Recension: Yippie-ki-yay *censur* 4.0

Jo, Die Hard var ju underhållande. Beroende på hur man definierar underhållning. Det hade laddats hårt här hemma innan det var dags att knata iväg till Bergakungen. Ettan, tvåan, trean - check. Förväntningarna var väl inte direkt skyhöga. Från 15 år i Sverige - fine. Men PG 13 i USA? Det säger en hel del. Helgerån. Inget "fuck". Något enstaka "bitch" som någon klämde ur sig för att det skulle bli lite effektfullt. Någon har tvättat Brucans mun med tvål. Eller snarare - man har dubbat över det som ursprungligen sades för att filmen ska håva in mer pengar. Dödsstraff. Och inget skitet linne. Däremot en (antar jag) snuskigt dyr skinnjacka. Förför publiken med orgier i orealistisk action och voilà - Die Hard 4.0! Scenerna med Cyril Raffaeli brädade dock lätt flygande bilar och stridsflygplan i centrala Washington - även om det blivit något av en trend att man ska ha lite parcour i varje actionfilm som görs. Jag vill också kunna hoppa omkring som en skållad iller. Hopp! Hopp! Skutt! Swoosh!

Men visst var 4.0 underhållande. När jag inte sov. Jag har aldrig kämpat så hårt för att hålla mig vaken. I och för sig bara sista timmen, mind you, men gosh, vad jag ville att den skulle vara slut. Jag har en förmåga att skrika ut riktigt weird saker när jag befinner mig mellan sömn och vaket tillstånd. Kylskåp! Lampfot! Har du stängt av mikron? Bäver! Därför satt jag och nöp mig i armen för att jag skulle hålla mig vid liv. Stackars pojkvän. Han har det inte lätt. Som att vara tillsammans med ett mycket litet barn.

*knackar pojkvän på axeln och ser otålig ut* Pojkvän? Är den slut snart?
*rycker lite i pojkväns skjorta och ser gnällig ut* Pojkvän? Hur lång tid är det kvar?
*suckar teatraliskt och muttar surt* Pojkvän? Vad är klockan?
*skiftar ställning i biofåtöljen* Pojkvän? Mitt ben sover.

Pensionärer ska inte gå på bio på kvällen.

Yippie-ki-yay.