Ms KYD - the bug slayer

OK. Det är bra nu. Andas. Andas. Phheeeeew.....

Så här ligger det till. Jag är dödligt rädd för insekter. Och med dödligt rädd innebär inte: iiiiiiiiiii, en geting *vift, vift*. Med dödligt rädd innebär: vråååååååååål, en pappa långben, taaaa bort den, ta bort den, ta bort den!!!!!! alt vråååååååååål!!!! en geting! alt vrååååååååål!!!!! en gigantisk spindel!!!!! Maaammaaaaa!!!!

Störtlöjligt? Oh, ja. Bryr jag mig? Oh, nej. Leder det här någon vart? Ja, men scrolla ner om det blir för jobbigt att läsa allt dravel.

Tänk: tjejen som sitter i garderoben i The Ring. Tänk: clownen i Poltergeist. Tänk: den där bruden som kommer nerför trappan i The Grudge. Och så multiplicera med hundratusen. Gånger fem. Så rädd är jag. På ett ungefär. Jag kan sitta och skaka i trekvart om jag upptäcker en långben flaxa omkring här hemma. Jag har till och med väckt sambon mitt i natten (jag kan höra en långben på mils avstånd) och tvingat iväg honom på långbenjakt, trots att han är praktiskt taget blind utan linser. Blind och cranky. För jag kan inte ta kål på kräken själv. Om jag inte måstemåstemåste. Dock inte av humana skäl, mind you. Jag är helt enkelt för harig. Upptäcker jag en geting/spindel när jag är ensam hemma sitter jag först och skakar en stund, traumatiserad - sedan tar jag fram gula sidorna. Handlar det om djur på golv och väggar brukar jag kasta katalogen från avstånd. När det gäller fönster så... tja, det är bara att scrolla och läsa. Att trycka katalogen med full kraft mot gamla fönster har dock visat sig vara... rätt korkat.

Amen, det är ju bara en liten geting, säger kompisen* (som har för vana att döpa spindlar som hon hittar i lägenheten och småprata med getingar som flyger runt i vardagsrummet) när vi sitter på uteservering sommartid och jag studsar upp ur stolen, skrikande. Min personliga favorit måste nog ändå vara: alltså, den där spindeln är nog mer rädd för dig än tvärtom. Sitt ner nu och ta det lugnt. Nästa person som säger så ska få på käften. Allvar.

Needless to say - jag är jätteglad när det blir kallt och de små kräken kryper tillbaks i de avlägsna hålorna där de rätteligen hör hemma. Hade jag fått blott en önskan här i världen hade jag förintat varenda en. Så vitt jag vet tjänar de inget större syfte, de finns bara till för att finnas till och då kan man väl lika gärna ta kål på dem. Fred på jorden/inga mer spindlar-getingar-långbenar? Jag hade helt själviskt valt det sista. Eller, nej förresten. Strike that. Jag hade valt en miljard kronor insatta på ett fint litet konto i Schweiz. Sedan hade jag införskaffat ett vrållyxigt pansarsyrgastält där det inte kommer in några insekter/äckliga djur. Perfactamundo! Resten av pengarna hade jag donerat jag till välgörenhet. Nästan alla, i alla fall. There. Everybody wins.

Var var jag? Jo. Det är kallt och bla bla bla...

Så. Det sista jag förväntar mig när jag går ner till tvättstugan med famnen full av smutsiga kläder en svinkall decemberkväll är att bli attackerad av en geting. Nej, vänta - THE QUEEN-MOTHER OF ALLA GETINGAR!!!! Jag har aldrig sett ett större monster.

Vad i helv.... var den första reaktionen.

VRÅÅÅÅÅL!!!!! var den andra.

Vart tog den vägen? var den tredje.

Jag har klänning på mig! DEN ÄR UNDER KJOLEN!!! var den fjärde.

Mamma!! var den femte.

Döda! var den sjätte.

Efter att ha lokaliserat sagda geting och hämtat mig lite försökte jag komma på något bra sätt att ta kål på den. Du ska dö, din lilla jäv... väste jag och närmade mig med det enda vapnet som fanns nära till hands - en stor, rund balja i stål. Säg farväl, bye-bye, auf wiedersehen...

Men jag kunde inte. Det gick inte. Jag fick... samvetskval. Vi pratar ingen liten söt, vit kanin eller gullig hamster. Vi pratar en enormt stor, övervintrad getinghona vars död ingen skulle sörja. Allra minst yours truly vars livsfilosofi är att gå banzai-buffy på allt som kryper, krälar och kommer objudet över yours trulys tröskel (om ingen annan gör det istället, vill säga). Och tvättstugan kvalar in under "tröskel". Inkräktar man på mitt område får man ta konsekvenserna. Resultatet blir kanske inte poff-du-förvandlas-till-svart-häftig-rök och jag har kanske inte har någon påle att sticka i hjärtat på de små kräken, men det blir åtminstone en fin svart fläck att glädjas åt.

Jag stod en stund och tittade på monstergetingen som kröp runt på golvet. Jag låter dig leva, sa jag högtidligt och kände mig storartad. Riktigt jäkla storartad.

Och vad händer då? Va? Va? Va? Det förrädiska lilla stycket flyger upp och attackerar mig igen. Är det tacken för att man skonar hennes liv? Jag blev så överrumplad att jag kastade baljan i vild panik och träffade torktumlaren som jämrade sig illavarslande. Sedan rusade jag därifrån.

Så. Vem kommer hit och hämtar min tvätt? För jag går nämligen inte ner dit NÅGONSIN igen. Ever.

*Du är bäst Miss E. Puss.