Ze cliffhanger!

UPDATE: Känner att jag måste förtydliga lite... Detta utspelade sig för en sisådär 4 år sedan. Vi snackar inte nutid. Jag tror inte att femton marsipangrisar kvalar in under kategorin "diet". Och tösen älskar sig själv idag och mår topp. Så nu har vi rett ut det.

Varning!
Detta är ett extremt långt inlägg. Ni läser på egen risk. Och ni kommer att behöva minst... 5 minuter. Orkar man inte läsa (fullt förståeligt) kan man istället kolla in det här. Det är också kul. Om inte roligare. :D

Och som vanligt är det inte tjejen som skriver bloggen som spelar huvudrollen i brevfilmen.

Så. Var var vi? Jo, tösen hade satt i sig en påse chips, svurit loss etc etc...

Tösen stannade kvar i sängen i tre dagar. Sedan masade hon sig upp och ställde sig framför spegeln. Tösens pojkvän tittade nyfiket upp från sitt tv-spelande.
- Vad gör du? frågade han.
- Ingenting, sa tösen och nöp diskret i en bilring.
- Nähä du, sa pojkvännen.
- Du? sa tösen.
- Mmmm... sa pojkvännen och svor till när han missade ett extraliv.
- Tycker du att jag är tjock?
- rhesfuhrufhuerhgfue! vrålade pojkvännen när han missade ännu ett extraliv.
- Tycker du det? frågade tösen igen och höjde rösten en aning. Att jag är tjock?
- Va? svarade pojkvännen och kom av sig alldeles. Hm?
- Tycker du att jag är tjock? Att jag har stor rumpa? Tycker du det? Va? Va? Va?
- Eh? Hm? Pojkvännen svalde nervöst och började fippla med handkontrollen.
- DU TYCKER ATT JAG ÄR TJOCK! vrålade tösen anklagande och ställde sig i dörröppningen med händerna i sidorna.
- Nääääää... pojkvännen såg lite panikslagen ut och började flacka med blicken.
- OM DU NU TYCKER ATT JAG ÄR SÅ SABLA TJOCK, VARFÖR HAR DU INTE SAGT NÅGOT? VAVAVAVAVA??? skrek tösen.
- Men alltså. Du är inte tjock, försvarade sig pojkvännen och kliade sig på hakan. Du är ju jättefin. Jättejättefin. Verkligen.
Men tösen hade redan stormat ut därifrån.
- Jag tar det som att vi inte käkar pizza till middag idag, ropade pojkvännen efter henne och duckade för ett par kängor som kom flygandes i luften.
- Raaaaaah! vrålade tösen.

Följande dag begav sig tösen till ViktVäktarna. Ja, OK, kanske inte följande dag. Eller ens följande vecka, för den delen. Men hon gick dit i alla fall. Efter lite drygt en månad. Eller två. Ytterst motvilligt, ska tilläggas. I handen hade hon en liten lapp med vägbeskrivning.
Nu ska vi se, tänkte hon. Här borde det vara. Eller, nä. Andra gatan, kanske... Nähä. Fasen. Till slut gav hon upp och frågade en förbipasserande man var adressen låg.
- Jaha, sa mannen och log. Du menar ViktVäktarna?
- Nä, sa tösen. Jag menar den här adressen. Gubbjävel.
Det där sista sa hon visserligen inte högt. Men hon tänkte det.

Till slut kom hon dit, gick in och... ryggade tillbaks. Shit, vad folk! Väldigt mycket folk. Hon gick fram till receptionen.
- Jo, viskade hon till receptionisten. Jo, detärsåattjagskullevilja... eh... hmmm...är det här man går ner i vikt?
- Jadå, svarade receptionisten älskvärt. 200 kronor tack. Invägning sker där borta.
- Hm? sa tösen förvirrat.
- Invägningen. Här är ditt viktkort. Du kan ställa dig i kön därborta. Nästa!

Tösen tog en titt på kön, sedan en titt på dörren, kön, dörren och skulle precis fly när någon plötsligt grep tag i henne.
- Första gången? sa en tant med ljusrosa hår och illrött läppstift och log mot henne.
- Eh, ja, sa tösen och log lite nervöst.
- Inga problem, inga problem, sa tanten. Jag har gjort det här tusen gånger. Minst.
Tösen nickade lite och försökte komma loss från tantens grepp, men det gick inte. Så hon stod snällt kvar. Men behöll dörren i sikte. Bakom henne pratade två kvinnor om sin avföring.
- Min har blivit så fast och fin sedan jag började här, sa den ena.
- Lyllo dig, sa den andra och suckade. Själv sitter jag på toa i evigheter.
- Fibrer, sa den första. Och linfrön. Du måste äta mer fibrer, Katrin.
Tösen såg sig omkring. Det var stora kostcirkelplanscher på väggen. Och bilder på leende människor.
Det blev tantens tur att väga sig.
- Nämen heeeej, Agneta! sa invägningstjejen. Allt bra?
Agneta gjorde tummen upp och hoppade glatt upp på vågen.
- Du har gått ner 1 hekto sedan förra veckan, sa invägningstjejen och antecknade lite.
- Oooo... Det går neråt, jublade Agneta och gick av vågen. Så. Nu är det din tur, sa hon till tösen.
Tösen stönade inombords och klev upp på vågen. Siffrorna började galoppera iväg.
Stanna, stanna, stanna, tänkte hon och tittade panikslaget på displayen.
- Du måste ha båda fötterna på vågen, sa Agneta och kikade på displayen över tösens axel. Inget fusk. Folk tror de kan fuska, men det går inte. Jag har varit med om det tusen gånger. Minst.
Invägningstjejen antecknade lite, mumlade något om BMI och frågade:
- Och vad är din målvikt?
- Målvikt? sa tösen. Hm?
- Ja, den vikt du strävar efter.
- Eh, sa tösen. Kanske... Eh... XXX?
- Det är nog lite väl drastiskt, sa invägningstjejen. Du har inget mer... realistiskt mål?
- Hmmm... sa tösen. Kanske... XXX?
- OK, sa invägningstjejen och antecknade igen. Och när du gått ner 10 % av din startvikt får du en nyckelring.
- Jag kan ta av mig lite mer kläder, sa tösen förhoppningsfullt. Den här tröjan väger till exempel... ett kilo minst.
- Nästa, ropade invägningstjejen.
- Det var väl inte så farligt, sa Agneta och strök undan en rosa hårslinga och log så man såg hennes läppstiftsfärgade framtänder. 1 hekto! Wooohoo! Nyckelringen, here I come! Vart ska du gå, förresten? hon tittade förvånat på tösen som var på väg ut genom dörren.
- Eh, hem? sa tösen som inte kunde komma därifrån fort nog.
- Neeeej, dummer. Nu är det ju möte! Kom nu! Och så grep hon tag i tösens arm igen och släpade henne med in i ett rum där det var fullt av stolar som var placerade i en stor ring.
Och tösen vågade inte säga något eller göra motstånd för den där tanten Agneta påminde, bortsett från det rosa håret och de turkos mjukisbyxorna, väldigt mycket om en syslöjdslärare som tösen haft på högstadiet och som tösen varit väldigt, väldigt rädd för. Så hon satte sig snällt ner på en av stolarna med jackan i ett krampaktigt grepp och tänkte att om hon tvingandes göra den där invägningen tusen gånger, minst, då jävlar tog hon livet av sig. Minst.

Efter en stund kom invägningstjejen in och log strålande, presenterade sig, hälsade alla välkomna, speciellt alla nya och sa att hon vägt 160 kg för inte så länge sedan.
Klart du har, tänkte tösen. Och jag brukar semestra på månen. Pffft...
Men hon försökte att inte se alltför nedlåtande ut när invägningstjejen pratade sig varm om points, points, points och hur praktiskt det var att steka mat i buljong istället för olja och smör och att mager ost var minst lika god som vanlig, om inte godare. För att den var mager. Och så vidare.
- Med det inte sagt att ni inte kan äta vad ni vill, avslutade invägningstjejen. Det är det som är det fina med points. Allt är tillåtet. Det är bara att kolla i vår braiga guidebok. Där står nästan alla produkter som finns listade samt hur många points de innehåller. Den kostar 100 kr och finns i receptionen där ni för övrigt även kan köpa ViktVäktarnas egna points-kakor, points-godis och points-choklad. Points, points, points. Dessutom får ni med er några finfina pointsrecept hem. Och glöm inte att ni även kan köpa ViktVäktarnas egna points-pizzor, points-moussaka och points-crème fraiche i affären. Och investera gärna i en stegräknare, så kan ni se om ni går så pass mycket att ni får bonuspoints. Vi ses nästa vecka! Points, points!
- Visst är det toppen! väste Agneta till tösen när de stod i kö för att köpa hutlöst dyra pointskakor. Det är sååå bra med points. I love it!
- Mmmm... sa tösen och lyssnade bara med ett halvt öra. Det enda hon hade i huvudet var pointspointspoints. Det mesta som den där invägningstjejen sagt hade till största delen varit dravel. No way att hon köpte mager ost. Fy fan vad äckligt. Men det där med points... Det lät ju riktigt intressant... Riktigt intressant indeed, tänkte tösen och köpte en hel kasse pointskakor och pointschoklad samt den där braiga guideboken.
Förträffligt! myste hon för sig själv på vägen hem och såg framför sig hur kilona bara rasade. Och allt tack vare dessa underbara points. När hon kom hem satte hon sig vid köksbordet och började kolla igenom guideboken.

Chokladbollar 1 st - 25 g - 2 points
Cocosbollar 1 st - 25 g - 2 points
Ballerinakex 1 st - 13 g - 1,5 points
Schweizernöt 2 bitar - 10 g - 1,5 points
Schweizernöt 1 kaka - 100 g - 14 points
Stimorol 1 st - 0 points
Toblerone 1 st - 100 g - 12 points
Geléhallon 1 påse - 100 g - 5,5 points
Olivolja 1 msk - 3 points
Potatis, hur mycket som helst - 2 points
Vindruvor 10 st - 70 g - 1 points
Vispgrädde 3 msk - 5 points
Magnum Classic - 6 points

Och så vidare...

Såååå... tänkte tösen. Och jag har... 20 points att göra vad jag vill med. Det blir ju... en magnum, en påse geléhallon, ett par bitar schweizernöt och jäkla massa potatis. Jiiiipiiii!!!
- Men så kan du ju inte göra, sa pojkvännen. Du kan ju inte äta glass istället för ordentlig mat.
- Klaffen, sa tösen och började knapra på en ViktVäktarkaka som bara innehöll 1 points och noterade det i det lilla braiga häftet hon fått med sig hem. Sedan hävde hon i sig fem glas vatten, för vatten var bra och dricka. Det hade invägningstjejen sagt.
Pojkvännen skakade på huvudet och mumlade något om skörbjugg, men tösen hörde ingenting. Hon var fullt upptagen med att leta reda på hur många points det var i chips och ostbågar.

Fortsättning följer...

Moahahaha!