det är bara svårt att erkänna.