Vill du ha en snigel på ögat?

För ett par år sedan, när jag och min sambo var riktigt panka (who am I kidding - vi är fortfarande panka...) drällde kvartalsräkningen från Radiotjänst ner i brevlådan (läs: hallgolvet). Vi kom ganska snabbt fram till att det inte är särskilt roligt att betala räkningar när man inte har pengar (faktum är att det inte är särskilt roligt att betala räkningar även om man har pengar, men hey), speciellt inte Radiotjänst. Vi tittar ju inte ens på SVT, sa jag. Nu ringer jag och avanmäler imorgon. Punkt slut.
Dagen efter ringde jag till Radiotjänst Kiruna och sa att jag ville avanmäla.
Jaha, sa tanten på Radiotjänst. Ni har alltså ingen tv?
Nej, sa jag, det stämmer. Den är trasig.
Tanten: Och ingen radio?
Jag: Näe. Den är också trasig.
Tanten (trött): Jaha. Och tv:n står inte i lägenheten?
Jag (lite ställd): Eh. Jo, men...
Tanten (piggnar till): Jaha, men då går det inte ser du. Tv:n får inte finnas kvar i hemmet för då räknas det fortfarande som tv-innehav.
Jag: Jaså. Och om jag tar ut tv:n då?
Tanten: Ja, då går det bra.
Jag: OK, vänta lite så ska jag ta ut tv:n.

Här lägger jag ifrån mig telefonen, stampar högljutt i golvet, låtsas lyfta något tungt (jag svär, det är sant) samt öppnar och stänger dörren.
Jag: Sådär. Då var tv:n ute.

Sedan dess har jag och sambon stängt av allt ljud i lägenheten och suttit tysta som möss varje gång det hörts steg i trappuppgången eller när det knackat på dörren och vi inte väntat besök.
Rena skämtet.
Men nu har det ju varit sånt blåsväder kring minstrarna som inte betalat sin tv-licens...
Om jag betalar nu?
Det kan ni ju undra.
Tills jag blir invald i Riksdagen, alltså. Då kommer allt fram.
Vänta, jag ska bara gå och ringa ett samtal.