Aaaarrrgh

Katter är speciella. När jag var liten hade vi tre stycken. De sprang bort allihop. Sorgligt, sorgligt. Förmodligen lever de livet på någon flådig kattfarm någonstans långt inne i skogen; där det vankas grädde och strömming morgon, middag och kväll och där det finns möss i överflöd. 15 år senare är jag fortfarande benhårt övertygad om att det är så. Självklart är det så.

Punkt slut.

15 år senare är jag också lika benhårt övertygad om att det mest idiotiska jag någonsin gjort var att skaffa en katt till. Bara för att jag inte kunde säga nej när pojkvännen tiggde och bad och tjatade dag ut och dag in om hur roligt det hade varit med en liten katt. Vi snackar hjärntvätt. Kom igen... Snääälla... En liiiten kissemiss... Till slut gav jag med mig, men intalade mig själv att vi bara åkte ut för att kolla på en katt. Yeah, right. Kolla. Grattis. När man väl står och tittar på de små pipande liven flyger allt vad rim och reson heter rätt ut genom fönstret. Schwooosch, liksom. Jag ville bara pussa och krama dem och döpa dem på momangen. Varenda en.
Välja?
Vadå "välja"?
Vi tar allihop!
Vi åkte hem med den som vi tyckte hade "störst potential", det vill säga den åpna jäveln som låg överst i högen och trampade på alla andra. Ja, honom tar vi. En riktig liten fighter.
Fyra år har gått sedan dess.
Fyra år av sönderklösta möbler (tygstolar --> vilken förträfflig idé!) som ersatts av andra möbler (tre sofföverdrag) som i sin tur blivit sönderklösta även de. Kom inte och säg att det är normalt beteende för ett djur att vänta med att klösa på soffan tills matte/husse kommer in i rummet, för att se hur sagda matte/husse reagerar.
Det. Är. Inte. Normalt.
Fyra år av helt oprovocerade attacker - gärna när man står och tar ut linserna på kvällen, när man har garden nere och är helt försvarslös. Kalkylerande, det är vad han är.
Fyra år av hår överallt - Ö V E R A L L T. I mikron, i kylen, i maten, i videon...
Fyra år av loppbett varje sommar (mutantloppor som överlever vintern förekommer det med) samt fyra år av stinkande kattkiss. Och dyra veterinärräkningar. Och drän. Fy fan... Dränet som han hade i sidan för att var skulle kunna rinna ut från såret han fått efter att han varit i slagsmål... Jag torkade var från golv och möbler i två veckor. Äckligt är bara förnamnet. (Men en katt i tratt är dock alltid lika underhållande. Faktum är att den där tratten livade upp stämningen betydligt här hemma*.) Och spyorna. SPYORNA... Det finns förresten särskilda spyspatlar som man skopar upp kräkset med. Eeeeewwww... Sedan går man och kräks själv. Spyor är för mig vad kryptonit är för Stålmannen. För att inte tala om det där hemska ljudet... Ljudet av en katt som kräks. Finns det något värre?

HORK HORK HORK HORK HORK

Och alltid, ALLTID i skorna. Varför? Varför i skorna? Varför inte på linoleumgolvet? Varför överhuvudtaget? Fast med tanke på vad de stoppar i sig (läs: Whiskas, hår, döda djur samt slickar sig i rumpan) är det väl kanske inte så konstigt att de katapultspyr à Exorcisten då och då. Det är bara ett snurrande huvud som fattas.

Missförstå mig inte. Jag älskar djur** och jag fattar att det där är skit man får ta, abslout. Men jag klagar hur mycket jag vill, thank you very much. Tro inte att där lilla monstret inte skulle ta kål på mig på fläcken om han hade haft möjlighet (läs: tummar). Tro mig. Man ser inte hornen, men de finns där. Jag vet att de finns där. Än så länge är jag dock starkast. Moahahaha! Så länge jag släpper ut honom på natten, alltså. Annars hade han dödat mig i sömnen. Lätt. Speciellt efter att jag sprutade fönsterputs på honom när han började klösa på soffan förra veckan. Han luktar fortafarande Ajax. Och han filar febrilt på sin gruvliga hämnd. Jag kan höra hur de pyttesmå kugghjulen jobbar för fullt i hans huvud. Vrrrrrr....

Jag vägrar dock låta den här bloggen präglas av min katt. Jag vägrar! Jag har nämnt honom en eller två gånger tidigare, i andra inlägg, vilket är illa nog. Därför skriver jag nu av mig helt, en gång för alla. Sedan - no more. Jag svär härmed dyrt och heligt att jag ska hugga av mig både händer och fötter om jag så mycket som nämner honom igen. Jag lovar***. Jag tänker inte bli någon galen katt-tant som börjar varje konversation med "Veeeet du vad lille Misse gjorde IDAG? Jo, serru, idag har han bajat något kopiöst. Och kräkits. Men, haha, jag har ju en spatel... Ooooo, så praktiskt det är. Man bara skopar upp allt kräks och sedan..."

Sedan skjuter man sig själv.

För att undvika att bli en galen katt-tant har jag gjort upp lite regler.

1 katt - :)

2 katter - fine

3 katter - psycho chick (no offense)

*Men HALLÅÅÅÅÅ... Lite kul är det faktiskt...

**Dock inte spindlar. Eller långbenar. Eller getingar.
***Eller, vänta... Kanske lite väl magstarkt. Jag kan inte blogga utan händer. Jag ska daska mig på handen. Bättre.