Recension: The Nun

Jag älskar rysare. Därför blev jag så glad när jag såg att The Nun fanns inne när jag skulle hyra film igår kväll. På baksidan stod det:

"Ur de oheligaste vatten återuppstår en drunknad nunna med tyranniska ambitioner för att hämnas på de elever som förorskade hennes död vid en katolsk flickskola 17 år tidigare. En efter en går de gamla eleverna fasansfulla öden till mötes, oförmögna att värja sig mot det övernaturliga väsen som tycks uppstå ur vanligt vatten."

Omdömen som "chockerande, bisarr och fullkomligt makaber", "gastkramande specialeffekter" "pray you don't see her" och "horrorpärla" gjorde mig knappast mindre sugen.

Oj, oj, oj, så fel man kan ha. Så fruktansvärt fel.

Vi snackar uruselt skådespeleri, men OK, fine, jag kan ta det.
Så länge handlingen är någorlunda bra, morden spektakulära och effekterna coola, vill säga.
Men, nein.
Efter tio minuter vet man oftast om en film är bra eller dålig.
Efter 20 minuter ångrade jag djupt att jag hyrt skiten.
Halvvägs in i filmen satt jag och funderade på om jag skulle ta och gå ner och kolla om det fanns någon ledig tvättid.
När det var en dryg haltimme kvar nickade sambon till.
Det säger väl en hel del.

Döda nunnan flöt omkring i vatten som strömmade uppåt och påminde mer om den elaka bläckfisken Ursula i Den Lilla Sjöjungfrun. Jag kan tänka mig att verkliga nunnor är mer skräckinjagande.
Och när filmens hjältinna sitter på ett flygplan, tittar ut genom fönstret och ser den döda nunnan på vingen à la Twilight Zone, då vill jag stänga av. Men jag hittar inte fjärren.
The Nun var ruggigt förutsägbar nästan ända fram till slutet. Då kommer den korkade killen som stått och hånglat med sin irriterande spanska flickvän större delen av filmen på hur det måste ligga till. Right out of the blue, liksom. Löser hela mysteriet. Snacka om anti-klimax. Jag blev riktigt förbannad. Det är en och en halv timme av mitt liv som jag aldrig får tillbaks.

Den som vill bli riktigt skrämd gör bäst i att hyra nyinspelningen av Motorsågsmassakern.