Who needs handtag anyway

Efter att ha levt utan handtag på skåpsdörrar, kläder liggandes i bokhyllan samt utan matbord jag vet inte hur länge, börjar det kittla lite. I den där nerven. Inredningsnerven. Det är inte det att jag ogillar att äta middag i soffan med tallriken i knät. Jag har blivit en riktig fena på att trycka upp skåpen i köket utan handtag. Men det kommer en dag när det inte är charmigt längre. När man inser att man snart är 30 och bor i en ungkarlslya. Trots att man inte är singel. Det har sin charm ibland, men den börjar blekna. Man tröttnar. Man börjar strötitta i IKEA-katalogen och tänker: men det var ju ett riktigt najs kök och titta, riktiga garderober! och nämenojsan, 15 köttbullar för 30 kronor! Kanske är det inte inredningsnerven. Kanske är det bara ding-ding-ding-det-är-dags-att-vakna-upp-nu-och-inse-att-du-inte-är-
femton-längre-nerven. Kanske. Så jag begav mig till Det Stora Varuhuset i förhoppning om att hitta ett mikroskopiskt matsalsbord med två tillhörande mikroskopiska stolar, eftersom det är pretty goddamn omöjligt att kånka hem ett normalsizat bord och två stolar på bussen - själv.
Jag kom hem med:

4 sockersöta tallrikar
4 oh, så söta glasskålar
4 coola tabletter
1 romantisk sängkappa (alla har väl sängkappa?)
1 lakan
1 pluttenuttig vas
1 plastblomma
världens gräsligaste sofföverdrag
0 bord
0 stolar
0 handtag

På vägen hem gick bussen sönder. Annars har dagen varit ganska hyfsad.