Skitgris

Det finns ingen ordning i mitt liv. Det finns ingen struktur. Vart jag än vänder blicken i skrivande stund råder oordning. Skrivbordet (som egentligen är ett matsalsbord) är så överhopat av papper och annan skit att det är ett under att jag ens hittar tangentbordet. Jag fann ett par gamla strumpor bakom datorskärmen för en stund sedan. Det ligger kläder överallt, trots ihopmonterade IKEA-klädställningar som får sovrummet att se ut som en outlet. En trasig jalusi. En konstant obäddad säng med Turtlespåslakan. Dammråttor lite här och var. Skor utspridda i hallen. Inga handtag på garderobsdörrarna. Inget bord i köket. Inget bord i vardagsrummet. Köksbord i sovrum på grund av för liten lägenhet/för stort bord.
Det finns ingen ordning. Att städa bort den värsta skiten när man vet att det kommer folk, det är inte äkta. Det är inte ordning. Det är att ge sken av att man är ordningsam, när man egentligen är en gris. För jag är en gris. En schizofren gris. Jag kan tappa potatisklyftor på golvet som får ligga tills någon tar upp dem, för att plötsligt ligga på alla fyra på köksgolvet och skrubba bort intorkad kattmat med svinto. Jag kan gå flera dagar utan att diska för att plötsligt börja skrubba diskhon tills den glänser. Med svinto. Jag har ett mycket märkligt förhållande till Svinto.

Jag vägrar kalla mig bohem. Jag är ingen bohem. Bohemer går runt i turban och fotsid dräkt och luktar svett. Jag skulle snarare kalla mig... något ostrukturerad. Och tankspridd. Det sjuka är att jag mår bra av det. Jag trivs i skiten. Jag kan bli illa till mods av att det är kliniskt rent, av att allt är prydligt vikt. Sådant får mig att vilja kasta saker runt omkring mig för att göra det mer... bebott. Röran ger mig en känsla av trygghet. Jag vet inte varför. Och jag orkar inte sitta här och analysera varför. Det bara är så. Kaos ger lugn. Att sedan upprepade gånger bli kallad skitgris är väl smällar man får ta. Antar jag. Men visst skäms jag när folk kommer oanmälda och det ser ut som svin hemma. Som när Hyresgästföreningstanten var här för några veckor sedan. Hon såg smått chockerad ut. Att jag dessutom öppnade iklädd morgonrock med x antal tandkrämsfläckar (tandkrämsfläckar tenderar att se rätt nasty ut när de torkat in) kl 15 på eftermiddagen gjorde knappast saken bättre. Bara en böjd, bränd sked i ena näven som fattades.

(Och att koppla samman allt stök runt omkring mig med mitt röriga inre - det tar vi upp i ett helt annat inlägg.)