Lite mörk och kulen men ändå så kär

Det är jul om lite drygt en månad.
Gaaah!
Var det inte jul nyss? Kunde svurit på att det var förra veckan.
Jul.
Julmat.
Julstäd.
Julpynt.
Julgran.
Julgodis.
Julklappar.
Julkort.
Julångest.
Julstress.
Julkalender.
Julgardiner.
Jul...någonting.

Pust.

Merry friggin' x-mas.

Det värsta är nog ändå julgodiset. Vet inte hur det gick till, men förra julen hade vi sju chokladaskar här hemma. Jag gillar inte ens chokladaskar, men jag äter ändå. Tvångsmässigt - eftersom det är jul. Jag kan ju inte slänga dem, det går ju bara inte. Tänk på alla som inte får någon... eh... choklad. Det skulle ju vara en skymf mot dessa stackare.
Ergo --> I stuff my face.
Och så julkorten.
Aaaarrrgh.
Julkort.
Detta djävulens påfund.
Jag hatar julkort.
Varje gång jag får ett blir jag hyperstressad. Iiiih - jag har ju inte skrivit till henne. Eller till dom. Eller dom. Vilket datum är det? Den 20:e? Aaah! De hinner aldrig fram i tid. We're doomed. Doooomed! *kastar mig på knä och sträcker upp armarna mot taket à la Plutonen*

Men jag älskar verkligen julen.
Verkligen.
Jag älskar att riva upp mina julklappar och försöka dölja hur besviken jag blir över att få en blå hajtand att ha kring halsen. Tyvärr är jag rätt kass på att dölja sådant. Jag skulle bli världens sämsta skådis. Tveklöst. Går iväg till NK på självaste julafton för att byta min julklapp, bara för att jag inte har det i mig att vänta åtminstone till Annandagen, som normala människor, och försöker låtsas som ingenting när expediten på Details mumlar "redan?"
Ay, denna förnedring.
Där står jag som en idiot och försöker rättfärdiga det hela genom att sluddra fram: Alltså, jag är ingen hajtandsmänniska. Den är ju jättefin. Men inte på...mig. Vad varmt det är här, förresten. Oj. (Den där hajtanden blev iofs väldigt mycket snyggare när jag fick reda på att det var Dior - Diooor, säger du. Hoppsan. Haha! Ursäkta mig ett ögonblick. Min hjärna: Helvete.)

Nä.
Allvarligt.
Jag älskar julen.
Faktiskt.
Jag är väl ingen Grinch, heller.