Ego
Läser gamla inlägg, trots att jag lovade mig själv att inte göra det. Blir arg på mig själv. Igen. För att jag klagar. Och gnäller. Inte bara här, utan överhuvudtaget. Ständigt denna känsla av att det måste finnas något mer, det här kan inte vara allt som står på menyn, när börjar det riktiga livet, yada yada yada. När jag har så mycket att vara glad över. Läser andras bloggar och inser att saker och ting kunde vara så mycket värre. Jag ska aldrig använda ordet "deppig" igen. Jag är inte deppig. Jag är bara väldigt bortskämd. Det är ingen som trycker ner mig. Det är ingen som får mig att må skit. Jag har oändligt många valmöjligheter, även om jag är för feg för att utforska dem. Jag skäms när jag tänker på hur jävla jobbig jag måste vara att leva med; hur jobbigt det måste vara att leva med någon som inte vet vad hon vill. Denna konstanta känsla av rastlöshet som påverkar allt jag gör - lägenheter jag haft, kurser jag läst (mahahaha!), jobb som jag tröttnat på. Jag kan komma på mig själv med att längta efter ett vanligt nio till fem-jobb och allt det där andra som hör till, för att stunden efter känna hur paniken liksom väller upp inombords. Jag hatar det där. Jag hatar att ligga vaken på nätterna och fundera. Jag hatar att jag inte bara kan vara. Jag hatar att jag måste mala sönder allting och framför allt hatar jag den där idiotiska idén jag har om att jag måste uppleva saker och ting SJÄLV. Lugn. Jag vill bara bli lugn. Inombords. Jag vill sitta i soffan och känna lugn - inte panik.
Zen. Var sjutton hittar man det? Va?
18 kommentarer:
tja..inte här iaf..du känner nog samma sak som de flesta av oss..när man skriver hur mycket ångest man har (överdrivet såklart) så läser man andras bloggar där de proppar i sig mediciner för att må hyggligt..
Ja du ser..inte ens ångest klarar jag av att satsa helhjärtat på :)
Det känns så himla bra att skriva av sig här. Verkligen. Och visst bleknar mina problem (som egentligen inte är problem) jämfört med andras. Att läsa det som jag själv publicerat här är faktiskt rätt nyttigt. Det här är terapi. Ren och skär terapi. Billig sådan också! :)
Tyvärr har jag inget bra råd eftersom jag ocskå har en rastlöshet i mig. Att inte kunna rota mig utan alltid känner att "det här är bara tillfälligt"
Från tuva till tuva. Hopp. Hopp. Hopp ;-)
Du gnäller och klagar inte - du är ju skitkojig. PUSS.
Lugn. Det kommer. Lätt för mig att säga, va? Men faktiskt så kände jag EXAKT samma sak för ett drygt halvår sedan.
Sedan mitt i allt slog det till och jag började acceptera mig själv, mina val och känner nu att jag har både fötterna på jorden.
Snart kommer det till dig också. Då behöver du inte känna stress och oro över att du inte vet vad du vill. Det löser sig tjejen!
Zen? Ingen aning. Men om du hittar det kan du väl säga till? Deal?
Hej hopp!
Jag skrev en jättelång kommentar, men den försvann.
Hur som helst, jag tycker om din blogg just för att den beskriver livets berg-och-dal-bana som jag upplever den. Det vill säga, man gnäller ibland och hyllar något ibland. Man går upp och ner i humöret som rena rama Balder. Och bara man kommer ihåg alla de bra saker man har (som att inte behöva varken terapi eller psykofarmaka (om inte glass räknas) för att ta sig upp igen) så ahar man rätt att gnälla!
Din blogg är så himla bra! Detta om detta!
Zen kommer väl först när man dör eller är för körd i skallen för att tänka? Att klaga är ju tecken på att man lever!
Vi har all rätt i världen att gnälla. Kanske genom att vi gnäller i våra bloggar skonar andra i vår omgivning från onödigt gnäll.
Så är kanske inte fallet för mig idag men what the fuck - there's always tomorrow. Another shitty day around the corner.
På dåligt humör? Nädå....
Åh det där låter som något jag kunde skrivit själv. Varför är man aldrig nöjd? Jag tror för egen del att det är för att det finns för många val, samtidigt har man ett ständigt dåligt samvete, för att det är svält på jorden (fortfarande!) fast det inte skulle behövas. Det är så hemskt, så orättvist. Känns som många är stressade och mår dåligt och inte har kontakt med sitt innersta, sig själva. Blev lite flummigt tror jag, men hoppas du förstår hur jag menar.
men vad fan, jag skrev också en lång kommentar o den är också väck! vad sur jag blir. det gick ut på att du har självironi, då får man gnälla mkt mer än andra. så det så.
åh. jag är också så jävla bortskämd. klagar hela tiden, och är nere. varför? äh, jag vet inte. man ska inte läsa om sina gamla "synder" i sin blogg egentligen, men jag gör det också då och då...
Jag häller med Vajlan; du skriver ju bra, ju. Då får du en massa klagokredit. Dessutom: om man bra var nöjd, vad skulle driva en framåt då?
"BARA var nöjd" ja jävlar vad jag inte kan skiva.
Alltså, jag måste svara unisont här... Det är så jäkla underbart att få sådan respons på det jag öser ut mig här. Jag tar absolut inte för givet att folk ska kommentera och blir lika glad varje gång jag ser att någon gjort det - speciellt när jag öser ur mig sådana här saker. När jag gnäller och ynkar mig och håller på. Tack för att ni finns där ute. Att skriva av mig här är ren terapi för mig. Att dessutom läsa era snälla kommentarer - det värmer ända in i själen. Kanske är jag bara överdriver blödig, men jag blir jätteglad... Tack för att ni finns där ute och påminner mig om att jag inte är ensam om alla tankar som snurrar runt i skallen. Puss på er ALLA!
Puss puss
Måste säga att jag känner igen mig. Har insett att lyckan är att uppskatta det man har, och hitta något slags lugn i sig själv. Känns lite flummigt och abstrakt och svårt att förklara, men jag är övertygad att det är så...inte på så sätt att man aldrig får ha drömmar eller att man aldrig får gnälla men det här att vänta på någon stor lycka som ska komma är ganska lönlöst tror jag...lycka är de små sakerna, och livet beror så otroligt mycket på hur man själv ser på saker och ting...
Fröken Lund: Puss på dig med. :)
A: Precis. Du har så rätt...
Skicka en kommentar