onsdag 14 mars 2007

The story continues...

För mer info läs här och här.

Jo. Tösen hade ju gått med i ViktVäktarna, fått en massa fina små recepthäften och ett litet fint block där hon skulle skriva upp allt hon åt och drack. Och hon skötte sig bra. Väldigt bra, faktiskt. Det där med att leva på storstrutar och geléhallon, det funkade ju liksom inte i längden, det förstod ju tösen. Hon höll sig istället till sina svinigt dyra ViktVäktarkakor som hon köpte i samband med mötena, där hon för övrigt gjorde kalasfina framsteg. Tant Agneta med det rosa håret och de turkos mysbyxorna kom fortfarande med sina små hysteriska utrop, men tösen brydde sig inte så mycket. Hon hade annat att tänka på. Så upptagen var hon med sina points och att planera vad hon skulle äta nästa dag att hon knappt var medveten om något annat. Hon stekte maten i buljong och såg till att ständigt ha något att knapra på eftersom det stod klart och tydligt i de där recepthäftena att man skulle äta med jämna mellanrum för att hålla igång förbränningen. Hon måttade upp corn flakes med decilitermått vid frukosten medan pojkvännen tittade lite trött på henne, tog en klunk kaffe och drömde sig tillbaka till tiden då tösen lagade scones på helgerna. Scones med engelsk marmelad, tänkte pojkvännen och tittade med avsmak på sin grå fibergröt.
- Vad ska vi ha till middag idag? försökte han lite trevande. Kan vi inte laga något festligt? Jag menar, det är ju ändå helg.
- Buljongstekt kycklingbröst med potatis, sa tösen som antecknade för fullt i sitt lilla pointsblock. Det blir bara 4 points, vilket innebär att vi kan äta något gott till efterrätt.
Pojkvännen sken upp.
- Glass, sa tösen och fortsatte anteckna. Chokladglass light. Det blir väl toppen?! Vi kan dela på ett paket. Äta direkt ur kartonghalvan. Både praktiskt och sparsamt med points. Bara 4 points per halva.
Pojkvännen dolde ansiktet i händerna och svor tyst, men tösen märkte ingenting. Hon var i full färd med att hinka i sig sitt femte glas vatten. Sedan antecknade hon lite till. Drack ännu ett glas. Antecknade igen. And so forth.

Och ner gick hon. Kilona bara rasade. På tre månader tappade hon mer än 10 kilo.
- Du har ju inga bröst kvar, muttrade pojkvännen besviket. Var är dina bröst? Va?
Men tösen lyssnade inte. Hon hade inte varit på mötena på ett tag. Hon hade kämpat själv i några veckor och planerade att gå tillbaks när hon tappat så pass mycket att hon fick den där mytomspunna nyckelringen. Nyckelringen med stor N. The nyckelring. En sådan som hon sett att andra fått när hon stod och väntade på att det skulle bli hennes tur att väga in sig. 10 % av kroppsvikten, tänkte tösen och såg framför sig hur hon föll på knä framför invägningstjejen och fick ta emot nyckelringen på en röd sammetskudde. Snart är det dags, mässade hon. Snaaaart... Snaaaaart...

Och så stod hon i den där kön igen, tre månader efter att hon skrivit in sig; tre månader efter att hon genomlidit den första invägningen. Hon sken av lycka när det blev hennes tur att kliva upp på vågen. Invägningstjejen tittade förstrött på vågen och anteckande något.
- Tack. Nästa!
- Ehm? sa tösen förvirrat.
- Hm? sa invägningstjejen och såg lite trött ut.
- Eh. Jo. Hm. stammade tösen och flackade med blicken.
- Du kan ta på dig skorna nu, sa invägningstjejen och antecknade lite till. Nästa!

Tösen klev ner från vågen. Ingen nyckelring. Ingenting... alls. Hon stod med skorna i ena handen och jackan i andra och väntade på att någon skulle hoppa fram och skrika: surprise! Men det hände ingenting. Nothing. Nada. Zip.
- Grattis, hörde hon invägningstjejen säga till någon i kön. Spridda applåder hördes. Tösen tog på sig skorna och undrade om nyckelringarna kanske var slut. Hon började gå mot föreläsningssalen när någon plötsligt grep tag i armen på henne. Tant Agneta.
- Titta! Titta! sa Agneta och viftade med något framför ansiktet på tösen. Har du sett! Äntligen! Min alldeles egna nyckelring! Whooopieeee! Hade jag inte haft så förbannat klena lårbenshalsar hade jag hjulat hela vägen till Hawaii. Det här ska firas!
- Grattis, sa tösen och kände sig lite bedövad inombords. Grattis, grattis.
- Men... Vart ska du gå? ropade Agneta när tösen började gå mot utgången, fortfarande med jackan i handen. Föreläsningen börjar ju nu!
Men tösen svarade inte. Hon bara gick. Tog spårvagnen hem och satte sig i soffan och funderade. Sedan ringde hon och beställde pizza. Efter att ha ringt och bombhotat ViktVäktarna.

17 kommentarer:

Anonym sa...

Jeeeez, vad du varit med om!!!

Viktväktarna verkar ju vara en galen väckelserörelse.

Och att du stod ut i tre månader! Med Agneta. Med att steka mat i buljong (hur nu DET är möjligt).

Du förtjänar mer än en nyckelring. En tapperhetsmedalj och en egen biografi. Minst sagt.

Jag är impad.

P.S. Agneta hade fått hjärtifarkt av att se allt jag proppar i mig på en dag. Och DÅ hjälper inga nyckelringar i världen ;-)

Missy sa...

Pizza är vackert. Jag hade nog beställt pizzan tidigare än du. I'm proud of you, grasshopper!

Anonym sa...

Urk för Viktväktarna. Det enda jag tänker på är "Fat Fighters" i Little Britain. Urk.

Fröken Lund sa...

Hmm. Jag ska försöka leta rätt på min Austin Powers-nyckelring så kan du få den istället.

Fröken Lund sa...

"Hjula hela vägen till Hawaii" förresten. Ha ha ha!!

Anonym sa...

Tack! Du är för underbar! =)

Mel sa...

Hela den där grejen med att sitta i grupp och lyssna på någon f.d. tjockis som är så jävla käck...inte min grej. Jag gick med i Viktklubben på nätet i stället och det passar mig bättre. Allt är på nätet och man kan blogga! Och inga points, bara kalorier. -15 kg liksom...7 kvar. :)

Peppe sa...

You go tösen! Hellre bröst och pizza än viktväktare.

Lilla Duktig sa...

Hatar ni mig om jag berättar att jag faktiskt har nyckelringen ifråga?

dddd sa...

Maria: Jag tror att det låter mer spännande än vad det egentligen var, hahaaha! Jag steker i olja idag. Inte buljong. :)
Missy: Jag åt faktiskt pizza igår. Extra oljig. :)
Jessica: Hahahaha!
Fröken Lund: Ja, tack. Du kan skicka den på posten. :)
Ida: :)
Mel: Jag försöker äta ordentligt på vardagarna och träna rätt mycket. Förhoppningsvis räcker det. Jag är för fattig för att gå med i ngt som kostar pengar, hahaha! Men jag har hört att Viktklubb ska vara bra. Och vad duktig du är! :)
Peppe: Håller med till 110 % :)
Lilla Duktig: Absolut inte. Strongt jobbat. Låt inte mina kassa upplevelser dra ner dig. :)

Linda sa...

Du är jättevärd en nyckelring. Jag kan ge dig en humm sken-nyckelring här och nu istället! Har hört skräckhistorier från folk som varit med i Viktväktarna, och jag fattar inte hur du stod ut i hela tre månader! Strongt gjort. Här får du en nyckelring.
Och den är mycket finare än den ifrån Viktväktarna. :)

dddd sa...

Tack snälla du! *stoppar ner den i fickan* :)

sandra sa...

tycker den där invägaren verkar oerhört osympatisk och elak. kanske skulle man ta och beställa hem tjugo pizzor till hennes dörr och se vad hon säger då? mohaha, men strongt av dig att hålla igång så länge! det stiger en åt huvet det där viktväktarna, man börjar fundera över hur många points det är i bark för att se hur mycket man kan äta av det...

dddd sa...

Bark --> 1,5 points ;)

Fru Choklad sa...

Jag säger bara stackars tösen och jag förstår både bombhotet och pizzabeställningen. OCH det är helt jäkla underbart med nygräddade scones till frukost! Där har pojkvännen HELT rätt ;)

Anonym sa...

Tihi! Hela den här storyn ör så sjukt skoj att jag måste länka till din blogg. Så sann, och ingenkännande och rolig.

Tack!

Anonym sa...

En gång var en annan tös med i VV. Hon fick ingen guldstjärna när hon skulle få (var tredje kilo va?). Det gör ju skitont. Och inte törs man säga till heller.