Fffffsssssst

Det har pyst i badrummet hela dagen. I rören.
Fffffssssst.
Ffffffssssst.
Måste vara grannen ovanför som duschar, tänker jag klockan 12.
Klockan 16 börjar jag undra om hon svimmat av i duschen. Det var ju tydligen en kille som gjorde det för något år sedan. Eller, nej, han svimmade inte, men han var så full att han somnade i duschen. Och täppte till golvbrunnen så det blev vattenläcka i hela huset.
Fffffffffsssssst-ljudet bara ökar och ökar i intensitet.
Knackar på hos grannen som mår hur bra som helst och är hur påklädd som helst.
Jaha.
Klockan 19 börjar sambon greja med duschkabinen. Ffffffsssst-ljudet blir bara värre och värre.
Plötsligt säger det Ka-posh! och duschkabinen förvandlas till en fontän.
Vattenläcka.
Nej, förresten, the queenmother of alla vattenläckor.
Vad göra? (Exakt ordval vid denna tidpunkt: vad fanihelvetesjävlar gör vi? Vad gör vi? Vart ringer man? Maten kallnar! Vad gööööööör vi? Aaaaahhhhh!)
Man ringer 112.
Och skriker hysteriskt att man har en... en... jättefontän i badrummet. Hjälp!
Men först inleder man med frasen: Alltså, jag är inte skadad eller döende eller så, men jag har ett annat problem... och hoppas att de inte lägger på luren i örat på en.
- Då skickar jag brandkåren, säger telefonisten.
- Med sirener och allt? frågar jag skräckslaget och ser framför mig hur hela kvarteret kommer hit för att kolla in vår vattenläcka. Brandkåren - oh, the shame... Vår dusch ser ut som snusk. Tre silverfiskar slank precis ut när vi flyttade kabinen. Jag står med svinto och rengöringsmedel i högsta högg, redo att skrubba golvbrunn, när telefonisten kopplar mig till räddningstjänsten.
Gode Gud, ber jag medan vattnet sprutar åt alla håll och kanter. Låt mig hinna städa duschhelvetet innan brandkåren kommer, please, please, please, pretty please...
Plötsligt är det en gubbe från i andra änden som säger hur lugnt som helst: Nu går du och hämtar en skruvmejsel.
Men jag vet inte var skruvmejseln finns eller om vi ens har någon, går det bra med en gaffel? Inte? Tack och lov, där var ju skruvmejseln - längst in i skafferiet. Jaha. Sedan då?
- Nu skruvar du, säger gubben från Räddningstjänsten och tar en klunk kaffe. Sörpel.
Och man skruvar, trots att man inte vet exakt vad det är man skruvar på. Och vattnet slutar rinna.
- Sådärja, det gick ju bra, säger räddningsgubben. Adjö då.

Och man känner sig så himla duktig som fixat detta (nästan) helt själv, som en riktig McGyver.

Tills man sätter på kranen och upptäcker att man inte har något vatten.

Alls.

Men man kan väl inte få allt.