Vi gör så här - du ger mig filmen och jag låter dig leva. Deal?

För lite drygt ett halvår sedan lånade jag ut en film till en kompis och har inte sett röken av den sedan dess. Ju längre tiden går, desto mer irriterad blir jag. Jag försöker lite trevande nämna det när vi pratas vid, vilket inte är så ofta, men jag har inte så mycket för det. Vi ses aldrig nuförtiden och ingen av oss har någonsin vägarna förbi den andre. Dött lopp, helt enkelt. I mitt huvud har den här lilla filmgrejen antagit helt enorma proportioner och jag kommer på mig själv med att på fullaste allvar sitta och försöka tänka ut sätt att ta tillbaka den på. Hon bor på tredje våningen och eftersom jag inte kan portkoden skulle jag bli tvungen att ta mig upp på balkongen, bryta mig in genom fönstret genom att använda en sådan där rund sak som man suger fast på glaset för att kunna lyfta bort det, smyga mig in, hitta filmen och dra därifrån fort som attan. Det är en rätt schysst plan, även om den behöver finjusteras lite. Jag har ännu inte kommit fram till hur jag ska ta mig upp på balkongen då mina armar består till 90 % av fett, inte muskler. Jag har i alla fall de svarta, tajta kläder som krävs, ska investera i en svart skidmask och har tatuerat in hela planen på överkroppen. Nu jäklar...