Recension: The Shutter

Jag fick höra talas om Shutter (Thailand, 2004) av en kompis som sa att den skulle vara riktigt otäck - i stil med The Grudge. Hon hade till och med haft haft svårt att sova efter att ha sett den. Hmmm... Jag var lite skeptiskt. Så hemsk kan den väl knappast vara? Att Grudge var otäck, det håller jag med om - jag menar, vem blir inte skrämd av små, bleka barn med svarta gapande munnar? Men jag tvivlade starkt på att den här filmen var så äcklig som hon påstod. Så jag lånade den, mest för att jag ville motbevisa alla som hävdade att den var så jäkla ruggig. Satte på den. Släckte ner alla lampor hemma och kröp upp i soffan.

Handling: En fotograf och hans flickvän kör på en ung tjej och smiter från olycksplatsen. (Uh-oh. Bad idea. Very bad.) När han senare framkallar sina bilder upptäcker han ett suddigt kvinnoansikte på samtliga. (Ding, ding, ding - alarm bell...)

Tagline: Det går inte att fly från det förflutna/Har du kikat närmare på dina bilder efter den där hit and run-olyckan?

Omdöme: 20 minuter in i filmen hade jag hoppat högt flera gånger. Sedan blev det bara värre och värre. Jag tycker att det är lite småotäckt bara att skriva om den. Jag inbillar mig att den där döda tjejen ligger under min säng och bara vääääntar. Eller står bakom min axel och tittar när jag skriver. Man tror att man är så härdad, så härdad. Att man kan kolla på vad som helst. Det finns säkert de som tycker att Shutter inte är det minsta scary. Jag kan bara tala för egen del. Jag skrek högt flera gånger, kunde inte kontrollera mig själv. Jag tror att jag såg mer av mina fingrar än själva filmen. Slutet har etsat sig fast på min näthinna för evigt.
Creeptacular!