Nostalgi

Ibland får jag sådana konstiga cravings. Vissa får det efter choklad, andra efter geléhallon. Jag får Barbie-cravings. Nu är det ju inte direkt så att jag plockar fram mina barbisar och har lekstuga på vardagsrumsgolvet bara sådär. Att tänka det är ju en sak. Att faktiskt göra det - en helt annan femma. Jag har faktiskt mina begränsningar*.
Dessutom tror jag inte att det som är kvar av mina barbie-dockor går att klassas som barbies längre. Snarare någon slags mutation. Avklippt hår (det växer tydligen inte tillbaka), avklippta näsor (de växer tydligen inte tillbaka, de heller), egenhändigt målade tånaglar samt en Ken-docka i en ljuslila satinkostym som har en stor, blå bläckplump på näsan.
Jag vet inte riktigt hur han fått den. Men den är där i alla fall. Enormt avtändande. Stackars Ken. Min Barbie-familj och den knäppa familjen i Motorsågsmassakern har många likheter.
Oroväckande många, när jag tänker efter.

*Faktiskt.