Och så ber vi en liten bön...

Det var ju det här med att inte blogga... Jomendetärsåhäratt...eh...jag tycker att jag förtjänar en liten paus då och då. Efter bokplöjning, miljarder anteckningar och ett ändlöst googlande på romantiken och realismen och bla bla bla. Då är det helt OK att blogga lite. Och kanske rentav äta en liten marsipangris? Förresten finns det gränser för hur mycket jag kan få in i min mikroskopiska hjärna. Tentan är imorgon (onsdag) och jag håller på att göra ner mig av skräck. Satan. Det är precis som den där gången då jag hade den där superduperviktigamonstertentan på x antal poäng förra terminen, en tenta så viktig att jag satt uppe dygnet runt och plöjde genom böcker och hade någon väckt mig mitt i natten hade jag kunnat rabbla hela Frankrikes historia, varenda stad, varenda distrikt, varenda politiker och toppa med nationalsången, baklänges. När jag klev ur sängen på tentadagen föll jag ihop en i liten hög på golvet och blev liggande. Jag försökte lyfta på huvudet, men det gick inte. Jaha, minns jag att jag tänkte. Så det är så här de ska hitta mig. I missfärgade H&M-trosor, ful oversize t-shirt, orakade ben och hår som står åt alla håll och kanter. Och andedräkten... Ambulanspersonalen kommer kissa ner sig av skratt och tappa båren de bär mig på för att de blir alldeles killiga i händerna och jag får hjärnskakning och glömmer vartenda ord jag någonsin läst. Fast då slipper jag ju i och för sig fler tentor, vilket är bra. Men jag är ju inte försäkrad, vilket är mindre bra.
Typ sådär tänkte jag där jag låg där i min egen avföring och mina egna spyor. (Ja, OK. Det där la jag mest till för effektens skull.) Vid lunchtid kunde jag stå upp igen. Någon tenta blev det inte. Panikattack, var det någon som upplyste mig om efteråt. Stressrelaterat. Mes.

Låt oss nu hålla tummar och tår för att jag inte kollapsar den här gången.

Så.

Låtom oss bedja.