Puuuuure fiction. Jag svär.

Det var en gång en tös som stod inne i ett provrum och skulle dra på sig ett par jeans. Hon fick upp dem till knäna, sedan sa det stopp.
No worries, tänkte tösen. Noooo worries. Det var ju trots allt den mindre storleken; den större storleken var ju fortfarande kvar. Hon skalade av de tajta brallorna och drog på sig det andra paret. Hon fick upp dem till låret, sedan sa det stopp. Tösen skrattade lite nervöst, kollade så draperiet var ordentligt fördraget och började sedan studsa upp och ner i förhoppning om att kunna rycka upp de sabla jeansen om så bara några millimeter. Det knakade oroväckande i sömmarna, men tösen gav sig inte. Efter 10 minuter insåg hon dock att det var kört. Kört, kört, kört. Hon satte sig ner på den rangliga pallen som stod i provhytten och svor en lång harang som inkluderade allt från vidriga provrumsspeglar till idioter som inte kunde sy ordentliga kläder. Och lite till.
Omöjligt, tänkte tösen argt. Hon som alltid haft den där storleken. Jeansen måste ju vara felsydda. Ja. Så var det nog. Så måste det vara, tänkte hon och viftade bort det faktum att hennes lår- och midjemått verkat öka avsevärt i omfång de senaste månaderna.
- Jävla speglar, muttrade hon och önskade att den som köpt in dem skulle falla ner död på fläcken. Bara sådär. Pangbom. För att ha köpt in speglar på extrapris från Liseberg.
- Mutter, mutter, ta 20 betala för 10, mummel, mummel... Bah!
Och så svor hon igen och kikade ut genom draperiet och försökte lite diskret få ögonkontakt med någon i personalen. Fanns det ingen som var större än hon? Och fulare? Någon som såg riktigt, riktigt skabbig ut? Någon som hon kunde fråga utan att framstå som en idiot.
- Hej, hej! hördes plötsligt en gäll stämma. Tösen ryckte till.
- Går det bra? Behöver vi hjälp?
- Hm? mumlade tösen. Eh, jo, jag skulle behöva dessa i en... eh... större...eh...storlek.
- Jag ska kolla! skrek butiksbiträdet som för övrigt påminde fruktansvärt mycket den där modellen som varit ihop med Leonardo di Caprio. Hon var hursomhelst inte det minsta skabbig.
Tösen stod med draperiet omkring sig och försökte verka oberörd.
- Varsågod! Butiksbiträdet höll fram ett par jeans och log strålande mot tösen. Tösen mumlade tack och väntade på att hon skulle gå därifrån. Det gjorde inte butiksbiträdet. Tösen stönade inombords och började dra på sig de nya byxorna.
- Phheew, mumlade hon lättat när hon drog dem över låren. Hon började knäppa knapparna. En, två... Gnnn.... nnnn.... mmmm..... fffffff.... iiiiiii....
- Går det bra? sjöng butiksbiträdet utanför hytten.
- Mmmm... Jätte..br..aaa... krystade tösen fram och försökte suga in magen medan hon tänkte: no worries, nooooo worries... Gnnn...
- Hur går det? frågade butiksbiträdet och ryckte bort draperiet. Eh... Oj...
- Jo, sa tösen och harklade sig lite. Och hostade till lite diskret. Fördetärsåattjagharlitesvårtattknäppadendäringaknappen... Hm. Jo. (Här svalde tösen sin sista gnutta stolthet) Skulle jag kunna få en storlek (här började tösens röst att stocka sig) större?
- Tyvärr, svarade butiksbiträdet syrligt. De jeansen tillverkas inte i så stora storlekar. Ska jag hämta ett par som är... stretchigare?
- Nej tack, svarade tösen och drog igen draperiet mitt framför näsan på Leonardo di Caprio's ex-flickvän, krånglade sig ur byxorna, klädde på sig, lommade ut ur affären, åkte hem, gjorde sönder några tallrikar, kastade sig på sängen, skrek de mest vulgära saker man kan tänka sig in i kudden och vräkte sedan i sig en påse chips. Bara för att. Sedan svor hon lite till.

Fortsättning följer. Och tro mig. Den är värd att vänta på.

Note: Den där tösen? Det är fortfarande inte jag. Och även om det var det, kan ni inte bevisa någonting. Moahahahaha!